Tvärtemot vad många i min omgivning anser så menar jag att barnuppfostran idag handlar mest om de vuxnas behov och mycket mindre om barnens. Floran av litteratur och artiklar som behandlar läggningsrutiner och hur man lättast får barnen att somna är symptomatisk. Särskilt den så kallade femminutersmetoden visar att barnets behov kommer i andra hand.

När vår dotter var cirka ett halvår började hennes avsky mot att somna göra min och min frus tillvaro outhärdlig. (Antagligen mycket för att vi hade orealistiska förväntningar på tillvaron med en ny familjemedlem, men det var så dags att inse det då.) När hustrun och jag var helt utmattade och uttömda på idéer vände vi oss till BVC där vår sköterska tipsade om just femminutersmetoden.

Kortfattat går den metoden ut på att föräldrarna skapar en rutin där barnet läggs och får sällskap en stund, varefter föräldern säger att det är sovdags och lämnar rummet. Oavsett hur kraftigt barnet protesterar och visar att det inte vill bli lämnat ensamt skall man enligt denna metod ignorera protesterna och bara var femte minut visa att man är där, utan att röra vid barnet, och upprepa att det är sovdags och sedan lämna rummet igen. Ni kan läsa mer om det i den här artikeln. I den säger metodens skapare, Berndt Eckerberg, bland annat:

Barnet kommer troligen att protestera kraftigt genom att gråta. Och det är här som vår föräldrainstinkt kommer in. ”Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ’belönar’ man det.”

Ja, ni läser rätt, man skall undertrycka sin föräldrainstinkt! Just det här med att man skall strunta i barnets skrik och gråt har gett metoden namnet ”Cry it Out” i USA, där det verkar vara lika naturligt att använda en sådan metod som det är att ge barnet stryk för att visa vad som är rätt och vad som är fel.

Enligt Eckerberg är metoden helt oskadlig för barnen. Men hur skulle det kunna vara möjligt? Allt bebisen vet är att mamma eller pappa borde vara närvarande och ge närhet och tröst. Föräldern är barnets hela värld; den ende som hon kan vända sig till när hon har ont eller är rädd eller orolig. När föräldern överger barnet kan hon inte veta om föräldern kanske kommer tillbaka eller om hon nu är övergiven för alltid.

Föreställ dig att du är det lilla barnet vars mamma lägger dig i din säng. Du är överlycklig, hög av din mammas doft, värmen från hennes kropp och lenheten av hennes hud. Du strålar mot henne, jollrar och försöker förväntansfullt locka ner henne att lägga sig nära dig. När din mamma lämnar rummet tänker du att hon nog strax kommer tillbaks, men ändå börjar du se dig om i rummet. Du ser mjukdjuren som ligger i din säng. Leksaker på hyllan på väggen. Du letar efter din mamma, men hittar henne inte. Du börjar gny och gnälla. Då brukar din mamma snabbt vara där med sin hand och lugna dig. Men inte denna gång, ty mamma har lärt sig femminutersmetoden. Du börjar gråta. Allt högre gråter du. Paniken griper tag i dig och efter ett tag skriker du så högt dina lungor och din hals kan. Tills du blir helt utmattad och inte orkar skrika en stund. Du letar efter din mamma i rummet igen. Hon är inte där! Paniken stiger i dig tills du orkar skrika och gråta igen. Sedan står din mamma plötsligt där. Lättnaden i ditt bröst vet inga gränser. Hon kommer plocka upp dig. Hon kommer lägga din kind mot sin hals och stryka med handen över din rygg. Du kommer att känna hennes bröst, händer och armar som stöttar dig och omsluter dig. Mamma säger något. Antagligen handlar det om allt det där du nu längtar efter skall hända.

Sedan är mamma plötsligt inte där. Du får återigen full panik, känslan av att vara övergiven är ny och det mest fruktansvärda du varit med om. Men du kan inget annat göra än att skrika. Gråta, hulka, gny. Sedan skrika igen, högre den här gången, än mer hjärtskärande, trots att ingen kunde tro det fanns en ännu högre nivå.

