Patrik Engellau

Igår skrev jag att staten, representerad av Rinkeby Folkets Hus, med tanke på yttrandefriheten inte borde ha hindrat salafi-fascisten Kamal El-Mekki från att lägga fram sitt extremistiska budskap.

Då sa min fru att vad menar du egentligen? Nyss höll du ju med Annika Borg om att staten inte bör uppmuntra hatpredikanter genom att ge pengar till mer eller mindre terrormisstänkta organisationer. Nu tycker du tvärtom att staten bör öppna arenorna för fanatiker. Hur ska du ha det?

Bra synpunkt. Smart fru.

Annika Borg har naturligtvis rätt. Staten bör absolut inte, varken direkt eller indirekt, bidra ekonomiskt till extremistpropaganda. Samtidigt har vi det här med yttrandefriheten, som innebär att staten inte får försöka hindra ens avskyvärda extremister från att framföra sina synpunkter. (Som jag ser det gäller yttrandefriheten också nazister, och även där slirar staten på principerna.)

Hur ska vi då se på en situation, där staten finansierar och uppmuntrar budskap den gillar, goda budskap, men respekterar yttrandefriheten genom att, motvilligt kanske, endast tolerera budskap den ogillar, onda budskap?

Jag tror inte att det är bra att staten på detta sätt särbehandlar budskapen och inrättar en sorts idéernas apartheid, vissa bra andra dåliga. När stater börjar skaffa sig uppfattningar om hur folk ska tänka och försöker använda sin överlägsna makt till att påverka människor att tänka som staten önskar finns det anledning att dra öronen åt sig. Sådant brukar kallas hjärntvätt. Hitler och hans begåvade kollega Goebbels höll på med det. Lenin och Stalin höll på med det. Islamistiska regimer, som noggrant för bok över vad som är gott, halal, och ont, haram, gör det.

Staten i det goda samhället ska hålla sig ifrån sådant där. Det är oundvikligt att det tränger in en massa synpunkter i alla politiska beslut och det är klart att politiska beslutsfattare har åsikter, men statsapparaten bör inte användas för att bedriva åsiktspolitik. Staten bör inte, vare sig direkt eller indirekt, ägna sig åt eller uppmuntra propaganda.

Slutsatsen är att staten för det första ska sluta ge bidrag till tyckande särintressen, till exempel representanter för olika religioner eller andra åsiktsriktningar. Enligt den principen ryker statliga bidrag till statens nuvarande favoritklienter, exempelvis kvinnorörelsen. För det andra ska staten beslutsamt avhålla sig från varje sorts inskränkning av allas rätt att framföra sitt budskap, hur aggressivt eller snurrigt budskapet än är.

Vad betyder det? Ska kvinnorörelsen inte få existera? Hur ska samhället skydda sig mot galna ismer?

I det goda samhället hanteras sådant av det civila samhället, alltså medborgarna utanför staten. För mig kan det finnas hur många kvinnorörelser som helst och transpersonerna kan bygga monument över sig själva, men särintressena ska inte kunna sjanghaja staten för sina egna syften. I det goda samhället står staten över särintressena.

På samma sätt med extremisterna. I det goda samhället finns det visserligen knäppskallar som låter sig förföras av onda teorier, men majoriteten består av förnuftigt folk som ser till att galenskaperna inte kan slå rot. Ingen har mig veterligen uttryckt denna tanke bättre än Abraham Lincoln:

You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time.

Jag behöver väl inte påpeka att det civila samhället inte är skyldigt att bidra till någon yttrandefrihet. Den som äger en arena är inte skyldig att hyra ut den till El-Mekki. Regeln om yttrandefrihet gäller bara staten och innebär bara att staten inte får försöka stoppa det fria talet.