Patrik Engellau

Jag har en gnagande och alltmer påträngande känsla av att man i vissa frågor inte kan lita på myndigheter. Några av mina vänner menar att exempelvis Brottsförebyggande rådet (BRÅ) missbrukat the benefit of the doubt så länge att myndigheten förlorat trovärdigheten, men jag är stenhård på att var och en, även myndigheter, ska betraktas som oskyldiga, om än misstänkta, tills deras skuld är bevisad. Än så länge finns, som jag ser det, bara indicier, inga bevis. (Se exempelvis följande länk.)

Nu ska jag presentera ett indicium till. Bakgrunden är den klyfta som jag tror existerar mellan allmänhetens och myndigheternas uppfattning om kriminaliteten och dess utveckling. Jag tror, utan någon som helst vetenskaplig bevisning, att allmänheten föreställer sig att kriminaliteten ökar medan myndigheterna ständigt, som det känns, förnekar detta och hävdar att kriminaliteten tvärtom är i avtagande. (Se exempelvis denna färska artikel av två kriminologer.)

Jag undrar hur det egentligen ligger till. Jag vill se empiri och hårda siffror så jag snokar runt på BRÅs hemsida utan att egentligen få något att sätta tänderna i. Men som en skänk från ovan kommer Lars Bern till min hjälp. Han är tydligen bättre än jag på att leta. Han hittade en tabell över Anmälda brott per 100 000 av medelfolkmängden 1950 – 2014. Här har jag skurit ned, förenklat och beräknat, dock ej förvanskat. Jag började år 1975 i stället för 1950 eftersom 1950 knappast känns som modern tid. Jag tog inte med alla redovisade brottsrubriceringar, men gjorde inget medvetet tendentiöst urval. Du kan alltid kontrollera själv.

Min enkla bedömning är att antalet anmälda brott på det hela taget ökat ganska rejält på de här fyra årtiondena.

Jag är väl medveten om att kriminologer ofta anför förmildrande motargument, till exempel att anmälningsbenägenheten ökat över tiden och att antalet anmälningar därför inte är någon säker indikator på den ”verkliga” brottsligheten. Men jag är inte så imponerad av den sortens resonemang. Jag tror inte det finns någon ”verklig” brottslighet som kan mätas över tiden. På 1600-talet kunde en adelsman piska upp en oförskämd bonde utan att det betraktades som någon särskild förseelse, men det betyder inte att den ”verkliga” kriminaliteten inte skulle ha ökat om det idag anmäls till polisen att en von Hederskjöld knackar ned en Andersson för att baron ansett sig förolämpad. Det handlar inte om förändringar i Anderssons anmälningsbenägenhet. Det handlar om att vissa beteenden som tidigare accepterades inte längre accepteras. Beteendena har blivit kriminella. Då ökar den verkliga kriminaliteten i takt med att sådana händelser faktiskt inträffar.

OK, jag vet att jag inte är kriminolog. Jag inser att jag är ute på djupt vatten. Upplys mig, ni som vet. Jag tycker faktiskt att myndigheterna borde anstränga sig lite mer för att förklara det här för mig. Trots allt är det jag, i egenskap av skattebetalare, som betalar deras lön.