Om den goda svenskheten

bild[31]

Krister Thelin

Min förtrytelse har lagt sig över att av numera vice statsministern Å Romson ha förklarats vara “icke -människa”; ni minns hennes segerrusiga tal i Almedalen förra året, då hon försökte på Mps limsticka fånga unga arga feminister- och då dög “vita, medelålders heterosexuella män” som avskräckande identifieringsobjekt.

Numera kan jag känna en viss ömhet för ett statsråd som haft en synnerligen vinglig färd i regeringen, hittills kulminerad med att hennes titel avslöjats som icke-konstitutionellt pynt: som “vice statsminister” får hon inte var just det. Det är det utrikesministern som är enligt beslut av den statsminister som utsett gröna Åsa till fejkvice.

Så, jag känner mig som människa. Är jag också svensk? Ostridigt är jag svensk medborgare och innehar inte något annat medborgarskap. Men är jag “svensk” i något slags nationell eller kulturell mening? Frågan väcktes av min amerikanske svärson, bosatt i London med min dotter och deras med dubbla medborgarskap utrustade söner, fem och tre år. Under den dryga timmens bilfärd från Kastrup till Arild kom saken upp, sedan han berättat att engelska medier i ökad utsträckning kommenterat svensk migrationspolitik, vilken blivit ett slagträ i den brittiska debatten. En del framhåller, att Sverige till skillnad från Storbritannien har gott om yta (numera f.d. statsministerns Reinfeldt flygplansiakttagelser med samma slutsats anmäler sig osökt). Andra britter påpekar, att svenskarna inte tycks vara särdeles tillfreds med sin ställning som EUs ledande mottagare av asylsökanden.

Vi hjälps åt att hitta karakteristiska drag som kan betecknas som “svenska”: en viss blygsel, vänlighet, godtrogenhet, konflikträdsla och vilja att vara till lags. (Jfr Åke Dauns bok “Svensk mentalitet”, 1998) I USA ansågs svenska invandrare vara arbetsamma, pålitliga och godhjärtade (eller lättlurade: “Dumb Swedes”).

Att de allra flesta svenskar, bortsett från ett litet tunt skikt av överklass, har sitt lantliga ursprung blott ett par generationer bort sätter sina spår. Vi saknar de urbana umgängesformer som präglar Medelhavsområdets inbyggare. Luther och det faktum att vi tillhör öl- och brännvinsbältet skiljer oss från katolska vindrickare (även om vi numera klunkar vin i ökande omfattning utan att ha övergivit de ursprungliga vanorna). Dryckesseder, sånger och vissa traditioner (jul och midsommar) må vara importer från framför allt Tyskland, men de har getts en distinkt svensk form, som skiljer dem också från motsvarigheterna i Norge och Danmark. Studentmössor och nationerna i Lund och Uppsala har tydliga tyska förebilder. De var glest mellan gårdarna, särskilt efter storskiftets genomförande på 1800-talet, vilket har lett till det en smula egenartade bruket i Sverige att benämna gäster för “främmande”: för den som bara kände den egna gården var avståndet vanligen långt även till närmsta granne.

Till modernare svenska drag hör en tilltro till en god överhet, paradoxalt nog parad med en ovilja mot auktoriteter och disciplin (tack, 1968!) samt hyggligt kompetenta och okorrumperade tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning.

Min svärson, med den utomståendes klarsyn, har alltså inga svårigheter att identifiera svenskar och “svenskhet” – oavsett hur den ser ut ifråga om hår-hud- eller ögonfärg. Och med egna rötter i den svenska myllan, så långt mina generationskunskaper sträcker sig, har jag inga problem att känna mig som svensk. Trots att jag haft engelska som huvudsakligt arbetsspråk i snart 20 år, är det särskilt svenska språket som formar min svenska identitet. Och jag värdesätter den.

Det gör mig därför bekymrad när personer på vänsterkanten, i sin godhjärtade iver att bekämpa “rasism”, förnekar att svenskhet existerar och vill reducera det hela till en fråga om medborgarskap (om ens det). “Mångkultur” är för alltför många högljudda debattörer (inte sällan unga och arga) en beundran av andras kultur och en nedvärdering av den egna. Det ymniga talet om “integration” förutsätter dock att de som kommer till Sverige från andra kulturer möter en svensk kultur att integreras i. Annars blir det inte mycket till integration. Och vi skall vara stolta över vad vi som litet land lyckats att bygga upp i norra Europas tundrabälte. Att vara svensk är att vara snäll, hyggligt hederlig och arbetsam med en naturlig vilja att också tro våra medmänniskor (och myndigheter) om gott. Börjar vi tvivla på dessa goda egenskaper och vår svenskhet kan vi mycket snart hamna i ett samhälle inom våra nationsgränser med helt andra kulturyttringar. Det finns redan gott om illavarslande tendenser. Alltså, Hvaren Svenske!

