Helena Edlund

Först förbjöds de att bära kristna symboler, som halsbandens kors. Sedan förbjöds de att använda de gemensamma bostadsutrymmena. Till slut såg de ingen annan möjlighet än att fly. De fruktade för sin säkerhet, eftersom de var kristna omgivna av muslimska fundamentalister.

Att fly till säkerheten Sverige var otänkbart. Det hade de redan gjort.

Händelsen ovan utspelade sig nämligen inte i Syrien – utan i Kalmar, rapporterar Östra Småland.

Efter att ha spenderat en smärre förmögenhet på att ta sig till Sverige, upptäckte de kristna på ett av länets flyktingboenden att situationen här liknade situationen därhemma. Även i Sverige var de kuffar, otrogna. Någon hjälp från Migrationsverket att ordna ett boende där de var fredade från trakasserierna fick de inte.

Problemet med motsättningar mellan olika grupper av asylsökanden har redan uppmärksammats i andra europeiska länder, där man bland annat valt att skapa särskilda asylboenden för kristna. En sådan lösning är, enligt Migrationsverket, inte aktuell i Sverige. Här görs ingen registrering av de asylsökandes religionstillhörighet och det höga antalet asylsökande kombinerat med den stora bristen på boenden medför dessutom att man helt enkelt placerar människor där det finns möjlighet.

I praktiken innebär det ett realiserande av exakt det scenario som jag varnade för härom dagen i texten När snällheten bedrar visheten, nämligen att en asylsökande som flytt folkmordet i Syrien eller Irak riskerar att hamna på stolen bredvid en IS-anhängare här i Sverige.

Migrationsverket tycks dock inte se något större problem med detta. ”Vi förutsätter att de som flyr för att få en fristad i vårt land också följer vårt lands lagar när de kommer hit”, säger Mikael Lönngren i artikeln.

Men på vilka grunder förutsätter vi det?

Varför skulle människor som flyr från förtryck (eller uppger sig fly från förtryck) inte kunna hysa fördomsfulla, bigotta och rasistiska åsikter?

Ett bra svar på den frågan ges i Ivar Arpis ledare i SvD i lördags. Egentligen skriver Arpi om en bok av religionshistorikern David Thurfjell, men i textens avslutning slår Arpi fast följande:

”Svenskar ser ofta människor från andra kulturer som mottagare för deras egen empati snarare än som jämlikar. En kombination av överdriven ödmjukhet och övertygelsen att man är utvald och att just ens egna tankesätt är rätt.”

Jag tror att Ivar Arpi sätter fingret på en mycket viktig punkt här, något man måste förstå för att över huvud taget kunna närma sig dagens Sverige: Vi förutsätter att alla per automatik vill vara som vi, att just våra tankesätt är rätt.

Djupt i alla människors inre, slumrar således en liten svensk.

Kanske kan det behövas lite tid för individen att kasta av sig de kulturella villfarelser som han eller hon har påtvingats, men så småningom kommer den lille svensken att vakna till liv. Alternativet att bli sina värdegrundastridiga övertygelser trogen, beaktas knappt. Det är för många svenskar fullständigt otänkbart att människor i andra delar av världen är precis lika negativt inställda till våra västerländska värderingar, som jag var till de islamistiska under min tid i Afghanistan.

När jag arbetade som fängelsepräst mötte jag ibland män som var övertygade om att de häktats eftersom de var muslimer, eller i alla fall av rasistiska skäl. När de fick förklarat för sig att de häktats eftersom de misshandlat sin fru eller sina barn, ställde de sig helt frågande till detta. Ingen hade ju upplyst dem om att det som alltid varit tillåtet i hemlandet, helt plötsligt var förbjudet i Sverige. Ingen hade informerat dem om att det var straffbart att slå sin fru – det ansågs rasistiskt att göra det – och därför satt de på häktet.

Ingen hade informerat dem eftersom de berörda myndigheterna tycktes ha räknat med att dessa män, som var produkter av de mest patriarkala och kvinnofientliga strukturer som världen känner, skulle bli jämställda efter en tid i det svenska samhället.

Ett sådant förhållningssätt är bara möjligt om människan i default betraktas som svensk och när samhället är övertygat om att allt löser sig bara individen ges den tid det tar att tvätta av sig strukturerna och bejaka denna sin ursprungliga natur.

Det är en naiv, förenklad och i grunden imperialistisk syn på omvärlden och människor. Det är en människosyn som förminskar individens eget ställningstagande, som omyndigförklarar dem som inte (ännu?) delar vår svenska värdegrund och som gör mer skada än nytta.

Ironiskt nog är det en dessutom en inställning till människors natur som vi förmodligen delar med just de muslimska fundamentalister som skrämde bort de kristna asylsökande i Kalmar.

Enligt islam föds nämligen alla människor muslimer. Kanske är människan inte medveten om att han eller hon är muslim, men så är det. Logiken är enkel. Eftersom islam förkunnar att allt når sin perfektion och fullbordan i Muhammed och hans förkunnelse, så behövs inga andra religioner. En konsekvens av detta blir att alla människor på jorden som är födda efter Muhammed, i själva verket är muslimer. De vet bara inte om det än.

Frågan är bara vad som händer, när övertygelsen om den svenska värdegrundens perfektion möter övertygelsen om den islamistiska fundamentalismens perfektion? Kanske är det just det som vi får en antydan om i Östra Smålands artikel.

Migrationsverket i Kalmar låter meddela att man nu ska informera på länets flyktingboenden för att undvika liknande händelser. Jag befarar dock att det behövs mer handgripliga åtgärder. Det är helt enkelt inte realistiskt att förvänta sig att individer som i hemlandet befunnit sig på olika sidor av folkmord och etnisk rensning ska fatta varandras händer och på gårdsplanen till en småländsk flyktingförläggning tillsammans stämma in i ”We shall overcome”.

Med risk för att framstå som en party pooper av rang, menar jag att alla människor faktiskt inte föds med svenska värderingar. Konflikterna, strukturerna och motsättningarna tvättas inte bort under resan hit och nu måste vi hitta lösningar för att hantera situationen. Det brådskar.