Hanna Gadban

Varför blir man förvånad när unga med invandrarbakgrund inte finner sig till rätta i Sverige? När hederskulturen överförs och matas in innanför förortsbetongen? Ska vi bli förvånade när unga med invandrarbakgrund inte finner vår samhällsmodell attraktiv? När en patriarkal, mansöverlägsenhet vidmakthålls? Ska vi överhuvudtaget bli förvånade när dessa unga i stället för att friktionslöst finna sin plats bredvid de andra livsåskådningarna, sakta halkar ned i radikaliserings strömvirvel?

Jag vill betona hur viktigt det är med en inkluderande integrationspolitik, där man ser individen som en självständig medborgare med både rättigheter och skyldigheter. Det är en sådan syn på integration som jag menar utgör motvikt till den sorts parallellsamhällen, där människor från olika religioner och kulturer lever uppdelade i olika enklaver, där religiösa grupper till viss del lyder under ett delvis eget regelverk. Exempelvis låter sina barn gå i gruppens egna skolor och bedriver lobbyverksamhet i syfte att skapa möjligheter att befästa gruppens egen särart.

En inkluderande integrationspolitik skapar tvärtom ett interkulturellt samhälle, där vi lever och verkar med varandra, inte bredvid varandra. Varför har man från politikernas håll inte sett till att skapa sociala sammanhang där ungdomar med invandrarbakgrund istället får etablera meningsfulla kontakter och nätverk som överskrider förorternas gränser? Inte minst kontakter med olika yrkesföretag som öppnar ögonen för framtidskarriär och individuellt engagemang.

Förvisso har den misslyckade integrationspolitiken som vi bevittnar slagit hårt mot de svagaste i samhället. De svagaste i samhället är, enligt mig, de unga. Framförallt flickor med invandrarbakgrund, som inte kan göra sina röster hörda. Detta kan ha sin orsak i att de lever i en värld präglad av förtryckande strukturer, som aktivt hindrar dem från att ha inflytande över sina liv och från att säga sin mening om denna brist på inflytande över sig själva. De unga som aktivt hindras från att frigöra sig, som aktivt hindras från att själva välja partner. De flickor som påtvingas slöja och avkrävs ett särskilt beteende gentemot pojkar och män. De unga som tillbringar sina dagar i ett slags parallellsamhällen. I dessa parallella världar råder andra värderingar än majoritetssamhällets i övrigt, och i synnerhet finns där en helt annan syn på mänskliga rättigheter och de friheter som vi i Sverige kommit att ta för givna.

Därför har jag svårt att begripa hur det kommer sig att människoöden graderas och reduceras till sina kulturella och religiösa bakgrund i landet där jämställdheten råder. Varför anses det för många radikala svenskar som mer angeläget att kritisera och beskriva den jämförelsevis stora frihet och det relativt stora manöverutrymme som så många svenska kvinnor vuxit upp under som förtryckande, än den brist på frihet som råder i den kultur som jag hade vuxit upp i? En brist på frihet som för övrigt visar sig ha tagit sig in i rätt stor omfattning i det svenska samhället under frihetens och det stora manöverutrymmets täckmantel.

Hanna Gadban utkommer nästa vecka med boken Min Jihad. Jakten på liberal islam (Fri Tanke Förlag).