Patrik Engellau

Igår skrev jag om immigrationspolitiken. Idag ska det handla om integrationspolitiken. Med integrationspolitik menar jag de principer enligt vilka invandrarna förväntas finna sig till rätta i mottagarlandet.

När det gäller integrationspolitiken finns, vad jag kan begripa, två tänkbara grundmodeller. Den ena grundmodellen är assimilation, det vill säga att invandrarna förväntas anpassa sig till mottagarlandets kultur. Den andra grundmodellen är mångkulturalism, alltså att flera kulturer ska samexistera, vilket oundvikligen leder till att ursprungsbefolkningen i varje fall i någon mån måste anpassa sin kultur efter invandrarnas.

För att analysera situationen förefaller det mig praktiskt att indela samhällslivets verksamheter och företeelser i tre kategorier och att med deras hjälp övertänka vad som faktiskt skiljer de två grundmodellerna:

1. Erfarenheten har lärt oss att invandrare ibland medför seder och vanor som i svenska ögon i är obehagliga. Ofta är sådana verksamheter och företeelser olagliga och behöver därför, om vi antar att svensk lag får gälla (ett nog så djärvt antagande, men det är en annan sak), inte innebära någon skillnad i valet mellan assimilation och mångkulturalism. Exempel på sådana företeelser kan vara hedersmord och könsstympning. Vilken integrationsmodell Sverige än väljer ska sådant inte få förekomma.

2. En andra kategori är sådana verksamheter och företeelser som kan uppfattas som besvärande av ursprungsbefolkningen men ändå är lagliga, till exempel krav på halalslaktad mat och fläskfrihet i skolbespisningarna, böneutrop från moskéer, införande av könssegregering i kommunala badhus och stopp för skolavslutningar i kyrkor och sjungande av Den blomstertid nu kommer. Det är på denna punkt konflikten mellan assimilationsprincipen och den mångkulturella principen uppträder. Konflikten gäller vem som ska anpassa sig, invandrarna eller ursprungsbefolkningen eller båda.

3. Den tredje kategorien består av sådana nyimporterade kulturyttringar som ursprungsbefolkningen rimligtvis kan uppfatta som berikande och som dessutom är lagliga, till exempel nya och spännande maträtter och kök, stimulerande kontakter med andra kulturer och inte minst de nyttiga bidrag till arbetskraften som invandrare kan utgöra.

Mångkulturalismens försvarare verkar bara se den tredje kategorien. Svenskar som uttrycker ogillande över att behöva konfronteras med den andra kategoriens obehag avskrivs av mångkulturalisterna ofta som rasister. ”Rasisterna” själva, å andra sidan, uppfattar eller erkänner inte alltid att den tredje kategorin existerar.

Så hur ska Sverige ställa sig? Ska vi ha assimilation eller mångkulturalism? Jag tycker assimilation, och detta av två skäl.

Det första skälet är att den västerländska kulturen, där den svenska ingår, är bättre än många av de kulturer varifrån invandrarna kommer. Själva beviset är att det är invandrarna som söker sig till Sverige, inte svenskarna som söker sig till invandrarnas hemländer. Den västerländska kulturen är mildare, bryr sig mer om mänskliga rättigheter, är tolerantare och rent allmänt mer utvecklingsinriktad än dessa andra. (Observera att det problem som här diskuteras inte fanns förr i tiden när invandrarna kom från Finland, Italien och Tyskland. Ej heller amerikaner och norrmän har satt frågan på sin spets.) Varför ska vi skjuta oss i foten genom att frivilligt göra avkall på denna nyttiga och värdefulla kultur?

Det andra skälet till att jag föredrar assimilation är att det känns mer rättvist. Beakta följande två motsatta utsagor (och ursäkta all denna systematisering):

Sverige tillhör svenskarna. Om vi nu är så hyggliga att vi upplåter vårt land till invandrare får dessa vara så hyggliga att de anpassar sig till vår kultur. Det är rättvist.

Sverige tillhör inte svenskarna, utan alla världens folk. Om dessa kommer hit har de därför lika mycket rätt till Sverige som vem som helst. Därför är det rättvist att även svenskarna anpassar sig minst lika mycket som invandrarna.

Båda utsagorna kan ha någon sorts logik, men jag tycker att den andra är uppåt väggarna.