Kommunerna kan nog tryggt vara iskalla

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En bekant till mig är lokalpolitiker i en landsbygdskommun som råkar ha tagit emot särskilt många migranter. Kommunen hade dålig ekonomi redan innan migranterna kom på tal och vände sig därför, tillsammans med andra likställda kommuner, till staten och begärde extra resurser med den när det gäller anslagsfinansierade offentliga institutioner normala kombinationen av pockande krav och förevisade lidanden. Den som råkat ut för en aningen hotfull indisk tiggare som exponerar sina förkrympta lemmar och sina variga sår förstår ungefär hur en kommun uppför sig när den vill ha pengar av staten.

Kommunen fick pengarna och kommunpolitikerna ser numera, enligt min bekante, på migranterna på ett helt annat sätt än tidigare (till skillnad från väljarna, som är fortsatt skeptiska). Migranterna betraktas som en mycket bra affär. Statens pengar rullar in. Se, äntligen växer vi i stället för att vara en avfolkningskommun! säger de. Se hur våra tidigare så plågade allmännyttiga bostadsbolag med alla sina tomma lägenheter plötsligt går med vinst! skrockar de förtjust.

Bekantingen försöker övertyga sina kollegor i kommunens politiska församlingar att detta är som att pissa i byxorna. Staten kommer ju gradvis att dra tillbaka sina stödpengar. Snart måste kommunen överta en ökande del av finansieringen av försörjningsstödet/socialbidraget, till exempel. Men det tror inte politikerkollegorna på. Man vet inte vad som händer, säger de förtröstansfullt. Det här ska nog ordna sig.

Om jag vore kommunpolitiker skulle jag nog vara lika iskall. Banker vet att staten nästan alltid kommer in och räddar dem om de slarvat bort sina pengar. Kommuner kan vara ännu tryggare än banker. Det går inte att föreställa sig att inte staten skulle gå in om det krisar.

När staten har ett problem i form av en massa oplacerade migranter mutar den halvt eller helt motvilliga kommuner att hantera mottagandet. Därmed har den fastställt spelreglerna, nämligen att staten betalar och kommunerna levererar mot ersättning. Om det i framtiden börjar knipa på grund av migranterna vågar jag slå vad om att staten, efter det att ett gäng ilskna och lidande kommuner framställt sina krav, kommer att ta fram checkhäftet igen. Det är på något sätt underförstått att staten har huvudansvaret för migranterna.

Men låtsas, mot alla odds, att staten i framtiden skulle vägra skicka mer pengar till tiggande kommuner och därmed tvinga dem att själva lösa sina problem. Då skulle stora svårigheter drabba kommunmedlemmarna, såväl de som tjänar pengar och de som lever av bidrag. De som gav upp och ville flytta därifrån skulle upptäcka att de fick ännu sämre betalt för sina bostäder än de fruktat.

Men de kommunpolitiker som kokat ihop soppan och egentligen bär ansvaret för att ha stökat till tillvaron för sina uppdragsgivare – alltså kommunmedlemmarna – de kan rycka på axlarna och gå därifrån om uppgiften känns för tung.

Motsvarande gäller förstås rikspolitiker. När de misslyckas behöver de normalt inte ens avgå. Det räcker med att de säger sig ha varit naiva. Sedan kan de lugnt lufsa vidare mot nya fiaskon.

Politikerväldet skyddar sina medlemmar. Det är ingen tillfällighet att 1974 års regeringsform, som är politikerväldets triumferande apoteos över sig självt, avskaffade riksrätten (som i USA och flera andra demokratiska länder motsvaras av ”impeachment”) vilket var den enda särskilda bestraffning som ledande politiker kunde utsättas för efter misstag och misslyckanden i tjänsten. (Sedan tog de år 1976 bort ämbetsmannaansvaret för att deras närmaste medarbetare inte heller skulle kunna åka dit för sina försummelser.)