Jag – en riktig kärring

helena

Helena Edlund

Det slumrar tydligen en kärring i den svenska folksjälen. En skarpögd tant som ser allt och inte tvekar att hytta med fingret. En ”så-där-gör-man-inte-akta-dig-så-jag-inte-berättar-för-dina-föräldrar”-kärring.

När jag var barn tycktes det finnas kärringar strategiskt placerade över hela den yta som utgjorde min värld. Vilka nysådda gräsmattor jag än korsade, vilka rabatter jag än plockade blommor i och vilka rulltrappor jag än sprang åt fel håll i så kunde jag vackert räkna med att det skulle dyka upp en kärring som viftade med ett finger i luften och med barsk stämma gjorde klart för mig att ”så gör man inte!”

Vart tog de vägen? Varför plockade inte nya kärringar upp stafettpinnarna? Effekten av kärringarnas frånfälle märks nämligen väldigt tydligt just nu, och de är uppenbarligen hjärtinnerligt saknade.

I torsdags delade jag en länk på min Facebook. Det i sig är knappast något att skriva om, men så började responsen komma. Tydligen hade Carina Glenning, som i sin krönika i Corren skrivit under rubriken Vad sysslar ni med, föräldrar?, berört ett ämne som engagerar.

Glenning skriver om föräldrars oförmåga (eller ovilja?) till gränssättning, hur barn tillåts härja fritt och hur allt går överstyr när föräldrars visioner om frihet resulterar i att barnen tar över.

Glenning skriver: ”Kalla mig gammeldags ni. Kalla mig stofil. Men vilken vargflock, vilket schimpansgäng och vilken vanlig bondkattsmorsa som helst begriper att man inte kan låta ungarna ta befälet. Det finns i deras ryggmärg att situationen i så fall skulle bli ohållbar.

Därför utövar de sin kärleksfulla föräldramakt tills avkomman lärt sig vett. Det är inte att kränka, inte att inskränka, inte att hämma, inte att förtrycka eller förminska. Det är att visa vägen, eftersom man vill sina ungar det bästa. Det är att bädda för att andra av samma art ska stå ut med dem. Det är att älska dem.”

Det har sagts förr och jag säger det igen – som förälder är det inte vår främsta uppgift att vara kompis med våra barn. Vår främsta uppgift är att rusta våra barn för livet och skola dem till goda medmänniskor. Kärleksfull gränssättning och tydlighet är en självklar del av en förälders uppdrag. Jag vet att det varken är enkelt eller angenämt. Ungarna kommer understundom att vara förbannade på oss, men det får vi nog leva med. Alternativet är att de kommer att förakta oss för livet om vi inte förser dem med de verktyg de behöver för att fungera i samhället.

För något år sedan hade jag det tveksamma nöjet att dela tågvagn med en pappa och hans lilla dotter. Jag hade fönsterplats på ena sidan bordet, de satt på den andra. Eller satt och satt. Dottern, som var i fem-sexårsåldern, satt knappt alls. Endast iförd t-shirt och trosor (!) nyttjade hon hela tågvagnen som sitt eget privata äventyrsland. Hon sprang fram och tillbaka i gången, klättrade över bagage, hon skrek och tjoade. Hon kastade vindruvor, genomförde möbelfaktatest med dörröppnaren och använde sin pappa som klättervägg när hon skulle till och från sin plats mitt emot mig.

Det gick att fysiskt förnimma hur irritationsnivån byggdes upp hos medresenärerna.

När flickan smetat ner sig själv och hela bordet framför mig med övermogen banan och ännu en halväten kaka splittrades i småsmulor vid nedslaget i tidningen jag försökte läsa, fick jag nog. Så behärskat jag kunde bad jag pappan be sin dotter att städa upp efter sig och sluta härja runt.

Pappan stirrade på mig.”Hon är faktiskt ett barn!” utbrast han förnärmat och med en volym som faktiskt överröstade dotterns pågående hallaballoa. ”Hon är ett barn! Hon är för liten för krav!”. Tydligen blev han så förolämpad över mina fascistiska krav på sin lilla ängel att han plockade ihop familjens pick och pack och bytte vagn. Den utsmetade bananen lämnades dock kvar. Med skal.

När de bytte vagn undrade jag i mitt stilla sinne exakt när han hade tänkt börja introducera det där med krav för dottern och hur de i så fall skulle tas emot. Jag tröstade mig med att det inte var mitt problem, men på sätt och vis hade jag fel. Idag har det nämligen visat sig vara även mitt problem eftersom bristen på hyfs och respekt för sina medmänniskor har utvecklats till något som närmast går att likna vid ett samhällsproblem.

Att det inte blir så trevlig stämning när alla uteslutande fokuserar på sina egna behov och skiter i alla andras, tillhör knappast behavioristisk överkurs och det är därför det finns ett globalt fenomen som kallas uppfostran. Men faktum kvarstår. Väktare tvingas patrullera våra gemensamma bibliotek och simhallar och påfallande ofta är orsaken unga människor som berövats gåvan att få lära sig veta hut. Klassiska skitungar, som min mormor skulle ha sagt.

Vi som drillats i folkvett och vet att det tillhör självklarheter att hålla upp dörrar, resa oss upp för äldre på bussen och låta människor få studiero på biblioteken ser tysta på. Förstummade. För så gör man ju inte. Man gör bara inte så och nu rycker det i pekfingrarna. Kärringen håller på att vakna.

Det tycks som om vi är många som helst av allt skulle vilja ställa oss upp, hytta med fingret och vråla ut ett kollektivt ”Vet hut!” både till dessa små ligister och deras föräldrar.

Så vad hindrar oss?

Visst. ”Samhället” måste protestera. ”Någon” måste säga ifrån. ”Man” måste sätta gränser.

Men som det stod på en anslagstavla i avsomnade Camp Victoria: ”Kofi Annans bror jobbar inte här!” Det finns inte Någon Annan som gör något. Du och jag är Någon Annan för alla andra. Samtidigt som vi väntar på att de ska göra något, väntar de på oss. Och medan vi väntar på varandra så patrullerar vaktbolagen våra gemensamma bibliotek och simhallar.

Ska vi nöja oss med det, eller ska vi se till att få tillbaka ett samhälle där vi beter oss som folk emot varandra? Det är en gigantisk uppgift men jag vägrar tro att det är omöjligt. Det enda som behövs är en nation av barska kärringar.

Har kommande generationer riktig tur, så håller den svenska folkhemskärringen på att vakna. Det vore nog det absolut bästa som kunde hända just nu.

Länk till Corren: http://www.corren.se/bostad/carinaskronika/vad-sysslar-ni-med-foraldrar-8166336.aspx