Om det goda gröna samtalet

bild[31]

Krister Thelin

Miljöpartiet det gröna kongressar. Inför den har språkröret, tillika vice statsministern Åsa Romson i en intervju beklagat den hånfulla ton som inte sällan, och särskilt i sociala medier, präglar det offentliga samtalet. Man anar att hon känner sig själv direkt berörd på grund av en del mindre omdömesgilla egna uttalanden. Jag har respekt för de grönas engagemang och idealism, även om jag inte delar deras klimatalarmistiska och tillväxtfientliga politik. Och deras djupt kända humanitära anslag i asyl- och migrationspolitik kan också väcka sympatiska känslor, även om politiken här i stort är renons på realism. Unga bär inte sällan upp den gröna idealismen, samma engagemang som lockar unga till andra extremiströrelser som Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet. Som Burke sa: “If You Are Not a Liberal at 25, You Have No Heart. If You Are Not a Conservative at 35 You Have No Brain”.

Vad som gör att över 80 procent av journalisterna på SR/SVT, enligt massmedieprofessorn Asp i Göteborg, sympatiserar med miljöpartiet eller likasinnade kan vi i ljuset av Burkes slutsats bara spekulera i.

Så, det vore mig fjärran att vilja strö salt i gröna sår. Men låt mig påminna vice statsministern om ett av hennes bidrag till det offentliga samtalet. För ett år sedan i Almedalen förkunnade hon från podiet, segerrusig efter ett lyckat Europaparlamentsval och angelägen om att på limstickan fånga de unga arga feministerna, att “vita, medelålders heterosexuella män” inte var människor; de äter för mycket kött, flyger för mycket och kör för stora bensinslukande bilar. Att på detta sätt stöta bort och förolämpa en stor del av den vuxna väljande befolkning var kanske inte det mest smarta drag de gröna gjort; det satte också en ton av demonisering och exkludering, vilken vi i andra sammanhang tar avstånd från. SD får finna sig i att regelmässigt betecknas som “fascister” ( oftast av dem som därvid, medvetet eller av okunnighet, upprepar ett från sovjetiska kommunister hämtat språkbruk för att identifiera “fienden”), vilket från den kanten kan kontras med “miljöfascister” eller “feminazis”. Inte särskilt smakligt eller uppbyggligt.

Åsa Romson har rätt i att det offentliga samtalet bör föras med respekt och utan tillmälen. Tyngden i sakargumenten och inte i invektiven skall fälla avgörandet. Och eftersom jag är över 35 vill jag gärna tro att hon ångrar sitt Almedalsutfall och själv aktar sina ord framgent. De gröna är bra på att sjunga med änglarna, låt det stanna därvid. “Charity Begins At Home”.