Strax före jul begärde den danske statsministern Lars Rökke Rasmussen att artikel 14 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skulle ses över.

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Det var inget populärt förslag. Rättighetsförespråkarna rasade ty att ifrågasätta den kanske allra heligaste rättigheten – asylrätten – var något alldeles oerhört.

Men den danska begäran är inte orimlig. Asylrätten består inte av en tydligt avgränsad rättighet utan har under årens lopp kommit att inbegripa många delrättigheter – var och en förenad med sina tolkningssvårigheter. Här går uppfattningen isär mellan länderna.

Sålunda har asylrätten i praktiken kommit att inkludera en rätt för den enskilde att välja vilket land denne vill söka skydd i, en rätt att få sina asylskäl prövade utan att behöva identifiera sig, en rätt att vid avslag på asylansökan stanna kvar och gömma sig och en rätt att lämna in ett obegränsat antal ansökningar.

Men med denna rättighetskatalog har begreppet asyl i praktiken förlorat sin innebörd. Ty den asylsökande kan stanna vara kvar i det land han valt under obegränsad tid utan att ha ett egentligt skyddsbehov. Så kan han göra genom att gömma sig och så snart som det är möjligt lämna in en ny asylansökan.

För att få asyl räcker det vidare att den asylsökande gör sannolikt att han behöver skydd. Och då ska man veta att det inte är Genevekonventionens relativt stränga krav på vad som ska ges flyktingstatus som gäller utan det räcker att ”flyktingliknande” skäl föreligger. Men hur detta begrepp ska tolkas är en öppen fråga lika mycket som den om hur sannolikt det måste vara för att vara tillräckligt. Räcker det med 20 eller om det behövs 90 procent? Ingen vet.

Asylrätten anses av många bedömare också inkludera en rätt till familjeåterförening. Innebörden av det är att skydd ges inte bara till den som behöver det utan även till hans familj även om de i tagna var för sig inte uppfyller villkoren för asyl.

Vad gäller längden på skyddet – tidsmässigt – har vissa länder tolkat artikel 14 så att skydd ska ges så länge som behov föreligger medan andra länder tolkar artikeln som att skyddet är evigt.

Men den komponent som bjuder på den största utmaningen är att asylrätten jämställts med en rätt till ekonomisk försörjning – under och efter asylprocessen.

Denna rätt skapar en svårbemästrad moralisk dimension. Ty ges den asylsökande rätt till försörjning och rätt att ta del av alla landets välfärdstjänster påförs mottagarlandets invånare en skyldighet att leverera dessa rättigheter. Eller annorlunda uttryckt en skyldighet att försörja människor från andra länder så länge som de inte kan göra detta själva.

Om denna skyldighet och hur långt den ska få sträcka sig talas det inte alls som om artikel 14 inte krävde några uppoffringar. Så var det möjligen förr men så är det inte längre.

Kostnaden för de 35 000 ensamkommande barn som kom till Sverige 2015 hamnar i år på drygt 30 miljarder kronor eller nästan lika mycket som hela det svenska biståndet – bara för att ta ett exempel. Alternativt hade det räckt till att ge varje svensk pensionär 15 000 kronor.

Att ställa en grupp mot en annan är vanskligt och kan ifrågasättas. Men med begränsade resurser är detta en realitet. Det som läggs på asylrätten måste tas från andra utgiftsposter. Hur många svältande kvinnor och barn hade kunnat hjälpas för det belopp som satsas på ensamkommande ynglingar?

Alternativt kan asylrätten finansieras skattevägen eller via statlig upplåning. Och då skickas notan till våra barn. Vad väljarna tycker om detta vet vi inget om eftersom de aldrig tillfrågats hur de ser på saken.

Asylrätten har hittills enbart diskuterats i termer av de asylsökandes rättigheter. Och det är självfallet viktigt att se till de människor som har det svårt. Men om asylrätten ska vinna medborgarnas stöd måste vi också prata om de skyldigheter som asylrätten innebär för invånarna i mottagarländerna. Detta särskilt som det finns ett klart samband (åtminstone på kort sikt) mellan tolkningen av asylrätten och mottagarländernas skyldigheter. Ju generösare tolkning desto större skyldigheter.

Den begärda översynen av artikel 14 kan därför ytterst ses som en fråga om demokrati – en möjlighet för de som betalar in till systemet att få säga något om hur långt han tycker att hans skyldigheter ska få sträcka sig.

Anne-Marie Pålsson är före detta riksdagsledamot, kolumnist i Sydsvenskan, moder till pigdebatten och författare till boken Knapptryckarkompaniet m.m.