En undrande observation

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har gjort en observation som kanske är djupsinnig, men lika gärna kan vara banal eller helt enkelt felaktig, nämligen att olika orsaker i olika länder ger samma utfall.

Om du orkar läsa min krönika så får du en snabbstart i frågan. Där står det, sammanfattningsvis, att situationen i Brasiliens skolor utvecklats på samma sätt som i Sveriges och USAs, vilket är underligt eftersom förhållandena är så olika, kort sagt att olika förutsättningar ger samma resultat.

Samma observation slog mig när jag nyligen skrev en bok om det svenska universitetsväsendets utveckling under de senaste decennierna. Den kännetecknas av en maktförskjutning från den tidigare självständiga och självsäkra lärarkåren dels till administratörer och byråkrater, dels till studenterna, som i tilltagande utsträckning styr över och till och med hunsar med sina lärare.

Att det blivit så i Sverige kan man förklara med svenska orsaker, till exempel att universiteten får betalt efter antalet godkända studenter, vilket naturligtvis ger dem incitament att godkänna nästan vad som helst och studenterna motsvarande maktposition, typ ”om du inte godkänner mig så får du ingen lön och det vet både du och jag” (ok, överdrivet, men åt det hållet).

Så råkar jag upptäcka att förhållandena på amerikanska universitet är ungefär likadana som i Sverige. Löpmeter av amerikanska artiklar beskriver administratörernas och studenternas maktövertagande. Min förra frus nya man, som är ekonomiprofessor i San Francisco, säger att han inte har lust att undervisa längre eftersom studenterna härjar med lärarna, som de ger dåliga vitsord om kraven är för höga, vilket leder till att professorerna blir tagna i örat av sina administrativa chefer.

Hur kan det vara så? Det amerikanska universitetssystemet är ju konstruerat på helt annorlunda sätt än det svenska. Det finns ingen statlig styrning lik den svenska, universiteten är självständiga och studenterna måste själva betala för undervisningen. Det är nästan så olikt det kan bli, och ändå uppträder samma resultat.

Nyligen var jag i Portugal och träffade en skollärare som jobbade i en problemskola i Lissabon. Han berättade om förhållandena i en sjundeklass där han undervisade. En grupp elever gick det över huvud taget inte att få tyst på. Läraren hade inga maktmedel att sätta till. Han hade exempelvis inte rätt att utvisa de stökiga eleverna. De hade inte lärt sig skoletiketten, till exempel att elever ska räcka upp handen när de vill ha lärarens uppmärksamhet, utan de gick i stället fram till honom och avbröt lektionen. En romsk flicka hade just blivit bortgift och kunde inte förmås intressera sig för oregelbundna engelska verb. En kille ställde sig i fönstret och hotade att hoppa ner på gården tre våningar nedanför.

Portugal har för övrigt en ny sorts problem med att elever inte går ut grundskolan med godkända betyg. För nio år sedan skapade president Cavaco Silva ett nätverk av företag, för närvarande 350 stycken, som ställer mentorer till förfogande för att hjälpa elever med skolsvårigheter. (Det verkar inte funka så himla bra; bara tio procent av de hjälpta problemeleverna lyckas trassla sig igenom skolan med godkända avgångsbetyg.)

Här talar vi inte om någon sorts invandrarproblem eftersom Portugal inte alls har samma vidlyftiga invandringspolitik som Sverige. Det är det gamla vanliga portugisiska samhället som tycks utveckla sig på samma sätt som det svenska. Läraren sa att Portugal hade förändrats i grunden under de senaste årtiondena. Förut fanns en sorts solidaritet och nationell sammanhållning, sa han. Nu var det inte så längre eftersom alla bara tänkte på sig själva. Det kändes nästan kusligt likt en vanlig svensk uppfattning från både högern och vänstern.

Jag erkänner att detta inte är vetenskap utan bara anekdotisk bevisföring om ens bevisföring. Men om det ligger något i det kanske man bör ändra sina tankemönster. Till exempel kanske det inte spelar så stor roll vad staten gör eftersom utfallet ändå blir detsamma som i andra länder där staten gjort något helt annat.

En sådan som jag tror exempelvis att sysselsättningen i Sverige skulle främjas om arbetsgivaravgifterna halverades och LAS togs bort. Men det är kanske fel. Det är kanske inte i politiken det sitter, utan i mentaliteter, attityder och värderingar, som i sin tur styrs på något okänt sätt, kanske av den världsande som jag omtalade i min förra krönika.