Jag – en riktig kärring

helena

Helena Edlund

Det slumrar tydligen en kärring i den svenska folksjälen. En skarpögd tant som ser allt och inte tvekar att hytta med fingret. En ”så-där-gör-man-inte-akta-dig-så-jag-inte-berättar-för-dina-föräldrar”-kärring.

När jag var barn tycktes det finnas kärringar strategiskt placerade över hela den yta som utgjorde min värld. Vilka nysådda gräsmattor jag än korsade, vilka rabatter jag än plockade blommor i och vilka rulltrappor jag än sprang åt fel håll i så kunde jag vackert räkna med att det skulle dyka upp en kärring som viftade med ett finger i luften och med barsk stämma gjorde klart för mig att ”så gör man inte!”

Vart tog de vägen? Varför plockade inte nya kärringar upp stafettpinnarna? Effekten av kärringarnas frånfälle märks nämligen väldigt tydligt just nu, och de är uppenbarligen hjärtinnerligt saknade.

I torsdags delade jag en länk på min Facebook. Det i sig är knappast något att skriva om, men så började responsen komma. Tydligen hade Carina Glenning, som i sin krönika i Corren skrivit under rubriken Vad sysslar ni med, föräldrar?, berört ett ämne som engagerar.

Glenning skriver om föräldrars oförmåga (eller ovilja?) till gränssättning, hur barn tillåts härja fritt och hur allt går överstyr när föräldrars visioner om frihet resulterar i att barnen tar över.

Glenning skriver: ”Kalla mig gammeldags ni. Kalla mig stofil. Men vilken vargflock, vilket schimpansgäng och vilken vanlig bondkattsmorsa som helst begriper att man inte kan låta ungarna ta befälet. Det finns i deras ryggmärg att situationen i så fall skulle bli ohållbar.

Därför utövar de sin kärleksfulla föräldramakt tills avkomman lärt sig vett. Det är inte att kränka, inte att inskränka, inte att hämma, inte att förtrycka eller förminska. Det är att visa vägen, eftersom man vill sina ungar det bästa. Det är att bädda för att andra av samma art ska stå ut med dem. Det är att älska dem.”

Det har sagts förr och jag säger det igen – som förälder är det inte vår främsta uppgift att vara kompis med våra barn. Vår främsta uppgift är att rusta våra barn för livet och skola dem till goda medmänniskor. Kärleksfull gränssättning och tydlighet är en självklar del av en förälders uppdrag. Jag vet att det varken är enkelt eller angenämt. Ungarna kommer understundom att vara förbannade på oss, men det får vi nog leva med. Alternativet är att de kommer att förakta oss för livet om vi inte förser dem med de verktyg de behöver för att fungera i samhället.

För något år sedan hade jag det tveksamma nöjet att dela tågvagn med en pappa och hans lilla dotter. Jag hade fönsterplats på ena sidan bordet, de satt på den andra. Eller satt och satt. Dottern, som var i fem-sexårsåldern, satt knappt alls. Endast iförd t-shirt och trosor (!) nyttjade hon hela tågvagnen som sitt eget privata äventyrsland. Hon sprang fram och tillbaka i gången, klättrade över bagage, hon skrek och tjoade. Hon kastade vindruvor, genomförde möbelfaktatest med dörröppnaren och använde sin pappa som klättervägg när hon skulle till och från sin plats mitt emot mig.

Det gick att fysiskt förnimma hur irritationsnivån byggdes upp hos medresenärerna.

När flickan smetat ner sig själv och hela bordet framför mig med övermogen banan och ännu en halväten kaka splittrades i småsmulor vid nedslaget i tidningen jag försökte läsa, fick jag nog. Så behärskat jag kunde bad jag pappan be sin dotter att städa upp efter sig och sluta härja runt.

Pappan stirrade på mig.”Hon är faktiskt ett barn!” utbrast han förnärmat och med en volym som faktiskt överröstade dotterns pågående hallaballoa. ”Hon är ett barn! Hon är för liten för krav!”. Tydligen blev han så förolämpad över mina fascistiska krav på sin lilla ängel att han plockade ihop familjens pick och pack och bytte vagn. Den utsmetade bananen lämnades dock kvar. Med skal.

När de bytte vagn undrade jag i mitt stilla sinne exakt när han hade tänkt börja introducera det där med krav för dottern och hur de i så fall skulle tas emot. Jag tröstade mig med att det inte var mitt problem, men på sätt och vis hade jag fel. Idag har det nämligen visat sig vara även mitt problem eftersom bristen på hyfs och respekt för sina medmänniskor har utvecklats till något som närmast går att likna vid ett samhällsproblem.

Att det inte blir så trevlig stämning när alla uteslutande fokuserar på sina egna behov och skiter i alla andras, tillhör knappast behavioristisk överkurs och det är därför det finns ett globalt fenomen som kallas uppfostran. Men faktum kvarstår. Väktare tvingas patrullera våra gemensamma bibliotek och simhallar och påfallande ofta är orsaken unga människor som berövats gåvan att få lära sig veta hut. Klassiska skitungar, som min mormor skulle ha sagt.

Vi som drillats i folkvett och vet att det tillhör självklarheter att hålla upp dörrar, resa oss upp för äldre på bussen och låta människor få studiero på biblioteken ser tysta på. Förstummade. För så gör man ju inte. Man gör bara inte så och nu rycker det i pekfingrarna. Kärringen håller på att vakna.

