Gästskribent Ronie Berggren: Svensk Israelbevakning i behov av sansade och rationellt tänkande journalister

logo­DGSDen 31 maj 2007 hölls en skolavslutning för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. Barnen hade precis som på svenska skolavslutningar förberett en teaterföreställning. Men det fanns skillnader: Här bar pojkarna svarta huvor, militärbyxor och vapen som de koreografiskt marscherade omkring med. När teaterspelet pågått en stund fattade en av pojkarna en mikrofon och ropade till sina kamrater:

”Vem är ert föredöme?”

Pojkarna omkring honom svarade genast samstämmigt:

“Profeten!”

Pojken med mikrofonen fortsatte:

”Vad är er väg?”

Pojkkören svarade:

”Jihad.”

Pojken som ledde gruppen ropade slutligen:

”Vad är er högsta ambition?”

Varav kören ropade tillbaka med pojkröster som inte ens börjat närma sig målbrottet:

”Att dö för Allahs sak!”

Pojkarnas våldsromantiserande skolföreställning fortsatte sedan.

Idag, 2015, är dessa pojkar tonåringar. Alltså i den åldersgrupp av palestinier som de senaste veckorna överfallit judar i Israel med kniv. Överfallen, som hittills tagit livet av åtta judar, har skett i offentliga miljöer som borde ha varit trygga.

Israel har nu infört rigorösa säkerhetskontroller mot arabiska områden. En tragisk incident har också inträffat efter att en eritreansk invandrare som misstänktes vara terrorist sköts av en säkerhetsvakt varefter en israelisk folkmobb sprang fram och sparkade på eritreanen. Han avled senare.

Israel är ingen perfekt nation. Det skulle ingen nation i Israels situation vara. Föreställ er samma scenario i Stockholms vimmel: oberäkneliga knivöverfall utförda av anonyma människor från en stor minoritetsgrupp.

I P1:s program ”Godmorgon Världen” den 18 oktober, sa Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén att knivattackerna fördrivit allt rationellt tänkande:

Det är … väldigt starka känslor och ytterst få som kan vara rationella i det här läget. Palestinska ledare uttrycker förståelse för dessa tonåringar med kniv. Medan israeler säger att de palestinska barnen är indoktrinerade att hata judar.

Lite senare frågas hon om varför så många unga palestinier tar till knivar och terror.

Israelernas svar, att de palestinska barnen är indoktrinerade i judehat, nämns inte. Istället säger hon:

Ja, det är ju en gåta som ingen har något svar på. Men förklaringen är väl att det här är en ung generation palestinier som egentligen aldrig har upplevt något hopp.

Hon berättar också att hon faktiskt har träffat en rationell person:

Jag var hemma hos sonen till en äldre israelisk man som dödades i attacken i tisdags. Och mitt i sorgen pratade denne israeliske son om hur diskrimineringen av palestinier har lett fram till hatet; att det inte bara är israeler som lider; att palestinier dödas på ett orättfärdigt sätt. Men sådana sansade röster och rationellt tänkande, det möter man inte direkt bland politiker.

En intressant följdfråga hade förstås varit om samma självkritik existerar bland palestinier.

Drar palestinska mödrar som sörjer sina barn som skjutits ihjäl av israeliska säkerhetsstyrkor för att de försökt knivmörda judar någon gång slutsatsen att överfallen går att härleda till våldsförhärligande skolavslutningar? Och att de våldsdåd denna indoktrinering resulterar i är något Israel givetvis inte kan förhålla sig passivt till?

Det fick vi som lyssnade inget svar på. Vi fick bara veta att dåden utförs av en palestinsk generation utan hopp och att den enda sansade rösten var en jude som i programmet framställdes som om han indirekt lade skulden på den israeliska regeringen för mordet på sin egen far.

Allt i programmet leder till slutsatsen att Israel i grund och botten har sig själva att skylla.

Man önskar att Cecilia Uddén haft samma självkritiska förmåga som den sörjande israeliske mannen. Men ”sådana sansade röster och rationellt tänkande” möter man inte direkt bland svenska journalister.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.

16 thoughts on “Gästskribent Ronie Berggren: Svensk Israelbevakning i behov av sansade och rationellt tänkande journalister

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Man kan bara hoppas att många kommer att läsa detta. De kommer då förhoppningsvis att inse att media behöver inte ens fara med osanning, det räcker med att bara systematiskt utelämna sådant som man inte vill att läsarna skall få veta. Under senare har svenska media drivit detta till fulländning. Att nyheter siktas i allt grövre såll när det gäller invandring, klimat och energifrågor hör till vanligheten ty inget kan tillåtas störa berättelsen om ”verkligheten”.