 

22 reaktioner på ”Om den goda svenskheten

  1. Fredrik Östman skriver:

    Romson ekade ju bara det som Högsta domstolen slog fast redan 1996: En manlig medelålders heterosexuell blåögd borgerlig medlem i ”den nordiska folkgruppen” saknar till skillnad från alla andra varje uns av lagligt skydd för att utsättas för ”hets mot folkgrupp”. Det är enligt HD fritt fram. Och denna möjlighet utnyttjas ju också flitigt.

    Varför HD ville lagstifta genom prejudikat och öppna för laglig hets mot folkgrupp är ännu oklart.

    Gilla

  2. Fredrik Östman skriver:

    Det är för övrigt fel att tala om ”den goda svenskheten”. Som om det funnes en ond svenskhet! Därmed har man ju redan tappat problemformuleringsprivilegiet till vänsterextremisterna och de andra mystikerna och kollektivisterna. Kulturer skall inte vägas på något slags kvasimoralisk våg. Endast individer är moraliska subjekt.

    Jag är svensk av födsel och ohejdad vana och tänker aldrig i h-e be om ursäkt för det eller för min blotta existens som f.n. medelålders, vit, blåögd, heterosexuell, borgerlig, gift och oskild familjefar. Ondskan måste kvävas i sin vagga. Alla former av nymarxism, dekonstruktivism, kollektivistisk feminism, nyttigidiotfisliberalism à la Birgitta Ohlsson o.s.v. måste förnekas helt och hållet och absolut.

    Gilla

  3. Martin skriver:

    Diskussionen om svenskheten är av mest akademiskt intresse tycker jag. Jag är inte svensk på grund av värderingar eller beteende eller kultur. Utan därför att jag delar historia med andra svenskar. Och är närmare besläktad med andra svenskar. Vi har alltså ett gemensamt öde och ett gemensamt egenintresse och lättare att känna gemenskap med varandra. Svårare än så är det inte. Sen kan SD krumbukta sig hur mycket de vill med sin öppna svenskhet, skillnaden kommer fortfarande finnas kvar oavsett hur mycket etiketter politiska typer sätter på det. För nysvenskar kommer fortfarande tänka tillbaka på en historia någon annanstans än i sverige och kommer fortfarande vara främmande för den svenska historien, och deras vikänsla med oss svenskar kommer alltid vara litet krystad, alldeles oavsett hur många instruktionsmanualer de läser om svenskhet.

    Det här kanske är jobbigt att tänka på för många. Särskilt för de som likt gustav vasa vill konfiskera så stor andel av undersåtarnas tillgångar som möjligt. Men det kan bara komma ondska ur att låtsas att värlen är på något annat sätt än vad den är. Särsklit om man gör det i dunkla maktsyften.

    Gilla

  4. Lisa skriver:

    Misstro och osäkerhet präglar redan mitt Sverige nu. :(.
    Vem vinner på det?
    Vad har skapat det?
    Det här är inget enkelt dilemma. .

    Gilla

  5. Tritonen skriver:

    Det stora problemet för det ”andliga klimatet” i våra dagars Sverige är agendajournalistiken, som driver en alltför lyhörd och ängslig politiketkår framför sig. Vilken politiker vågar t. ex. nobba ett anbud att ställa upp i TV- nyheterna? Att man går i otakt med invånarna, svenskarna, visar olika opinionsundersökningar. Om väljarna inte förstår sitt eget bästa, måste de uppfostras. Så förklarar jag den absurda Decemberöverenskommelsen, som är en ovärdig plump på svensk demokrati, men
    tydligen nödvändig för ”ansvarstagande” partiledare. Så nu har vi en regering som ca 60% inte röstat på.

    Gilla

  6. Ipse Cogita! skriver:

    Ett trevligt inlägg i debatten tycker jag. Men den här meningen förtjänar kommentar:

    ”Det gör mig därför bekymrad när personer på vänsterkanten, i sin godhjärtade iver att bekämpa “rasism”, förnekar att svenskhet existerar och vill reducera det hela till en fråga om medborgarskap (om ens det).”

    ”… godhjärtade iver …” tror jag är en svensk vänlighet och snällhet från din sida; vänstern är långt från godhjärtade.

