De flesta av oss ställer sig frågande till att ett fåtal människor har ett omättligt behov av pengar, makt och framförallt bekräftelse. För detta fåtal är mänskligheten indelad i kategorier, de graderas i hur mycket pengar/bonus man tjänar; om man är mångmiljonär eller miljardär.

När bonussystem införs är de anställda glada att få en månadslön eller två extra per år, men när bonusarna ökar kommer girigheten; avundsjuka och misstänksamhet att kollegorna får ännu mer. Händelserna i HQ bank, Carnegie och på Wall Street visar detta tydligt. Frågan om bonusarnas storlek blir den allt mer övergripande frågan i företagens verksamhet. I Carnegie krävde vissa anställda att få drygt 40 procent av vinsten i bonus. Och hur mycket tid gick det inte åt för de före detta Skandiacheferna när de konstruerade sina ökända bonusprogram i början av 2000-talet?

Bonus per se är som princip bra, problemet är dess konstruktion och storlek. Det är inte ovanligt att bonus uppgår till flera gånger årslönen. Bonus kan konstureras så att den i princip alltid utfaller, om vissa mål uppnås, oavsett om företaget går med vinst. Man brukar i dessa fall hävda att sådana höga bonusar kan motiveras för att behålla nyckelpersoner.

Är bonus beräknad på kassaflödet? Sälj företagets tillgångar och leasa tillbaka dem! Så gjorde Ericsson under slutet av 1900-talet. Är bonus beräknad på försäljningsökningen? Sänk eller dumpa priserna! Är bonus beräknad på minskning av kostnadsmassan? Avskeda 10 000 personer! Är bonus beräknad på bolagets aktiekurs? Manipulera resultatet med kreativ bokföring, som Eniro gjort 2014.

Låt oss följa en klassresenärs karriär. För att påbörja klättringen på samhällsstegen krävs en akademisk utbildning, helst civilekonom, ofta följd av en så kallad MBA från ett internationellt toppuniversitet, och till sist ett jobb i finansbranschen. Här finns nämligen bonuskulturer som är häpnadsväckande. I kampsporterna judo och karate delas utövarna in i bältesgraderingar där vitt är nybörjargraden följt av rött, grönt, blått, brunt och den högsta graderingen – svart bälte. Efter några år har vår vän nått blåbältesgraden och tillhör den övre medelklassen. Han kan nu flytta från radhuset i den anonyma förorten till villa i Bromma eller Lidingö och skaffa sin första BMW, ett mål de flesta skulle var mer än nöjda med. Men vår klassresenär har högre ambitioner än så. Han står nu på tröskeln till den åtråvärda brunbältesklassen.

Vår vän upptäcker nu en helt ny värld med nya koder och där det krävs avsevärda finansiella muskler. Brunbältarna bor i Djursholm, har villa på Franska Rivieran eller Spanska Marbella, chalet i alperna och våning i London. Dessutom är kunskap om vin nästintill ett krav, golf likaså och rudimentära insikter om konst en merit. Efter några år av kreativ bokföring och manipulationer av marknaden har vår vän införskaffat dessa attribut och är nu tryggt förankrad i brunbältsklassen boendes i Djursholm. Han har nått så långt han kan i Sverige.

I kungariket Sverige finns nästan inga svartbältare; de få med nya pengar håller låg profil, de med gamla saknar bekräftelsebehov. Nu hägrar därför den internationella svartbältesgraderingen. Vår vän upptäcker dock snart att han aldrig träffar svartbältare i första klass på sina flygresor mellan världens finansiella metropoler. Förklaringen är att de har egna flygplan, executive jets. Efter införskaffandet av ett dylikt flygplan kan han nu frottera sig med de internationella jetsettarna på storflygplatsernas vip-lounger.

Återigen öppnas en helt ny värld i svartbältesklassen, med nya koder och inträdeskrav. Förutom eget flygplan är slott i Frankrike med tillhörande vingård en merit. Men den ultimata inträdesbiljetten är – en Megayacht. Nu talar vi om fartyg, inte båt; 100 fot (33 meter) och sju mans besättning är ett minimikrav. Efter ytterligare insiderhandel och marknadsmanipulationer ser vi så vår vän backa in i Monte Carlos berömda hamn med sin nyköpta 100-fots motoryacht. Men nu väntar en obehaglig överraskning. I karate- och judosporterna finns ytterligare en gradering på svartbältesnivån bestående av fem graderingar, så kallade dan. Dessa symboliseras av ett diskret rött band för varje dan i det svarta bältet. Så är den internationella superöverklaseen också indelad i liknande graderingar. Snart backar den 4-daniga Octopus, ägd av Microsoftgrundaren (tillsammans med Bill Gates) och dollarmiljardären Paul Allan, in bredvid vår vän. Detta enorma fartyg har inte bara helikopter utan även basketbollplan, inspelningsstudio och ubåt ombord. På andra sidan lägger den tremastade 5-daniga Athene, världens största privata segelyacht, ägd av Netscapemiljardären Jim Clark, till och bredvid Athene världens största privata motoryacht, 5-daniga Rising Sun, ägd av Oracle-miljardären Larry Ellison.

Vad känner då vår vän inför all denna överväldigande rikedom? Frustration, avund eller besvikelse? Ingetdera, bara beundran och glädje över att det nu finns nya djärva mål att fokusera på. Vi ser honom ivrigt bevaka grannbåtarna för att, om möjligt, få ögonkontakt med ägarna och förhoppningsvis en vänlig nick eller till och med en kort ordväxling. Ett kort samtal med någon av dessa fabulöst förmögna och berömda moguler är ovärderliga, att en passante vid en golfrunda i Marbella, på världstoppmötet i Davos eller en affärslunch på Manhattan kunna säga ”… när jag träffade Larry (Paul eller Jim) i Monte Carlo…” går inte att mäta i pengar.

Senare samma sommar ser vi vår vän i St. Tropez på sin 100-fotare, sittande med sina närmaste på akterdäck, betraktande populasen som storögt vandrar fram och tillbaka längs kajen och beundrar de stora yachterna. Efter en utsökt måltid, tillagad av båtens 1-stjärniga kock och med ett glas calvados i handen, öppnar han svartbältarnas biblar, den exklusiva Vanity Fair och framförallt Superyachts, och bläddrar fram till annonserna om de riktigt stora fartygen – de med helikoptrar.

Nästa sommar möter vi vår vän igen, nu backande in sin 250-fotare med helikopter och Riva tenderbåt vid storbåtskajen på Aga Kahns exklusiva Porto Cervo yachtklubb på Sardiniens Costa Smeralda-kust – den ultimata mötesplatsen för alla världens svartbältare. När han på övre akterdäck i solnedgången smuttar på ett glas svalt Sancerrevin ser han en nybliven svartbältare backa in med sin 100-fotare. Vår vän ger nykomlingen en nedlåtande men vänlig blick och några ord på vägen. Han har nått sitt livs mål, svart bälte i girighet – med 3: e dan.

Lars Hässler är Jur Kand med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Han är flerfaldig jorden-runt seglare, har skrivit åtta böcker och publicerat artiklar på Brännpunkt och Under strecket på SvD.