Helena Edlund

”När det börjar smälla i skogen, ska ni sätta er ner på en stubbe och ta en snus!” Kaptenen Nilssons råd kom sakta och med eftertanke, där vi stod mitt i den fuktiga sörmlandsskogen och frös in i märgen en tidig morgon i januari. Vi talade om eldöverfall, om vad man bör göra om man helt utan förvarning hamnar i strid. För de flesta av oss verkade kaptenens ord vara ett värdelöst råd. När det börjar smälla ska man väl agera så snabbt som möjligt? Göra något? Lita på magkänslan?

Ja. Och nej.

Något måste man ju självklart göra, men den som utan eftertanke kastar sig in i något, riskerar att agera ”fort och fel”, för att fortsätta med de militära uttrycken. Många gånger gör det kanske inte så mycket att vi agerar så, oftast går det att ”göra om och göra rätt” utan alltför stora negativa konsekvenser. Men det finns tillfällen där det inte går att backa. Tillfällen där ditt allra första beslut anger riktningen för allt som kommer sedan. Vid sådana tillfällen måste man därför tänka efter före.

Närhelst jag möter något i de stora sammanhangen som jag har svårt att greppa, plockar jag fram mina matematikkunskaper från mellanstadiet och försöker räkna ut minsta möjliga nämnare. Genom att montera ner de stora frågorna till en skala där jag kan relatera dem till min egen vardag så blir även de riktigt stora och svåra problemen påfallande ofta möjliga att närma sig.

Men när jag letat efter minsta möjliga nämnare för att försöka förstå vad som just nu händer i Sverige, har jag fått problem. De senaste veckorna har lämnat mig fullständigt förvirrad. Att vi just nu befinner oss mitt i ett skeende som radikalt och i grunden kommer att förändra vår omvärld, vårt samhälle och vår egen vardag har nog gått upp för de flesta. Om inte annat, kommer det att stå klart vid en betraktelse i backspegeln.

Begreppet folkvandring har fått en ny innebörd. Aldrig tidigare har så många samtidigt gett sig ut på så långa resor för att bosätta sig i länder så långt bort. Moderna transporter gör dessutom att det går snabbt. Människor som på måndagen korsar gränsen till Europa, står innan helgen på Malmö Central. Det krävs ingen större analysförmåga för att förstå att de nu pågående flyktingströmmarna kommer att förändra samhället. Om det sedan är positivt eller negativt kan vi ha olika åsikter om, men förändringar kommer det att bli.

Även om vi alla påverkas, så är det upp till våra folkvalda att fatta de nödvändiga besluten. Det är här det blir riktigt intressant – och faktiskt rätt så skrämmande. Det visar sig nämligen att politiker i olika länder tycks resonera väldigt annorlunda. Eller mer korrekt: Politiker i Sverige tycks resonera väldigt annorlunda än politiker i övriga europeiska länder.

Samtidigt som många andra europeiska ledare tycks ha lyssnat till kaptenen Nilssons råd och i nuläget försöker stanna upp, tänka efter och uppbåda en smula saklig analysförmåga, så tycks svenska politiker och svenska journalister fångade av en stormvind av känslor. Det talas mycket om skuld och ansvar, men det tycks existera en förvirring om vem som är skyldig och vilka det svenska samhället bär ansvar för.

Missförstå mig rätt: Omtanke om medmänniskan är något gott och det borde vara en fullständig självklarhet för alla att ställa upp och hjälpa människor som flyr för sina liv.

Men vill vi hjälpa dem som lider mest, måste vi också tänka efter så vi gör just det. Det gäller nämligen att hjälpa på rätt sätt och på rätt plats. Annars så löper vi en stor risk att tömma resurserna på dem som skriker högst istället för där hjälpen behövs mest. Då lämnas fortfarande kvinnor och barn åt sitt öde i händerna på IS slaktare – och det var väl främst offren för det pågående folkmordet vi ville hjälpa?

