Mohamed Omar har i flera inlägg på denna blogg fördjupat vår kunskap om hur salafismen behärskar moskéer och olika muslimska organisationer. Han har pekat på farorna med att man från statsmakternas sida engagerar sig i ett samarbete med sådana organisationer under antagandet att de är representativa för muslimer generellt. Han har också visat hur människor som bekänner sig till andra grenar av islam är salafisternas främsta offer, hur en muslim kan förena sin tro med ett sekulärt Europa och beskrivit varianter av islam som är mer toleranta och inkluderande än salafismen. Det är nyanserade och tankeväckande inlägg som både preciserar vad som är verkliga hot och pekar på alternativa vägar för muslimer att fungera som en integrerad del av vårt samhälle.

Det finns en annan opinion som inte är så nyanserad och som inte är intresserad av alternativ. Den menar att alla former av islam ska fördömas och dess företrädare har uppenbarligen ägnat stor möda åt att läsa och uttolka koranen, trots att de inte själva är muslimer. Den opinionen gör mig bekymrad, inte för att jag tror att den har fel i sak – det är inget fel att ha fel i ett öppet samhälle – utan för konsekvenserna i förlängningen.

Säger man att islam i alla dess former är förkastlig innebär det att alla muslimer är bärare av en ond ideologi. Det innebär i sin tur att alla de som kommer från muslimska samhällen, och som vill stanna i Sverige, för med sig något som i grunden hotar vårt land och vårt sätt att leva. Och om man anser att det förhåller sig på det sättet blir ett naturligt nästa steg att kräva att muslimer vägras tillträde till Sverige, oavsett om de uppfyller kriterierna för asyl eller har andra skäl.

Att särbehandla asylsökande och andra invandrare på religiösa grunder är naturligtvis en etnisk diskriminering som den som så önskar kan klistra olika etiketter på. Här räcker det att konstatera att inställningen är helt oförenlig med ett liberalt rättssamhälle.

Det konstaterandet innebär naturligtvis inte att jag skulle förneka de olika problem som förekommer i invandrardominerade samhällen i vårt land. Den avgörande skillnaden är att problem ska hanteras med utgångspunkt i vad människor GÖR, inte vad de ÄR.

Hur kan vi då tackla de problem som faktiskt finns? Enligt den islamkritiska opinionen utgörs det enda alternativet av en aningslös ”snällism” som kommer att leda vårt land i fördärvet. Men så är det naturligtvis inte. Vi som tycker att Sverige är ett bra land att leva i, vare sig vi är födda här eller har kommit hit senare, har ingen anledning att förstöra det. Tvärtom har vi all anledning att vara stolta. Men vi har kanske inte varit tillräckligt bra på att göra klart för oss själva och andra VARFÖR vi är stolta över Sverige.

Om jag själv skulle göra reklam för vårt land skulle de här punkterna ligga mig varmt om hjärtat.

– Lagen gäller lika för alla och har företräde framför trosuppfattningar

– Individen har grundläggande rättigheter som inte får stå tillbaka för familjers eller andra gruppers intressen

– Människor har lika värde, ingen får underordnas på grund av kön, etnicitet eller sexuell läggning

– Yttrandefriheten har företräde framför intresset att freda värderingar och trosuppfattningar från ifrågasättande och kritik.

Det är rimligt att kräva att den som vill bosätta sig i Sverige respekterar vissa grundläggande förutsättningar för vårt samhälles sätt att fungera, kanske liknande dem som jag har föreslagit. Det är också rimligt att kräva att de som på olika sätt håller det svenska samhället i gång är tydliga med sitt stöd för det här slaget av grundläggande principer och också tillämpar dem konsekvent. Bara på så sätt kan integration framstå som ett attraktivare alternativ än segregation.

Lennart Göransson är pensionär och har tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik bland annat vid Statens pris- och kartellnämnd och Konkurrensverket i olika befattningar, senast som ställföreträdande generaldirektör. Han har också varit Director for Competition vid EFTA Surveillance Authority i Bryssel och Head of Competition Policy Outreach vid OECD i Paris. Parallellt med jobb vid statliga myndigheter har han haft uppdrag som sekreterare och skrivande expert för en hel del SOU-utredningar. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Marknadsdomstolen