En ny grupp samhällsbevakare tar över allt mer av de traditionella mediernas roll som samhällsanalytiker. Det är enskilda eller grupper som tar på sig att rapportera, analysera och öppet diskutera samhällsutvecklingen.

Detta har vuxit fram ur debatter i diverse sociala medier, för att nu ta mer organiserad form, med sakkunniga expertbloggare, analytiska online-tidskrifter och specialiserade facebooksidor och grupper.

Några exempel på ovanstående är givetvis här på detgodasamhallet.com, som du läser just nu, andra är ledarsidorna.se, nyheteridag.se, marcusbirro.se, tino.us, och bubb.la, för att nämna några.

Fenomenet är inte nytt, men omfattningen växer och samlar allt fler följare. Kanske kan man tala om en renässans för bloggen, men i förädlad form. Nu kommer på bred front MoJo, granskande medborgarjournalistik, med samhällsbevakning och politiska analyser.

Det har också uppstått frivilliga sammanslutningar, i flera fall över ideologiska och politiska gränser, för att än effektivare kunna bevaka och analysera vad som sker i samhället. De största inom denna nya genre har nu fler dagliga följare (läsare/tittare/lyssnare) än många traditionella medier. Utmärkande är att strävan efter en mer konsekvensneutral rapportering och att de nya vågar vara tydliga med ställningstaganden, istället för att spela på falsk objektivitet.

Denna rörelse samlar momentum, samtidigt som de traditionella medierna, de så kallade gammelmedierna, verkar ha abdikerat från dessa uppdrag. Gammelmedierna har frångått sitt uppdrag och strävar inte längre efter att konsekvensneutralt rapportera verkligheten. Istället framstår de som språkrör för vissa rätta åsikter. De drar sig inte ens för att censurera, eller agera ”folkfostrande”. Mer och mer liknar det politisk propaganda, inte journalistik. Hur obehagliga är inte associationerna vi får av detta?

Vad vi ser är utan tvekan början på ett paradigmskifte. MoJo är på väg att bli ett reellt hot mot de etablerade medieföretagen. Inte riktigt än, men med denna typ av trender går det fort. Skiftet kan slå igenom redan innan nästa val.

Precis som när andra yrkesområden stått inför stora språng – tekniska eller användarmässiga – så har de traditionella aktörerna att välja på att antingen utvecklas och inlemma det nya i sin affärsmodell eller också att gå under.

Vi har sett detta flera gånger de senaste tjugo åren, det som började med den totala omställningen för posten och musikbranschen och som flera gånger redan förändrat förutsättningarna för just media. Det är därför anmärkningsvärt att se hur handfallna de traditionella medierna framstår.

I tider av hårdnande konkurrens, sjunkande intäkter och minskande antal konsumenter så har de alla istället dragit samma obegripliga slutsats: de väljer att håglöst trängas in mot i mitten av en inbillad åsiktskorridor. De blandar ängsligt propaganda med clickbait-nonsens – återpublicerande andras material och intervjuande av kollegor till förbannelse, uppenbart livrädda för att bli anklagade, istället för att vara de som granskar och anklagar.

1898 publicerade den store författaren Émile Zola sitt berömda ”J’accuse…! ” (Jag anklagar…!) i den franska dagstidningen L’Aurore. Vilken av de traditionella medierna skulle idag våga utmana den sittande politiska makten på detta sätt?

Erik Malmberg, född 1963, är entreprenör och jobbar för närvarande med starten av en alternativ arbetsförmedling. Han bor i 50-talsvilla i Bandhagen, söder om Eken, är gift och har två barn.