Patrik Engellau

Jag menar alltså, vilket kanske till leda påpekats, att makten över Sverige, enkannerligen tänkandet i Sverige, innehas av ett organisationssystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet.

Som alla inser har jag snott benämningen från USAs president Dwight Eisenhower, som i sitt avskedstal år 1961 varnade det amerikanska folket från det inflytande som utövades av vad han kallade det militärindustriella komplexet. Det är inget fel på militärer och militärindustrier, sa Eisenhower ungefär, men de ska inte få styra nationens idéer och tänkande, för ett särintresse som kontrollerar folks tankar kontrollerar nationen.

När Eisenhower kom med sin varning var det militärindustriella komplexets BNP-andel ungefär nio procent. Vår svenska motsvarighet – det välfärdsindustriella komplexet – tar ungefär 40 BNP-procent. Kan någon tro att en sådan apparat inte påverkar nationens tänkande och ideologi, särskilt som denna oerhörda maktfaktor knappt ens diskuteras?

Vad är det då för tänkande som komplexet vill pracka på oss? De politiskt korrekta tankarna, i kort sammanfattning. Komplexet vill hela tiden ha fler klienter, alltså fler vårdfall och folk som behöver olika slags stöd, och definierar därför folk som svaga, hjälpbehövande och utan förmåga till ansvarstagande.

En nyligen inträffad händelse ställer saken i blixtbelysning. När en individ begår ett brott mot en annan individ och myndigheter griper in är det naturligt att rättsstatens representanter, till exempel polisen, värnar offret och ingriper mot förövaren, medan det välfärdsindustriella komplexets representanter, en socialsekreterare till exempel, värnar förövaren som av komplexet normalt betraktas inte som en förbrytare, utan som en produkt av taskiga omständigheter. Det är därför inte förvånande att rikspolischef Dan Eliasson, en representant för det välfärdsindustriella komplexet som just nu hamnat på fel plats, uttalar sin sympati för mördaren i Mölndalsmordet på ett HVB-hem och att detta föranleder en halv protestrevolution bland kåren av konstaplar.

Till komplexet vill jag räkna de stora välfärdssystemen förkroppsligade av myndigheter som Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, de kommunala sociala instanserna, riksdagens socialförsäkringsutskott, de flesta politiker (som i allmänhet aldrig haft något arbete utanför komplexet) och så vidare.

Men hela den offentliga sektorn ingår inte i komplexet. Försvaret, polisen, tullen och sådana myndigheter gör det inte. De hör mer till nattväktarstaten.

En hygglig tumregel för att avgöra till vilket läger en myndighet hör är att undersöka vem som bestämmer över dess budget, om det är myndigheten själv eller om det är någon av folket vald politisk instans. När exempelvis Migrationsverket anser sig behöva mer pengar skickar det bara en rekvisition om ökat anslag till riksdagen. Så kan inte försvaret göra. Samma sak med Försäkringskassan. Om det behövs ytterligare resurser för att folk sjukskrivs så skickar kassan bara en räkning till finansministern. Observera att detta bara gäller sjukskrivning. Sjukvårdsapparaten har inte motsvarande privilegier.

Pensionerna är ett intressant studieexempel. Pensionärerna räknas inte till det välfärdsindustriella komplexets prioriterade klienter. När Pensionsmyndigheten får ebb i kassan kan den inte, som Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, skicka nya räkningar till finansministern, utan den tvingas klippa till med en ”broms” så att pensionärerna själva får ta smällen.