Så varför har det blivit så här? Jag menar att det går att tala om tiden före och tiden efter fotot på Alan. Varje normalt funtad människa reagerar med avsky och förtvivlan på bilder av döda barn. Men när den sunda reaktionen är att först tillåta sig att reagera men sedan samla ihop sig för att agera sansat och genomtänkt, så har många i Sverige fastnat i reaktionsfasen.

Det är ett gott betyg att så många vill hjälpa medmänniskor som har det svårt. Men det har gått överstyr.

Media hyllar mammor som beslutat att ta med sina småbarn för att hjälpa flyktingar i Grekland (att utsätta barn för den risken borde väl snarast rendera en orosanmälan till socialtjänsten?), båtägare och bilister kör anonyma flyktingar i skytteltrafik från Danmark till Sverige (i skrivande stund rapporterar danska nyheter om hur en dansk salafist gripits av den svenska tullen, misstänkt för människosmuggling) och glada amatörer anordnar allsköns insamlingar trots att alla som sysslat med hjälparbete avråder från det – insamlingarna är enormt arbetskrävande, kräver kostsamma transporter och slår dessutom ut den lokala handeln.

Det fascinerande är att så få försöker närma sig frågan med de massiva flyktingströmmarna ur ett sakligt och balanserat perspektiv. Situationen i Sverige är ju fortfarande densamma som för några veckor sedan: bristande integration, brist på bostäder för nyanlända, trångboddhet på flyktingförläggningarna, brist på resurser i skolorna, kommuner som signalerar att de inte klarar av situationen.

I ett läge där det dessutom är internationellt känt sedan länge att IS har som uttalat syfte att, i skydd av flyktingströmmarna, smuggla in terrorister i Europa får det väl anses som anmärkningsvärt att inte fler varnande röster hörs.

Samtidigt som svensken i alla andra sammanhang drillas att ta ansvar och tänka på konsekvenser av allt från amortering av bostadslån till återvinning av wellpapp, uppmuntras och uppmanas vi när det gäller den senaste veckans flyktingströmmar att koppla bort det kritiska tänkandet och svepas med av känslorna. Svensken ska bara känna, inte tänka. Det är som om hela Sverige strävar efter en kollektiv godhetsorgasm – strunta i alla eventuella tråkiga konsekvenser, njut av stunden! Känns det rätt, är det rätt.

När känslorna svallar och hjärtat svämmar över, är det ju bara jobbigt att tänka på alla dem som drabbas av att Sverige skär ner ännu mer på utlandsbiståndet för att istället bekosta flyktingmottagandet för det fåtal som kan ta sig hit? Eller att vi riskerar att prioritera hjälpen till en ung, frisk man som söker en bättre ekonomisk standard (eller till en IS-terrorist?) framför hjälpen som kan få hundra barn i ett flyktingläger i Syrien att överleva?

Det värsta är att vi, i mina ögon, helt tycks glömma bort varför flyktingarna kommer. Det finns bara ett sätt att få katastrofen att upphöra, och det är att gå till roten med problemet. Konflikten i Syrien och Irak måste upphöra, vilket i klartext betyder att IS måste slås ned med alla tillgängliga medel. Politiker, journalister och övriga må tala sig medvetslösa av floskler, men det löser inte grundproblemet, vilket Nuri Kino påpekade i torsdagens SvD.

Kanske är det inte så konstigt att jag är förvirrad. De flesta tycks vara förvirrade. Sverige är förvirrat. Europa är förvirrat. Det pågående folkmordet har resulterat i en folkvandring – och nu knackar det på vår dörr. Det finns inget facit och inga enkla lösningar, men beslut måste fattas.

Så vilken minsta möjliga nämnare kom jag fram till? Jag vet att några av mitt livs sämsta beslut har fattats i affekt och under känslostormar. Sensmoral: när man är upprörd, stressad eller på andra sätt oförmögen att tänka klart ska man helt enkelt inte fatta några beslut som är livsavgörande. Det blir inte bra.

Om Sverige ska kunna hjälpa dem som behöver det allra mest och undvika att störta nationen i fördärvet, måste våra politiker helt enkelt lyssna till kaptenen Nilsson, och sätta sig ner på stubben och tänka. Med eller utan snus.