Frågan om pseudonymer har varit omdiskuterad på sistone. Själv anser jag att man bör respektera en människas vilja att vara anonym, oavsett vad man tycker om dennes åsikter. Det finns dock flera intressanta principiella diskussioner kring frågan, om det är rimligt att vara anonym eller inte. Här skall några synpunkter tas upp.

Jag har aldrig skrivit pseudonymt. Detta för att jag upplever, att det jag då skulle skriva, skulle tas på mindre allvar. Det är en viktig princip för mig att man står för det man skriver, och inte gömmer sig bakom olika masker. Om man skriver ut sitt namn, går man också i god för innehållet. Man kan inte skriva vad som helst, då man genom sitt namn sätter sin trovärdighet på spel. Dessutom kan min biografi tillföra några dimensioner till det jag skriver, bilda ett slags bakgrund, varemot man kan tolka texten. Detta gäller främst för de som känner till mig sedan tidigare, men också för andra läsare.

Traditionen att skriva pseudonymt är dock mycket gammal. Flera kända historiska personer känner de flesta nu bara till i form av deras pseudonymer, t.ex. Voltaire, Molière och Novalis. I svensk tidningspress var det tidigare också mycket vanligare än i dag med olika former av pseudonymer och signaturer. Det var inte huvudsakligen för att man skrev kontroversiella saker, även om det kunde hända, utan för att innehållet var viktigare än personen.

En signatur kunde också vara uttryck för blygsel och ovilja att framhäva den egna personen. De så kallade signaturpoeterna i Namnlösa Sällskapet i Uppsala på 1860-talet gav ut sina lyrikantologier med skilda signaturer, för att visa att litteraturen var viktigare än författarnas personer. En ytterligare anledning till signaturanvändande kunde vara, att det kan ge en komisk effekt till olika typer av kåserier och lättsammare artiklar.

Den nuvarande ordningen, där många journalister också framträder på bild och journalisten så att säga är en del av nyheten var då främmande. Det äldre bruket lever kvar t.ex. i vissa osignerade ledare eller anonyma notiser. I dessa texter uppfattas tidningen som en kollektiv röst, där de står för materialet tillsammans.

Det bästa argumentet för pseudonym tycker jag är, att man uppfattar innehållet som viktigare än personen. Man tycker kanske att man har något viktigt att förmedla, men som är så kontroversiellt att man inte är beredd att ta de sociala konsekvenserna. Detta, menar jag, är i mycket ett skenargument. Om det man skriver får tillräckligt stort genomslag, kommer det ändå finnas en betydande risk att pseudonymen avslöjas. Därför är mitt råd till alla som överväger att skriva pseudonymt, att det bör undvikas. Bättre än att riskera att avslöjas och uthängas är att redan från början stå för vad man skriver. Då får det man skriver också större tyngd och trovärdighet.

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent, bosatt i Uppsala. Stort intresse för humaniora i allmänhet och litteratur i synnerhet. Skriver skönlitterärt, både prosa och poesi. Debuterade med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag, 2015).