Annika Borg

Valet i Danmark innebär ett maktskifte. Statsminister Helle Thorning-Schmidt stupade på mållinjen och lämnar nu även posten som partiledare för Socialdemokraterne. Valets vinnare är Dansk Folkeparti, som ökade med 8,8 procentenheter och nu är Danmarks andra största parti. Större än Venstre, det parti i högerblocket som förmodligen kommer att besätta statsministerposten.

I Sverige har litaniorna om Danmark följt det vanliga mönstret, och få kommentarer har kunnat hålla isär Sverige och Danmark eller vänta tre meningar med att börja tala om Sverigedemokraterna. I torsdagskvällens Aktuelltsändning ledde ankaret Nike Nylander något som väl skulle vara en diskussion om det som faktiskt var för handen, det danska valet, men som blev en tjafsig debatt av samma modell som vi har hört så många gånger förut.

Antingen kan inte inbjudna Mona Sahlin, moderaternas kommunikationschef Per Nilsson och SD:s Julia Kronlid något om Danmark – och inte Nylander som skulle leda det hela heller för den delen – eller också går det inte i svensk diskussion att ta sig ur chocken och vakuumet sedan SD kom in i riksdagen. Varje politisk sakdiskussion blir moralisk indignation och pajkastning. Det är från såväl medier som politiker nonchalant mot lyssnare, tittare, läsare och väljare.

Nu kan man ha en rad moraliska synpunkter på såväl SD som Dansk Folkeparti, men vinkeln vad gäller dansk politik och valanalys kan inte enbart handla om denna indignation, utan måste självfallet åtminstone tangera sakfrågorna. Och de är många.

En av dem är att Storbritannien och Cameron i Danmark nu kan få en bundsförvant i sin EU-kritik. Det kommer i så fall få stor betydelse för unionens utveckling. Hur kommer det att bli? En annan är att inget land politiskt kommer ifrån just migrationsfrågorna. Och hur dessa ska adresseras och lösas tycker människor olika om, så är det och så kommer det att vara.

Danska tidningar noterar att det är just invandringsfrågan som totalt dominerat nordiska medier. Vad säger det på en metanivå, att vi aldrig får nog av den? Över 20 procent av den danska befolkningen är alltså onda, och enligt en ny undersökning ungefär lika många i Sverige. Så kan det givetvis vara. Men ett är i alla fall glasklart: det offentliga rummet är ockuperat av att tala om just detta istället för att lyfta fler sakfrågor. För det finns ju faktiskt fler. Många. I Danmark. Och i Sverige.