Keynes tycks vara ständigt aktuell. När den ekonomiska politiken kritiseras från vänster låter det som ett eko av 1930-talets debatt om de statliga interventionernas vara eller icke vara. Så illa att man hade förkastat Keynes är det inte. Hans ekonomiska politik har tillämpats och tillämpas i olika omfattning av otaliga regeringar. Erfarenheterna av den har lett till kritik och modifieringar, nya forskningsrön har tillkommit, varken omvärlden eller vetenskapen har stått stilla. Att i dag, åttio år senare fastna i något slags yrvaken keynesiansk fundamentalism verkar knappast fruktbart.

Keynes analys har lämnat ett bestående bidrag till den nationalekonomiska teorin, somliga har till och med kallat den en revolution. En kort sammanfattning kan därför vara på sin plats.

Enligt den klassiska, förkeynesianska nationalekonomin krävs för ekonomisk jämvikt med full sysselsättning att inte bara räntan och priserna utan också lönerna är flexibla, också flexibla neråt vid arbetslöshet. Keynes befarade att en generell lönesänkning skulle leda till en sådan efterfrågeminskning att efterfrågan på ny arbetskraft till följd av lägre löner inte skulle bli märkbart högre. Undersysselsättningen såg han som en följd av diskrepansen mellan sparande och investeringar. Gapet kunde enligt teorin påverkas genom räntesänkning, men Keynes visade – och här ligger en viktig del av hans bidrag – att räntesänkningar kan bli ett trubbigt verktyg i en spekulationsekonomi. I en lågkonjunktur styrs investeringsbesluten mer av negativa förväntningar än av ränteläget. För att öka investeringarna såg han bara en möjlighet – statliga interventioner.

Keynesiansk ekonomisk politik går i korthet ut på att staten skall fungera som en utjämnande faktor och motverka den kapitalistiska marknadens ”irrationella” konjunktursvängningar. I lågkonjunktur skall staten således spendera, ”sätta hjulen i rörelse”, de statliga utgifterna får överstiga inkomsterna, man får ha en underbalanserad budget.

Keynes var allt annat än dum, han var en rik börsspekulant och varm förespråkare för kapitalismen, fastän han inte tyckte om arbetsfria inkomster. Även om hans modell var inriktad på kortsiktig lösning, visste han mycket väl att budgetunderskottet i längden måste finansieras på ett eller annat sätt. Vad dagens keynesianer glömmer eller inte vill låtsas om – och i det avseendet är de i gott sällskap med de flesta regeringar – är den andra, knepigare hälften av keynesiansk ekonomisk politik:

• Keynes avvisade bestämt finansiering genom höjda skatter under lågkonjunktur, något som en del politiker inte beaktar. Ökat skatteuttag skulle ju motverka den statliga konjunkturpolitikens syfte att öka konsumtionen.
• Keynes menade aldrig att staten själv skulle anställa folk. Statens stimulans av ekonomin skulle ske genom finanspolitik och statliga beställningar vilka skulle initiera privata investeringar och därmed, genom den så kallade multiplikatorn, fungera som en startmotor som skulle öka konsumtionen och vända konjunkturen uppåt.
• Underskottet i budgeten finansieras enligt Keynes recept med lån, hemma eller utomlands och lånen måste förr eller senare återbetalas om man inte skall hamna i en lånefälla med ackumulerad statsskuld och en ruinerande räntebörda. När lågkonjunkturen är global och alla skall låna blir tillgången på kapital knapp och räntan måste stiga. Utlånarna, både de stora utomlands och de små här hemma kommer att tvivla på låntagarnas återbetalningsförmåga. Kommer man att devalvera sig ur krisen och lura oss på pengarna?
• Keynes förstod naturligtvis att man inte kunde leva på lån i all evighet. I en högkonjunktur skall finansministern enligt hans recept både höja skatter och minska utgifter för att dämpa konjunkturen och man skall överbalansera budgeten för att kunna återbetala statsskulden. Cirkeln är sluten, den eleganta teoribyggnaden uppvisar en underbar jämvikt.

Här är antagligen den keynesianska teorins största brist, den praktiska tillämpningen under högkonjunktur. Vi har fått ett nytt begrepp: bidragsberoende. Det har visat sig vara mycket svårare att överbalansera budgeten, dra in på statsutgifterna än att spendera. Här sitter Keynes i samma sits som alla andra kloka nationalekonomer. Inte ens den skönaste ekonomiska teori kan fungera i praktiken när den ekonomiska politiken är just vad den är – en politisk handling beroende på makthavarnas ofta mycket kortsiktiga hänsyn till väljaropinionen.

Kritikerna säger att Keynes var en trogen efterföljare av de stora klassikerna. Hans teori är en ren deduktion som han aldrig brydde sig om att testa mot verkligheten. Det finns anledning att tro att den inte håller fullt ut och under alla förhållanden. Man menar att Keynes var för fast i trettiotalets stagnationsekonomi och har egentligen inget att erbjuda för lösningen i en situation med kraftig expansion och inflationsproblem.

Av General Theory finns i dag nästan inget kvar oförändrat. Moderna ekonomer har uppmärksammat att Keynes hade försummat långtids- och tillväxtaspekten. Han gjorde det helt medvetet – ”i det långa loppet är vi alla döda” sa han. Hans analys är tillämplig endast på relativ kort tidsperiod. Ökade investeringar innebär att kapitalstocken växer och därmed den totala produktionskapaciteten och tillväxten på längre sikt.

Det kan vara värt att påminna om vad Keynes tyckte om ett par fortfarande mycket populära böcker. Så här skrev han i ett brev till George Bernard Shaw 1935:

“Thank you for your letter. I will try to take your words to heart. There must be something in what you say, because there generally is. But I’ve made another shot at old K. M. last week, reading the Marx-Engels correspondence just published, without making much progress. I prefer Engels of the two. I can see that they invented a certain method of carrying on and a vile manner of writing, both of which their successors have maintained with fidelity. But if you tell me that they discovered a clue to the economic riddle, still I am beaten – I can discover nothing but out-of-date controversialising… My feelings about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and containing inspiration. Yet when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. Its dreary, out-of-date, academic controversialising seems so extraordinarily unsuitable as material for the purpose. But then, as I have said, I feel just the same about the Koran. How could either of these books carry fire and sword round half the world? It beats me.

Clearly there is some defect in my understanding. Do you believe both Das Kapital and the Koran? Or only Das Kapital? But whatever the sociological value of the latter, I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous lashes of insight) is nil”.

Och till den brittiske ekonomen Joan Robinson som hade skrivit ”An Essay on Marxian Economics” (1942):

”…the fact that there is something intrinsically boring in an attempt to make sense of what is in fact not sense…I am left with the feeling, which I had before on less evidence, that he [Marx] had a penetrating and original flair but was a very poor thinker indeed. – and his failure to publish the later volumes probably meant that he was not unaware of this himself”.

Leo Kramár är fil. kand., behörig lärare i ekonomi och samhällskunskap och pensionerad företagsledare