Rent intellektuellt fattar jag att jag ensam inte kan göra så mycket skillnad, precis som den första svalan inte heller gör våren. Men man kan inte bli oberörd när barn spolas upp av havsvågor.

Vad kan vi göra och vem skall göra det först?

Här står jag villrådig, ledsen i själen och osäker. Skall jag våga hjälpa till? Vad är värsta scenariot (det bästa kan alla måla upp).

Jag behöver helt enkelt förebilder.

Det jag önskar är att jag får höra att de som är mest högljudda tar personligt ansvar på RIKTIGT.

Jag vill höra våra ministrar, nuvarande och föredettingar redogöra för hur många rum de har och hur många ensamkommande flyktingbarn de har gett en trygg framtid.

Fyll på listan med chefredaktörer och kulturskribenter på ledande tidningar, förståsigpåare på tankesmedjor, partiledare, sekreterare, landshövdingar, generaldirektörer och biträdande sådana. Glöm inte historiker och professorer i konstiga ämnen samt våra biskopar och andra höga dignitärer som kan låta så fint i media.

SVT-medarbetare har en särskild tyngd i samhällsdebatten och behöver vara i framkant när det gäller personligt ansvarstagande.

Utgångspunkten bör vara att alla som har ett rum över – ett sovrum för de vuxna och ett per två barn av samma kön – ställer det till förfogande för behövande nykomlingar.

Inget konstigt med det, för inte behöver man separat arbetsrum, bibliotek, tv-rum eller matrum när folk inte har tak över huvudet!

Fyll på denna lista och publicera det så att jag kanske kan komma över mina tveksamheter och erbjuda ett sovrum i vår trea på 70 kvadrat.

Glöm inte att man inte är en riktig medmänniska om man villkorar detta med hutlösa hyror som man tycker att skattebetalarna ska stå för.

Fram med äkta medmänsklighet!

Bara jag får förbilder!

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte.