Thomas Gür

Det här med resonemang som ”sedan kan jag inte låta bli att tänka på mannen som utförde mordet, det är också en människa bakom” etc… som man brukar höra då någon har mördat, alltså tagit livet av en människa… Hur kommer det sig att man aldrig hör detta om en våldtäkt?

Typ: ”Ja det var väldigt otäckt att hon blev våldtagen av fyra män och slagen och misshandlad och mina tankar går till henne och hennes familj och barn och deras lidande, men sedan kan jag inte låta bli att tänka på de män som genomförde våldtäkten, det är också människor bakom det dådet…”

Min tes är att mordoffret är dött och att man därför kan skända och kränka den dödes minne så öppet och flagrant, genom att också låta sympatierna gå till mördaren och hans belägenhet. Och om de anhöriga skulle reagera, kan man alltid hänvisa till att de bär så stor sorg, att man förstår att de inte kan vara empatiska (men det kan jag, för jag är en fiiiiiiiin människa och en Humanist, med stort H).

I våldtäktsfallet lever offret och kan svara mot den verbala skändningen och kränkningen att någon också understår sig att visa empati/sympati för våldtäktsmännen och misshandlarna. Offret kan berätta vad hon varit med om, visa upp sina skador och det hon utsatts för. Hon kan därmed avvisa den befängda tanken att det också skulle vara synd om våldtäktsmännen.

Den förmenta humanism och hjärtnupenhet man tror sig uppvisa genom att tala i empatiska termer om en mördare som just tagit ett människoliv, är inget annat än att ge sig på och förolämpa en människa som dött och som inte ens kan försvara sig, uppvisa sina skador och det hon utsatts för.

Det är skamligt… Det är att betjäna ondskan genom att sudda ut skillnaden mellan mördad och mördare.