    ”Medborgarskap”. Medborgare känner jag mig allt mindre och mindre som. Det blir så när man behandlas som en undersåte. Ett land av undersåtar blir knepigt att leva i. Man kan DÖ.

    Fast kanske har jag fel. Undersåtar brukar ha ledare som ständigt och jämt påpekar hur livet skall levas. I mitt land har jag inte sett en ledare i offentligheten på mycket länge. Vare sig det händer något positivt eller något negativt. Men det har nog att göra med den där ”konflikträdslan”.

    Gillad av 1 person

  7. Erik skriver:

    Mångkultur är ett grandiost feltänk.

    Flyktingar kommer per definition från mångkulturella områden. Annars vore de väl knappast flyktingar?

    Om det råder samsyn om vad som är viktigt i samhället, om vilka regler som vi bör följa och vi också är överens om vilka seder som allmänt accepteras och om vilka sociala koder som förstås, så är det knappast en beskrivning av mångkultur. För att samvaron skall fungera så krävs det inte monokultur men samhällssynen kan inte vara alltför skiljaktig utan att det uppstår gnissel.

    Mångkultur är den direkta motsatsen till att vara överens om viktigheter i samhället och blir samhället alltför mångkulturellt så söker man sig därifrån eftersom man inte står ut.

    Mångkultur SKAPAR flyktingar.

    Gilla

  8. B skriver:

    Bra skrivet.
    När jag tänker på svensk kultur tänker jag på seder från det gamla bondesamhället. Jag växte upp på landet och det fanns många sedvänjor och riter som gått i arv från generation till generation. Alla kulturer är väl inspirerade utifrån på något sätt, men att (som har skett länge), politiker och journalister försöker få det till att vi i Sverige inte har någon kultur är absurt.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Kulturförnekandet är ett cirkelresonemang. De utländska influenser vi skulle ha i stället för kultur kommer ju enligt resonemanget självt inte heller de till fullo ur den respektive utländska jordens mylla, utan är även de bara utländska influenser o.s.v. Även invandrarnas kultur är inget annat än staplade utländska influenser och därmed enligt Sahlin-teoremet värdelösa som grund för svensk kultur. Det enda som blir kvar är ett slags ouppfylld mystisk längtan efter den jordfödda kultur man förment förnekar.

      Snabbköpskassörskan som filosof finner oförhappandes fatt på vykortsmålarens ideologi.

      Gilla

  9. Sixten Johansson skriver:

    När man diskuterar svenskhet och svensk kultur bör man precisera vad man själv och andra menar med de två centrala termerna ”kultur” samt individuell och grupp-”identitet”.
    Identiteten förändras ju livet igenom. Jag har lite tornedalsk identitet i botten, sedan har jag levt i kontaktytorna mellan svenskt och finskt. Kontrasterandet gör det lätt att se bra och dåliga sidor både i någon sorts kollektiv ”svenskhet” – ”finskhet” och plus och minus i båda systemen. Jag har solidariserat mig lika mycket med bådadera, numera lutar det nog mer österut.
    Jag solidariserar mig med det svenska och osvenska vanliga ”folk” som de självgoda, inbilska godhetsgaphalsarna föraktar. Jag gillar inte den fjolliga, bräkande stockholms”mannen”, men hön har väl också sin plats i utvecklingshistoriens färgsvaga galleri.
    En bra socialantropologisk definition: ”Kultur är det vi tänker och gör som gruppvarelser”. Den allra viktigaste kulturen är inte monumenten, konstverken, historien, utan det osynliga, den förbiflytande älven, vars yta ser oförändrad ut, men vars massor ständigt måste återfyllas, skapas av oss, om och om igen, nu, nu, nu…

    Gilla

  10. Andreas Johansson skriver:

    ”Och vi skall vara stolta över vad vi som litet land lyckats att bygga upp i norra Europas tundrabälte.”

    Det är väl ungefär här mitt problem med nationalstolthet ligger. Jag har inte byggt Sverige. Jag är ungefär lika ansvarig för Sveriges styrkor och svagheter som för Treravinerdammen. Hur kan jag då vara stolt över det?

    Gilla

    • Martin skriver:

      Kanske uppfattas ”stolthet” som att personligen ta åt sig äran för något, och här gäller det vad andra åstadkommit. Möjligen kan ”tacksamhet”, ”uppskattning” eller ”beundrans” fånga det som det gäller på ett bättre sätt. Vilket för mig är en förståelse för, insikt, och tacksamhet för den strävan som mina föregångare gjort både enskilt och gemensamt för att åstadkomma det samhälle vi njuter frukterna av idag. Däri ligger just en förståelse av att detta inte uppstått av en slump, en naturlag, eller utan kostnad och ansträngning.

