Invandrare har också ett ansvar

mohamed omar

Mohamed Omar

Det heter att vi måste göra något åt utanförskapet. Att vi måste se till att integrationen fungerar. Men vilka ingår egentligen i detta ”vi” som måste göra? Underförstått de gamla svenskarna. De som finns här när invandrarna kommer. Men även invandrare har ett ansvar. De nya svenskarna.

På midsommarafton publicerade poeten Daniel Boyacioglu en artikel på SVT Opinion: ”Vart ligger det här landet?” om sin ökade känsla av utanförskap inför denna högtid. Man förväntas känna med honom för att han under sitt 33-åriga liv bara blivit bjuden till folks lantställen två gånger. Svenskar vill inte umgås med invandrare, menar han.

Men han glömmer att nämna invandrarnas ansvar. Det är ju trots allt invandrarna som i de allra flesta fall har gjort ett aktivt val att komma till Sverige. Om de inte har hämtats hit förstås. Har man flytt från krig och söker en fristad kan man ta sig till närmaste land där fred råder, men istället fortsätter många hela vägen till det nordliga Sverige. Det tyder på att man söker något annat, kanske något mer, än fred.

”Annan statistik berättar att majoriteten av majoritetssvenskarna socialiserar/integrerar sig sällan, aldrig eller ogärna med icke-vita svenskar utanför jobbrelaterade situationer”, skriver Daniel Boyacioglu. Men vad gör invandrare för att socialisera med svenskar? Det är också en berättigad fråga. Svenskarna kanske till och med förtjänar beröm för sin gästfrihet och förmåga att ”öppna sina hjärtan” när man betänker att svenska folket inte har fått vara med så mycket och bestämma om vilka och hur många invandrare de ska ta emot.

Varje invandrare bör ställa sig frågan vad han eller hon själv kan göra för att komma in i den svenska gemenskapen och lära känna språket och kulturen. Varför vänta på att bli bjuden? Ta ett eller två steg själv. Brist på sådana ansträngningar kan spä på den redan utbredda uppfattningen om att en inte oansenlig del av invandrarna är ointresserade av vår kultur, vår historia och vårt språk, och att andra faktorer, till exempel ekonomiska, inverkade mer på valet av Sverige som nytt land.

Min erfarenhet är att det i vissa fall är invandrare som undviker svenskar. I moskén har jag fått höra att den svenska kulturen är underlägsen och till och med destruktiv. Jag har fått höra att man som muslim ska akta sig för att komma svenskar för nära eftersom de kan leda en vilse. Jag har fått höra att föräldrarna har ett ansvar att skydda sina barn från svensk kultur. Dessa åsikter finns och är också ett hinder för integrationen som man behöver prata om.

När skolan börjar efter sommarlovet brukar läraren vilja höra vad barnen gjort. ”Svenskarna”, skriver Boyacioglu, ”svarade att dom varit på landet. Vi visste inte vart landet låg.” Nu vet jag inte hur det låg till i just hans fall, men generellt behöver det ju inte vara svenskarnas fel att ett invandrarbarn aldrig fick besöka landsbygden. Han kanske även har anledning att rikta viss kritik mot de föräldrar som inte tog med honom på utflykter utanför staden.

En annan rad i artikeln avslöjar att Boyacioglus utanförskap sannolikt inte beror så mycket på svenskarnas exkluderande beteende. Finns det invärtes i honom? ”Vikingarna är inte mina, min mors historia avlägsen och svårgripbar.” Varför är inte vikingarna hans? Menar han att bara de som har genetisk släktskap med vikingarna kan kalla dem sina? Märklig tanke. De och alla andra tidiga generationer av svenskar tillhör oss alla. Även de som har förfäder som invandrade hit efter vikingatiden. Det är vår historia, svenskarnas historia.

Låt oss även tala om det utanförskap som finns invärtes i oss. Låt oss även tala om de invandrare som hindrar sig själva och kanske till och med sina barn från att bli en del av vår gemenskap. Även om dörren till svenskheten skulle stå vidöppen, kan det finnas vissa som inte vill gå in.