Skriken är från en människa i ofattbar existentiell ångest. Och detta kan pågå länge! Eckerberg igen:

I genomsnitt gråter barnet i ungefär en halvtimme. Kväll nummer två har tiden halverats och inom en vecka brukar barnet ha lärt sig att somna helt själv utan att protestera.

En halvtimme! I genomsnitt!

Jag skall nu erkänna en hemsk sak: jag utsatte min dotter för detta. Jag kan fortfarande bli alldeles kallsvettig av att dra mig detta till minnes. Hon skrek och grät och protesterade. Ändå gick jag inte in till henne. Ändå lyfte jag inte upp henne. Ändå lade jag henne inte mot mitt bröst och klappade henne. Det var min enda egentliga uppgift i den situationen. Att vara där för min dotter. Att vare hennes trygga och mest pålitliga punkt i tillvaron. Jag vill helst bara gömma och glömma denna episod.

Till mitt klena försvar anför jag att jag avbröt försöken den andra kvällen. De fick mig och min fru att gråta lika mycket som vår dotter gjorde. Men ändå. Det är en helt sinnessjuk grej att göra mot sitt barn och ursäkten att ”staten gav mig det rådet” ter sig väldigt lam för mig idag. Jag ber och önskar att jag idag lyckats reparera den misstro jag skapade mellan mig och min dotter de där två kvällarna. Självklart har mina andra barn inte utsatts för just detta experiment. Men ändå…

Anledningen till att den här metoden ser ut att fungera är att barnet ger upp. Hon tvingas omvärdera sina föräldrar. De är inte alltid där för henne. De går inte att lita på fullt ut. Barnet lär sig trösta sig självt. Tanken svindlar; i den värld där barnens behov är underordnat de vuxnas sker detta än i dag. Ofattbart många barn tvingas lära sig att trösta sig själva, trots att de har föräldrar som är där i samma lägenhet eller hus som de. Föräldrar som i ren okunskap förvägrar sina barn sin närhet och sin tröst.

För den ihärdige föräldern leder nog metoden ofta till att barnet lär sig somna ”i tid” och utan att vakna så ofta under natten. Men priset är en spricka i barnets förtroende till sin förälder. Ett helt sanslöst högt pris för något ganska onödigt.

I själva verket behöver många barn inte läggningsrutiner eller hjälp att somna. Har man trevliga barn gör det heller inget om de är vakna länge. Olika barn har helt olika naturliga sömncykler. Det ser jag tydligt på min egen barnaskara: Våra söner går och lägger sig hyfsat tidigt, medan våra döttrar föredrar att vara uppe sent och sova länge på morgonen i stället. Vi låter dem styra detta själva. Jag kallar det för läggdagsanarki och jag påstår inte att det fungerar för alla familjer, men det fungerar sannerligen för oss. Oräkneliga är de onödiga konflikter som vi nu automatiskt slipper ha.

För att någon skall utvecklas i trygghet och med tillit till sin omgivning är den i särklass viktigaste perioden för varje människa då när individen och hennes band till omgivningen formas, det vill säga våra bebisår och tidiga barndom. Stabila individer leder till harmoniska familjer, vilket i sin tur är förutsättningen för ett starkt, tryggt och trevligt samhälle.

Genom att lita på dina föräldrainstinkter är du alltså även med och bygger ett gott samhälle med trygga och starka individer som har sin tillit och sin självkänsla intakt. Det ligger i allas vårt intresse att barnens behov styr de vuxnas prioriteringar.

Peter Strömberg är fembarnspappa. För honom innebär familjen samtidigt personlig lycka som den som koncept utgör det stora hoppet för att framtiden blir god och en bra plats för våra barn att leva i. Peter kämpar för frihet dels genom att försöka bygga en lycklig, stark och trygg familj, dels genom att använda pennan. Det senare främst tillsammans med sina ideologiska fränder inom Ludwig von Mises-Institutet i Sverige (http://www.mises.se/) där han är Fellow. Frihet definierar han som rätten för fredliga människor att få bli lämnade i fred.