Midsommar är vår verkliga nationaldag

LAJ

Lars Anders Johansson

Häromåret firade jag midsommar hos några vänner på Åland. Det var ett traditionellt åländskt midsommarfirande, med midsommarstång och folkdräkt. Svenskare än något midsommarfirande som jag firat inom Sveriges gränser. Möjligen med undantag för de gånger jag firat i Dalarna. Men så är ju Dalarna och deras helgande av traditioner väldigt speciellt.

Jag kom att tänka på de levande svenska traditionerna på Åland när jag nyligen läste Albert Engströms skildring av en seglats han gjorde tillsammans med Anders Zorn och den finske konstnären Axeli Gallén över till svenskbygderna i Estland. Bland annat besökte de ön Odensholm som varit befolkad av svenskar sedan medeltiden.

De första historiska beläggen för en svensktalande befolkning på Odensholm dateras till 1436 och utgörs av dokument rörande lotsning. Från 1500-talet finns dokument som styrker en svensktalande jordbruksbefolkning på ön. Svenskar har således bott på Odensholm längre än vad engelsmän gjort i Ulster.

På Odensholm yvs man fortfarande över sin svenska kultur. För ålänningar är bandet till Sverige mycket starkare än det till Finland, som är den stat man tillhör. Ålänningar talar om svenskar som ”fastlänningar” och reser till Sverige för att studera och arbeta. Endast få beger sig åt andra hållet, till Finland.

Detta med svenskar bosatta utanför Sveriges gränser och inte ens besittandes svenskt medborgarskap komplicerar onekligen saken för dem som driver linjen att det inte skulle finnas något sådant som en svensk etnicitet och att ”svenskhet”, detta undflyende begrepp, skulle härledas ur medborgarskapet allena.

Nyligen samtalade jag med en judisk vän som hävdade just detta och frågade honom om jag efter att ha löst medborgarskap i Israel skulle få kalla mig jude. Nej, skrattade han då, självklart inte, men du skulle få kalla dig israel. Ja, men invände jag, det syftar ju bara på medborgarskapet, bland israeler finns ju både etniska judar och araber. Det måste vara samma sak som svenska medborgare med olika etnisk bakgrund inte blir mindre medborgare för det. När jag frågade honom om han menade att etniska svenskar utan svenskt medborgarskap, inte skulle få kalla sig svenskar, vilket är konsekvensen av en svenskhet som är synonym med medborgarskap, blev han svarslös.

De flesta som driver linjen att svenskhet skall utgå från medborgarskapet och inte från etniciteten gör det förstås utifrån ett vällovligt syfte, en vilja att vara inkluderande, att få nya medborgare att känna sig välkomna. Jag fruktar emellertid att strategin riskerar att bli kontraproduktiv. Den kulturella identiteten är starkare än lojaliteten till ett politiskt system. Till och med i en invandrarnation som USA är den etniska tillhörigheten fortfarande betydelsefull för många, även om de samtidigt identifierar sig som amerikaner.

Nationalstaternas styrka har varit att den naturliga sammanhållningen inom nationen har förstärkt lojaliteten gentemot staten, på gott och på ont. Det är emellertid inte en självklar ordning utan en idé som växt fram relativt sent i Europas historia. Kontinenten har i själva verket präglats av multietniska statsbildningar, inte minst under den långa

freds- och blomstringstid som följde på Wienkongressen 1815 då kontinenten dominerades av Österrike-Ungern och det tyska kejsardömet.

Ingen av dessa multietniska statsbildningar byggde dock på en strävan att utplåna de respektive folkgruppernas identiteter och särdrag, såsom förnekarna av en svensk etnicitet tycks önska. Genom att förneka majoritetsbefolkningen dess rätt till sin kultur och identitet riskerar de tvärtemot sin vilja att spela de krafter i händerna som vill använda etniciteten för politiska ändamål: nationalister, chauvinister och rent av rasister.

Att ett parti som Sverigedemokraterna inte är några välgörare för svensk etnicitet och kultur framgår tydligt av hur de slutit upp vid Sannfinländarnas sida, det chauvinistiska parti som strävar efter att tränga undan den finlandssvenska kultur som funnits i århundraden och som är kanske det starkaste belägget för min tes ovan, att svenskhet i etnisk bemärkelse inte kan härledas ur medborgarskapet.

Jag tror att de som förnekar existensen av en svensk etnicitet spelar med farliga krafter, och att de dessutom tar den svenska etniciteten för given så till den milda grad att de inte ens ser den. Carl Johan Westholm har skrivit om ”statsblindhet”, ett fenomen som enligt honom drabbar människor som blivit så förblindade av den allomfattande välfärdsstaten att de inte längre ser det offentligas ingripanden på alla möjliga samhällsområden. På motsvarande sätt tycks det som om de som talar sig varma om en identitet som utgår från medborgarskapet har blivit som hemmablinda av att leva i en homogen nationalstat som under två hundra år undsluppit yttre hot, att de tar konsekvenserna därav för givna.

Förmodligen är det av ovanstående anledning som nationaldagsfirandet aldrig blivit någon hit i Sverige, trots stora ansträngningar från det politiska etablissemanget. Av rädsla för att verka exkluderande har man i möjligaste mån försökt hålla de svenska kulturella markörerna borta från firandet för att på politiska väg istället försöka iscensätta det nya idealet: en identitet baserad på medborgarskapet. Det har gått sådär.

Vill man uppleva svenskarnas egentliga nationaldag skall man besöka ett traditionellt svenskt midsommarfirande, inom eller utom den svenska statens gränser. Där firas uråldriga traditioner, som givetvis förändrats och utvecklats över tid. Dessutom: det är inte på något vis exkluderande. Vid ett traditionellt svenskt midsommarfirande är alla välkomna, oavsett om det rör sig om etniska svenskar som bott här sedan hedenhös, eller invandrade svenskar som bestämt sig för att assimileras in i den svenska kulturen, eller rentav sådana som inte vill assimileras in men som ändå uppskattar en kul fest.

Vad ännu bättre är: på midsommar slipper man stelbent flaggviftande och krystade tal från politiker och andra makthavare som vill tala om för oss hur vi skall leva och verka. En kultur utvecklas organiskt och över lång tid, inte genom påbud uppifrån. Som Evert Taube, på en gång patriot och kosmopolit, uttryckt saken: Det är krig och politik som har fördärvat vår jord.

Glad midsommar!

En reaktion på ”Midsommar är vår verkliga nationaldag

  1. Sixten Johansson skriver:

    Jag instämmer helt i övrigt, men måste rätta till en missuppfattning här, som idogt odlas av svenska politiker och journalister: I Sannfinländarnas väljar- och politikerled finns udda typer med udda åsikter precis som i andra partier, men det är inte ”ett chauvinistiskt parti som strävar efter att tränga undan den finlandssvenska kulturen!” Sannfinländarna vill likt otaliga andra bara att svenskan inte längre ska vara obligatorisk, utan ett fritt valt ämne på högstadiet vid sidan av andra viktiga språk. Utifrån gedigen erfarenhet skulle jag förorda detsamma. I Finland satsas oerhört mycket tid och resurser på en ”finlandssvenska”, som numera under finskans kolossala tryck i praktiken oftast blir en sorts ord-för-ord översatt finska. För de finsktalande barnens och de vuxnas del är resultatet av undervisningen ytterst magert. Mycket av tiden och resurserna skulle i stället kunna satsas på andra språk – utan att detta skulle beröva finlandssvenskarna något väsentligt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.