Det tycks som om vi är många som helst av allt skulle vilja ställa oss upp, hytta med fingret och vråla ut ett kollektivt ”Vet hut!” både till dessa små ligister och deras föräldrar.

Så vad hindrar oss?

Visst. ”Samhället” måste protestera. ”Någon” måste säga ifrån. ”Man” måste sätta gränser.

Men som det stod på en anslagstavla i avsomnade Camp Victoria: ”Kofi Annans bror jobbar inte här!” Det finns inte Någon Annan som gör något. Du och jag är Någon Annan för alla andra. Samtidigt som vi väntar på att de ska göra något, väntar de på oss. Och medan vi väntar på varandra så patrullerar vaktbolagen våra gemensamma bibliotek och simhallar.

Ska vi nöja oss med det, eller ska vi se till att få tillbaka ett samhälle där vi beter oss som folk emot varandra? Det är en gigantisk uppgift men jag vägrar tro att det är omöjligt. Det enda som behövs är en nation av barska kärringar.

Har kommande generationer riktig tur, så håller den svenska folkhemskärringen på att vakna. Det vore nog det absolut bästa som kunde hända just nu.

Länk till Corren: http://www.corren.se/bostad/carinaskronika/vad-sysslar-ni-med-foraldrar-8166336.aspx

11 thoughts on “Jag – en riktig kärring

  1. Kristian skriver:

    Bra rutet!
    (”genomförde möbelfaktatest” – det är så man vet att ursprungsspråket är svenska!)

    För att verkligen avslöja mig som rasist eller vad det är, vill jag gärna tillägga ”hellre hyfs än en normkritisk hållning till hyfsnormen”.

    Liked by 1 person

  2. Sixten Johansson skriver:

    Tack, Helena – nu stegade du rätt in i ett minfält, som måste röjas om vi vill att vår typ av samhälle ska överleva! Alla flockdjur måste kunna fostra sin avkomma, lära den allt som behövs för flockens överlevnad och ungarnas eget framtida föräldraskap och ledarskap. Vid fågelmammans varningsskri trycker ungarna blickstilla eller dyker under vattenytan. En individ som inte kan avläsa flockens signaler stöts ut och blir rovdjurens byte.

    Jag har själv varit värsta curlingpappan på alltför många sätt, men aldrig så gravt asocialt som pappan du beskriver. Själv tror han sig tillhöra en högre art, den moderna, humana, barnälskande, universaltoleranta, själsgoda människoarten, som ännu en tid tvingas dela tillvaron med de utdöende lågpannade och håriga, olikhetsintoleranta, barnhatande rasistbarbarerna. Och den pappan har skrämmande många likasinnade, fundamentalistiskt troende, inflytelserika och språksamma försvarare!

    Liked by 1 person

  3. Gunilla Solara Rundby skriver:

    Suck – utmärkt skrivet! – Har nog varit en sådan dam (käring) i många år nu. Har känt mig väldigt ensam. Och barn som inte har några regler och gränser att luta sig mot, blir väldigt vilsna och osäkra längst in. Då de inte kan luta sig mot några vuxna föräldrar – utan känner att de själva ”måste” bestämma. Om föräldrarna och andra vuxna visar sig svagare än dom, blir det otryggt.

    Liked by 1 person

  4. atrewe skriver:

    Tror problemet ligger i att få föräldrar har vuxit upp själva när de får barn, särskilt de självutnämnda metropoliter som är +30 när första ungen kommer. De har levt tonårsliv i 20 år och fortsätter med det. De är egocentrerade, bortskämda och har lärt sig mängdlära istället för matte – och har fått i sig från modersmjölken att betyg och värdering av prestation och beteende är en kränkning. Dessutom klär de sig som sina barn (först klär de barnen som vuxna, sedan klär de sig själva som sina tonåringar).

    Liked by 1 person

  5. Jan-Ola Gustafsson skriver:

    Utomordentligt bra och aktuellt samtidsreportage! Hedervärt av dig att nämna saker vid deras rätta namn! Tyvärr har Sverige gått baklänges under de sista årtiondena när det gäller
    föräldraansvar och barnuppfostran. Resultatet är att mängder av skolelever i olika åldrar inte ”orkar” gå till skolan och därför utgör en växande skara av losers som på olika sätt kommer att belasta det framtida samhällets krympande resurser. Börja vakna nu och sluta skyffla över era barns uppfostran på dagispersonal och lärare. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer dagens föräldrar att vara utlämnade åt att på äldre dar vara beroende av en generation utan etik/moral/ansvarstagande eller empati för sina dagars upphov som inte tog sin föräldrauppgift på allvar. Lagen om sådd och skörd är universell och vi väljer själv våra handlingar. Det går inte att komma och skylla på staten eller samhället när det redan har gått åt skogen!

    Gilla

  6. Pia skriver:

    Är stolt över att vara kärring. Känner att det svenska sunda förnuftet har blivit utrotningshotat . Det är alltid någon annan eller någon av våra älskade institutioner som ska ta tag i saken. Har bott i USA och har sett just den här bristen på sunt förnuft tydligt för var gång jag kommit tillbaka till Sverige.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s