Patrik Engellau

Den senaste veckan har vi fått två fina skandaler. Den första – Kommunals missbruk av medlemmarnas pengar med påstådda porrstjärnor och spritorgier och sådant – följde ett välkänt manus och avlöpte på det normala sättet med några avgångar och löften om förbättringar. Känslorna svallade och det var fritt fram att beskärma sig över pampfasonerna i facket. Det var inte första gången och kommer ej heller att bli den sista. Håhåjaja.

Den andra skandalen representerar en sorts premiär. Den illustrerar en, som jag tror i varje fall, rätt ny företeelse i svenskt samhällsliv som man visserligen anat förekomsten av, men aldrig fått tydliga bevis för, nämligen den aktivistiska myndigheten.

Skandalen avslöjades av den i det här sammanhanget kanske mest otippade tidningen av alla, Dagens Nyheter – grattis DN! – och handlar om hur Polismyndigheten medvetet och aktivt utformat en bestämmelse om att mörka migrantrelaterad information, till exempel om slagsmål på asylboenden. DN rapporterar:

Varje anmälan där målsäganden, den misstänkte eller en förhörsperson är migrant måste nu märkas med den särskilda koden ”291”. Detsamma gäller brott eller händelser kopplade till platser eller fastigheter som är aktuella i sammanhang kring flyktingmottagande.

Trots att polisen härmed har en ständigt uppdaterad bild av säkerhetsläget för de i dag cirka 157.800 asylsökande ges ingen information till massmedia.

Om fackpampar använder medlemmarnas pengar för att smörja kråset på lyxkrog är det visserligen olämpligt, men troligen inte olagligt och i varje fall inte mer än man har anledning att förvänta sig i en ombudsmannastyrd organisation. Men att svenska myndigheter skaffar sig en egen agenda och börjar driva en egen politik – som i det här fallet går ut på att undanhålla allmänheten korrekt information om migrationssituationen – är oerhört.

Här om någonsin kan man tala om brott mot rättsstatens principer. I rättsstaten ska myndigheter styras av lagar, således skrivna regler. Det finns inga lagar av innebörd att allmänheten systematiskt ska undanhållas viss betydelsefull information av myndigheter som har denna information.

(Jodå, viss information kan hemligstämplas, men i sådana fall gäller ett särskilt regelverk som inte är tillämpligt här.)

Polisens beteende i det här fallet överensstämmer inte med vad som kan förväntas i en rättsstat. Polisen har inte uppfört sig som en myndighet, utan som en aktivistorganisation typ Greenpeace eller Refugees Welcome.

Hur har detta kunnat inträffa? Den enklaste förklaringen är väl att politikerväldet under några årtionden inte nöjt sig med att stifta lagar, utan dessutom haft ambitionen att påverka och ändra medborgarnas tänkande och värderingar. Låt mig citera Thomas Gürs slutsats av hans genomgång av proposition 1997/98:16, där riksdag och regering manade till mångkultur:

Häri ligger också, tror jag, förklaringen till varför den politiska eliten, som framproducerat och ställt sig bakom ett dokument som detta, och den byråkratiska elit som har till att exekvera politiken å ena sidan och folk i allmänhet, å den andra, talar förbi varandra när frågan om integration och själva integrationspolitiken diskuteras.

Den byråkratiska eliten, till exempel rikspolischef Dan Eliasson, en man som säger sig kräkas när han hör Jimmie Åkesson tala, har lyssnat på den anda som politikerna förordar, inte bara, vilket han borde ha gjort, till de lagar som politikerna utfärdar. Det är så här försök till hjärntvätt organiseras.

Självklart är detta oskick inte begränsat till polisen. Jag har själv tidigare framfört mina misstankar mot BRÅ, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och andra myndigheter (se exempelvis denna krönika). Det storartade med veckans skandal är att vi för första gången fått vad som känns hårda bevis.