    Gilla

  2. Aha skriver:

    Skribentens beskrivning är ett bra exempel på public services vardagliga brist på opartiskhet och där sjukdominsikten om detta hos public service är obefintlig. Man tror att man gör rätt.

    Så här uttalar sig Sveriges Radios Vd Cilla Benkö om SRs opartiskhet i en (föredömligt vass) intervju i magasinet Neo, okt 2015;

    – Det handlar om att vi inte ska tala om för publiken vad de ska tycka. De får bilda sig sin egen uppfattning, och därför ska vi låta en mängd olika röster höras i våra program. Åsikter ska brytas, debatter ska kunna föras och sedan får folk själva bestämma vad de vill tycka.

    Gilla

    • Aha skriver:

      Cilla Benkös ord om att åsikter ska brytas blir direkt löjliga när man tänker på hur många gånger public service låtit antagonister till SD recensera SDs verksamhet utan att SD har fått vara med.

      När public service släpper fram nedanstående vassa och pålästa personer när det gäller åsikter kring invandringen har man fullföljt sitt uppdrag att vara opartisk när det gäller invandringssegmentet. Återstår att göra motsvarande för Palestinakonflikten.

      Invandringskritiker;
      Karl-Olof Arnstberg
      Lars Bern
      Patrick Engellau
      Tino Sanandaji
      Mats Dagerlind
      Stefan Torsell
      Jan Tullberg

      Gruppen utmärks av hög utbildning och hög stilistiskt nivå. Få, om någon, i gammelmedia matchar dessa herrar. Oklart om de är lika vassa verbalt, debattvana kanske saknas.

      Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Attityden att många röster skall höras är för simpel och leder lätt fel. I frågor där konsensus råder, t.ex. vetenskapliga eller etiska frågor, ställs den etablerade uppfattningen representerad av en blodlös byråkrat mot en hetsig, upprörd och entusiastisk foliehatt. Detta är emellertid inte alls opartiskhet. Men det har lett till helt oproportionerligt inflytande från obskyra särintressen som transsexualitet och multikulti.

      Public service måste befrias från falsk opartiskhet av detta slag.

      Gilla

  3. Gösta Johnsson skriver:

    Ett av många exemplar av de vänstervridna journalisterna som inte kan förhålla sig objektiva. Var de har läst till journalister undrar man…måste väl vara någon marxist-leninistisk institution.
    Avlägsna henne omgående från sitt uppdrag som korre eftersom hon inte klarar den opartiska uppgiften det normalt skall krävas av medarbetare i det statliga monopol-SR/TV.

    Liked by 2 people

  4. Anders Lindfors skriver:

    Först var vi undfallna mot Hitler, sedan islam. Undfallenhet mot totalitära tankesystem tolkas enbart som svaghet från anhängarna av dessa ideologier.

    Liked by 2 people

  5. Lisa skriver:

    Sparkade på säkerhetsvakten?
    Det är ffa religiöst motiverat hat det handlar om, de är inte bli nöjda förrän Israel raderats. Men det kommer inte att hända.
    Att de har det svårt beror väl ffa på deras eget handlande mot sitt eget folk.