      Gilla

  11. Ingrid Clenman skriver:

    Jag är född och uppväxt i Sverige och har endast svenskt medborgarskap. Sverige är mitt hemland, men mitt hem var Skåne. Eftersom jag släktforskat vet jag med 100 % säkerhet att jag inte har några svenska anor. Mina anor var skåningar, med en och annan dansk, skotte och holländare. Ändå är jag absolut svensk, trots att jag levt mer än hälften av mitt liv utomlands. Kanadas historia är inte min, men denna situation delar jag med flertalet kanadensare, eftersom landet till nästan 100 % består av invandrare eller ättlingar till invandrare, med en spillra av de ursprungliga indianska och inuitiska befolkningarna. Medborgarna har trots ursprung ändå en ganska stark kanadensisk identitet. Tidigare bestod den mest av övertygelsen om att ”vi är inte amerikaner”. Då menar vi folk från USA. ”Vi är inte som de”, var huvudargumentet. I jämförelse har svenskarna en oändligt mycket starkare identitet. Ni behöver inte oroa er för den!

    Gilla

  12. Martin skriver:

    Det är absurt att någon överhuvudtaget lyssnar på de okunniga propagandister som påstår att Sverige och svensk kultur närapå inte existerar.

    Det är klara fakta att Sverige är ett av världens absolut mest homogena länder ifråga om kultur, social struktur och genetik (särskilt norra Sverige). Detta är fakta, inte åsikter. För min egen del kan jag följa min familj som i huvudsak var bönder i norra Sverige tillbaka till 1500-talet.

    Ska man, utifrån denna kunskap, ändå hävda att det inte finns något tydligt ”svenskt”, är den logiska följden att närapå INGEN kultur, nation, etnicitet existerar. Vilket alltså undergräver allt vad mångkultur och etniska minoriteter heter. Begreppen blir helt meningslösa.

    Gilla

  13. Språkpolis skriver:

    Vänligen korrigera den sista meningen. Det har aldrig funnits något initialt ”h” i verbet vara. Varen svenske, heter det. Författaren torde ha sammanblandat verbet med ett likalydande befintlighetsfrågande adverb, som före den olyckliga nyspråksreformen skrevs ”hvar?”. Jfm med norska om ni tvivlar, eller engelska (where/were).

    Gilla

    • Krister Thelin skriver:

      ”Hvaren (!) svenske” finns på fasaden till S:t Petri Läroverk i Malmö och var inspirationen till den avslutande uppmaningen i krönikan. Så stavarna vid tiden för förra sekelskiftet kanske överdrev användningen av H? Vad vet jag?

      Gilla

      • Observator skriver:

        Krister Thelin! Det står faktiskt ”VAREN SVENSKE” över ingången till Realskolan i Malmö (som av för mig outgrundlig anledning numera kallas S:t Petri Läroverk). Om du inte tror mig – kolla här: http://www.svenliljegrensr.se/2009/06/17/. Titta på bilden – inte texten.

        När det gäller din artikel, kan man väl säga att svenskheten varken är ond eller god – den är väl bara svensk. Själv menar jag att svenskhet helt enkelt är de vanligaste seder och bruk som utövas av dem som jag ser som mina svenska fränder. Dessa seder och bruk kan beskrivas på följande sätt:

        1) Firande av jul
        2) Firande av midsommar
        3) Svenska som modersmål
        4) Inga ingrepp i barnens genitalier av icke-medicinska skäl
        5) Inget bortval av födoämnen av religiösa skäl

        Om en person är som ovan och dessutom har några generationer av förfäder som delar samma historia, så är nog den statistiska sannolikheten för att personen är svensk ganska hög – även om personen heter Romson och tror att det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm för att vara svensk.

        Personligen tycker jag det är ganska lustigt att firandett av jul och midsommar har överlevt kristendomens införande. Midsommarfirandet har ju kristendomen i Sverige helt misslyckats med att ”appropriera”, som det väl numera heter.

        Gilla

  14. Krister Thelin skriver:

    Iakttagelsen om inskriptionen är korrekt. Det skall vara ” Varen” . Blev vilseledd av bloggtexten. Och det ” goda” skall inte ses som annat än en anknytning till bloggen. Jfr titlarna på mina tidigare bidrag,

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.