Patrik Engellau

För lite mer än en månad sedan la Olle Wästberg fram den 1 400-sidiga Demokratiutredningen, vars ordförande han varit, och passade på att skriva en krönika på den här sajten.

Olle skrev bland annat så här:

De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.

Han noterade vidare att de ”de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar”. Jag tror han har rätt i sin beskrivning och jag har funderat över hur man ska förstå denna utveckling. Jag har två observationer.

Den första observationen är att fenomenet såklart inte bara är svenskt. Jag brukar säga att alla idéer vi har, inklusive anti-amerikanismen, kommer från USA. Medborgarnas trötthet vid politiken och politikerna är kanske ännu mer uttalad i USA än i Sverige. Kolumnisten David Brooks i The New York Times pekar på att politik alltid måste handla om kompromisser men att folk numera tröttnat på sådant och därför välkomnar ”antipolitiker” som Donald Trump:

In träder Donald Trump. Folk säger att Trump är en okonventionell kandidat som utgör att brott mot normal politik. Det är inte sant. Trump är kulmen på trender vi har observerat under de senaste 30 åren: längtan efter outsiders, den nedklubbande retoriken som omöjliggör varje meningsfull diskussion, tendensen att dra in kulturstrider och identitetskrig i politiken… Det finns en underton av våld genom hela hans kampanj… Jag skrev ut en lista över de förolämpningar han framfört på Twitter. Den blev 33 sidor lång… Alla som är oeniga med honom är idioter, klantskallar och förlorare. Hans underförstådda löfte är att han ska komma till Washington och mobba sig till framgång.

Jag tror den svenska sjukan är likadan som den amerikanska även om vårt politiska system inte har den sortens snabbspår som tillåter en svensk Trump att kvickt och för egen maskin ta sig in på den politiska scenen.

Min andra observation är att vad Brooks kallar de ”antipolitiska” känslorna bland medborgarna inte bara handlar om busfasoner och fascistoida värderingar. Politikerföraktet är inte bara fråga om en brist på bildning och hyfs.

Den som studerar historia något litet upptäcker att maktskiften inträffar rätt ofta. Med maktskifte menar jag att nya grupper, nya ordningar tar över från gamla makthavare som en gång framstått som löftesrika för historien och folken men sedan spelat ut sin roll och korrumperats. Den svenska adeln gjorde ett bra jobb på sextonhundratalet med att göra Sverige till en europeisk stormakt, men kunde inte lägga band på sin girighet att äga mark varpå Karl XI genom räfster och reduktioner och under folkets jubel tog ifrån adeln en stor del av dess tillgångar. Från adelsvälde till kungligt envälde, det var ett maktskifte som hette duga. Men snart var det dags igen, ty den en gång så imponerande karolinska armén, som inrättats av Karl XI, höll på att driva Sverige i fördärvet genom sina ständiga behov av utskrivningar och pengar. Ett nytt maktskifte inträffade: det karolinska enväldet bröt samman och efter det kom frihetstiden.

Sådana där maktskiften – och observera, det är inga småsaker, utan fundamentala förändringar – har under de senast åttahundra årens svenska historia inträffat ungefär vart sjuttionde år, visserligen med stora variationer.

Skulle historien nu ha tagit slut och ett stabilt sluttillstånd inträtt? Knappast. Vår tids politiska ordning – alltså det politikervälde som inrättades för kanske hundra år sedan och som till en början hade så stora framgångar – har under de senaste decennierna gått in i en mer matt och dekadent fas. En illustration till denna historiska vändning är att politikerna år 1972 inrättade partistödet, vilket gjort partierna oberoende av medborgarna och i stället helt beroende av staten. Det är sådant som bidrar till känsloläget i nationen och till Olle Wästbergs bekymrade påpekanden.