    Liked by 1 person

  6. Einar skriver:

    Vi har i dessa kommentarsfält ofta ondgjort oss över media. Vissa börjar rentav ta avstånd från de stora tidningsdrakarna och publicservice-radio/TV. Och nog upplever många av oss att dessa media har ett stort ansvar för att den berömda åsiktskorridoren kommit till. Själv börjar jag tycka det blivit direkt plågsamt att titta och lyssna på vissa typer nyhetsinslag. De är så förutsägbara. Den nyhetsmässiga dramaturgin är så förenklad och monoton. Jag ser numera, framför mig, redaktionernas morgonmöten. Hur de utvärderar sändningarna dagen innan. Om uppföljande reportage som bör göras vid dagens sändningar. Vad och hur det skall presenteras. Vilka dramaturgiska vinklingar som bör anläggas. För nyheter är, i de flesta fall, inget som bara ramlar in. De produceras. Ett urval görs – nedslag i något man vill belysa beslutas. De flesta nyheterna kommer inte till genom en plötslig händelse. Många nyheter utgörs av små socialreportage – i miniformat – där antalet dramaturgiska byggklossar är relativt få och enkla till antalet. Familjen, barnen, utsattheten, tårarna, längtan, svårigheterna – och om motståndet som någon möter, och antydan om vems ansvaret är. Dramaturgin är uppbygd för att vädja till vår empatiska förmåga, de vill väcka våra sympatier. Dagligen står där också olika försvarsadvokater och talar om hur dåligt deras klient mår. Även här skall vår empatiska förmåga kittlas, ta en genväg förbi förnuftet. Oberoende av om denne har mördat eller våldtagit. Humanitet är något att värna om. Men kanske inte alla gånger med fullt gaspådrag. Och inte för ofta, och i fel sammanhang. Men i varje nyhetssändning förutsätter redaktionen att de skall ha fri tillgång till vårt empatiska mobilisering-förmåga. De har rätten att kittla vårt empatiska system hur många gånger som helst, under en enda kort nyhetssändning. Som tittare är man oftast helt utelämnad av vad journalisten och en redaktion väljer ut. Vilka strängar den vill spela på. Inget man kan själv kolla upp, källkritiskt.
    Man får bara åka med på den emotionella resan efter den andra, en emotionell berg och dalbana, och lita på journalisten. De här små sociala minireportagen skulle kunna göras om miljontals olika familjer, även här hemma – även för rätt vanliga familjer. Våra empatiska förmåga väcks varje kväll, gång efter gång, innan vädret kommer, i slutet av sändningen. Ofta undrar jag vad detta har med nyheter att göra? Vi får empatiska tillslag, ungefär som boxaren får ta emot många slag under en rond. I hur hög utsträckning förstår vi världen bättre efter alla dessa emotionella smällar? Har vi fått bättre förståelse av världen när TV:n väl släcks?
    Jag har ofta upplevt att ett genomarbetat större reportage, som kanske sänds i Dokument utifrån, flera år efter att något hänt, gett en verklig aha-upplevelse. Plötsligt har jag förstått hur ytterst lite av kunskap och förståelse jag fått i mig, efter år av nyhetskonsumtion. Hur lite alla dessa reportage gett kunskapsmässigt. För att förstå världen bättre behövs djup, bakgrund och analys, gärna av någon med sakkunskap.
    Jag förstår naturligtvis att Nyhetsformatet ger dåligt utrymme för analys och djup. Att det sällan passar nyhetsformatet. Men när man som mediakonsument sett hundratals och åter hundratals små reportage gjorda efter samma mall, och emotionella dramaturgi – så infinner sig en viss utmattning och trötthet. Jag är rädd för att min empatiska förmåga nöts ned och jag blir till en kyligare människa. Som snart helt väljer bort att ”konsumera” nyheter. Det vill jag i det längsta undvika. Människors lidande, smärta elände och drömmar, känner jag väl till. Jag känner det själv från min egen tillvaro. Jag väljer därför själv i vilka doser och på vad sätt jag numera tittar på TV-nyheter. Jag tar det i de doser jag klarar av och känner mig empatiskt bekväm med. Jag väljer allt oftare att läsa in mig på ett ämne, eller se genomarbetade dokumentärer, inköpta från andra länder.
    Då slipper jag också den klaustrofobiska känslan jag ofta upplever när ett reportage, i en nyhetssändning tvingar mig gå fram där åsiktskorridoren är som smalast. Jag slipper också alla olika maner, stå-uppor och promenader reporten tvingar mig följa med i – där direktsändningen mer kittlar reportrarnas egna egon, än försöker ge mig, som tittare, kvalitativ information. Mitt tittande blir därför mer och mer selektivt. Jag vet inte hur många andra som känner som jag? Hur ensam jag är i min upplevelse av dagens nyhetssändningar? Och hur jag försöker undvika tvånget att vandra fram i åsiktskorridoren.

    Liked by 1 person

    • Sixten Johansson skriver:

      Einars beskrivning är bra och jag vill bara förtydliga några saker utifrån egna studier och erfarenheter. Det är helt klart att de stora redaktionerna internt länge har haft en klart formulerad målsättning att mörklägga otrevliga fakta kring invandringens effekter. Gradvis har detta blivit allt mer uppenbart och allt värre (t ex DN:s ”agendajournalistik” = propaganda). Utvecklingen har lett till att man så att säga har zoomat in den övre vänstra fjärdedelen av verkligheten och låter den täcka hela rutan. Bara enstaka gånger tar sig avvikande händelser förbi spärren och då fungerar beskrivningen av dem som ett alibi, som låter journalisterna fortsätta att intala sig att de sammantaget ger en allsidig bild.

