Om den goda uppfostran

bild[31]

Krister Thelin

I ett kort reprisprogram i TV (Om Svart på vitt med Olle Häger och Hans Villius) häromdagen skildrades ett svenskt levnadsöde: en “oäkta” sons vandring genom “uppfostringsanstalter” i förra sekelskiftets Sverige till sjömansliv, emigration till USA och ett hyggligt framgångsrikt liv.

Slutackordet var det brev han sände 50 år senare till företrädaren för den anstalt som släppt ut honom som 18-åring med endast kläderna på kroppen och en tågbiljett till Skutskär, inte ett öre ens till en kopp kaffe. Brevet var inte en hyllning till det förflutna, precis. Gamla svartvita foton med pojkar i varierande ålder illustrerade hur tillvaron kunde te sig på en uppfostringsanstalt för vanartiga barn: fysiskt arbete i uniform, kollektiv bespisning och stränga krav på uppträdande med kroppsbestraffning, noga protokollförd, vid avvikelser från ett strikt ordningsreglemente.

Ingen önskar sig åter vad som var normalt i Sverige vid förra sekelskiftet: strängt, auktoritärt, fattigt, skambelagt och klasstyrt. Idag finns för barn (den som är under 18 år) ett batteri av välmenande och individcentrerade åtgärder för den som har sociala anpassningsproblem: Socialtjänstlagen och lagen om vård av unga samt särskilda påföljder (ungdomsvård och ungdomstjänst) för de straffmyndiga (den som är över 15 år), allt administrerat av kommunerna och statens institutionsstyrelse efter beslut av domstol om tvångsingripande. Innan inlåsning på särskilda hem i institutionsstyrelsens regi kommer ifråga, sker vården i familjehem (inklusive det egna) och “hem för vård och boende”.

Frivillighet, samtycke och frånvaro av “kränkande” disciplinerande åtgärder är i hög grad ledstjärnor i synen på barnen, där deras “bästa” dessutom är nedlagt som en rättighet i FN:s Barnkonvention.

Otaliga är dock de vittnesbörd som illustrerar hur vuxensamhället i skolor, fritidsgårdar, simhallar och bibliotek tycks stå till synes handfallet inför ordningsstörande och utagerande barn (mest pojkar), inte sällan från socioekonomiskt svaga förhållanden (“utanförskapsområden”). Sambandet mellan “stökiga” barn (nutidssvenska för vad som för 100 år sedan kallades “vanartiga”) och “gängkriminalitet”, med en allt grövre brottslighet, får anses klart. Insikten finns också att tidiga åtgärder är bättre och billigare än sena. Framtidens ungdomsbrottslingar kan inte sällan identifieras redan i förskolan.

Vad gör vi med denna insikt? Inte tillräckligt enligt min mening. Bortsett från att vuxenauktoritet och gränssättning allmänt behöver återupprättas, inte minst i skolan, behöver ingripanden mot de “stökiga” bli mera robust. Nu kan de “mjuka” socialtjänsterna få verka utan uppenbart resultat till dess “vuxenpåföljder”, dvs. fängelse, slår till vid ett asocialt beteende som tagit steget in i full kriminalitet. Då är det som regel för sent. Men den unge har inte sällan varit helt omedveten om att han ens dessförinnan varit föremål för “åtgärder”.

Många unga pojkar, för vilka tillräcklig familje- eller annan social kontroll saknas, skulle må bra av att tidigt brytas loss från en destruktiv miljö och placeras på anstalter långt från hemorten, ett omhändertagande som skall kunna ske långt tidigare än för närvarande. Anstalterna skall erbjuda möjlighet till studier men också fysisk fostran. En sådan anstalt bör förestås av goda manliga förebilder (tänk Hasselakollektivet eller Fryshuset) och förläggas till stärkande skogbevuxna lantliga miljöer. Det bör inte anses “coolt” att hamna där. Tvärtom, det skall vara lagom obehagligt för att ha rätt beteendestyrande effekt. Hot om anstaltsplacering bör vara en god hjälp för de många vuxna som uppenbarligen behöver stöd i sin fostrande uppgift.

Ja, jag kan motargumenten: påtvungen institutionstillvaro är inte bara “kränkande”, dyr och missriktat “auktoritär” och “reaktionär”, anstalterna kan också bli “yrkesskolor” för avancerad kriminalitet och missbruk. Men vad är alternativen? Mer av det som nu uppenbarligen inte fungerar? Låt oss därför pröva nytt! Jag har till och med ett förslag på namn dessa nya anstalter: “Uppfostringsanstalt”. Vissa saker blir nämligen aldrig föråldrade. Dit hör ett gott samhälles fostrande omsorg om det uppväxande släktet. Här brister det uppenbarligen idag.