      Men i huvudsak är nyhets- och reportagearbetet inte dirigerat, utan styrt genom den självcensur och det ”raster”, de ”glasögon”, som journalisterna på respektive redaktion har. Under journalistutbildningarna får man pröva på skråns hantverk och skumma igenom en minimal mängd litteratur, men den färdigexaminerade kan knappast vare sig mer eller mindre än den som kommer in i yrket genom att praktisera det. Och det är ingen större skillnad på värderingarna. Anpasslighet är det mest utmärkande draget. Redan i grundskolan och via media har man lärt sig mallarna för vad som är ”nyheter” och hur de ska presenteras och sedan snappar man blixtsnabbt upp vad som är kutym på den redaktion man i hård konkurrens har turen att komma till. Det personliga anslaget är bara den där lite avvikande tatueringen eller piercingen bland tiotusen andra. (Redan nu produceras massor av texter av robotar och snart kommer de att kunna producera även den där lilla extra personliga touchen, så att ett tränat öga kan se vilken robot som har skrivit).

      Det gäller att sälja både sig själv och arbetsgivarens alster. Precis som med annan reklam är det effektivast att sikta på hjärtat, magen och könsorganen. En konturskarp dramaturgi fångar uppmärksamheten och håller den fängslad så att konsumenten inte riktigt märker vare sig siktet eller syftet. Säljaren av den i budskapet paketerade varan hinner alltså hamra länge på de känsligaste kroppsdelarna.

      Den som vill tala till hjärnan och förmedla rationella och balanserade budskap är i ett uppenbart underläge. Hjärnbarken har så lite att säga till om. En slutsats kunde vara att den som ändå vill tala till hjärnan så att det har effekt faktiskt också gör klokt i att i välavvägda doser samtidigt även sikta på mottagarens hjärta, mage och könsorgan…

      Gilla

  7. BohmanMartin skriver:

    Svensk media är dominerat av vänstern, och vänstern hatar Israel medan man gullar med islam i alla dess former. Resultatet syns överallt så snart man läser en tidning eller ser på svensk Stasi-TV. Tyvärr tror många människor än idag att svensk media ger en ”objektiv” bild av verkligheten.

    Liked by 1 person

  8. Lennart Jonasson skriver:

    Det behövs en vitbok över public service förfall. Finns gott om folk med meriterad akademisk bakgrund inom historia, statskunskap, juridik, ekonomi osv som skulle kunna ges detta uppdrag. Finansieras lämpligen genom crowdfounding. Pengar skulle omedelbums strömma in, lätt panik skulle uppstå inom gammelmedia men främst inom vår licensbetalda ”Swartze kanal”.

    Något för Det goda samhället att ta tag i!?

    Gilla

    • Aha skriver:

      Bra förslag. Som underlag för sådan vitbok borde det finnas en journal över alla vinklingar som görs, stora som små. Kommentar anger vad som brister, t.ex att SVT konsekvent visar barnfamiljer för att skapa empati för flyktingströmmarna. Ett bland tusen exempel.
      Alla brister ska kunna kollas upp med länkar och annat som verifierar påståendena.

      En journal som sträcker sig över ett år skulle bli förödande för public service.

      Gilla

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Gammel-TV är på väg att dö ändå. TV-tittande sjunker kraftigt till förmån för andra tekniska plattformar. Den lodräta kommunikationen med dess mästrande ton gör sig alltmer irrelevant, speciellt så länge som vi har fri och öppen tillgång till statens datasamlingar.

      Därav MP:s och övriga vänstergruppers försök att kontrollera tillgång till, och innehåll på internet. Läs ”Det fjärde välfärdsområdet”, Mp:s kulturpolitik. I sanning en produkt av den moderna svenska skolan.
      http://www.mp.se/sites/default/files/kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

      ”Makten över historien är makten över framtiden”

      Det är ett direkt citat ur texten. De har läst sin Lenin med omsorg, de små agrarkommunisterna.

      Kamratliga hälsningar,
      rikard, lärare

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s