Luften vi andas III

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Igår skrev jag om ett himmelsskriande stycke bigotteri som låg i att en kulturskribent på Dagens Nyheter samt, enligt vad denne påstod, publiken på teater Göta Lejon i Stockholm anbefallde hån mot kristendomen men tog avstånd från motsvarande smädelser mot islam.

När jag chockerat begrundat detta kulturella fenomen skrev jag: ”Min enda förklaring är att dessa svenskar har övergivit den känsla för fairness och likabehandling som är en av det civiliserade västerländska samhällets grundpelare.”

Nu har jag begrundat saken lite till. Att peka på detta märkvärdiga övergivande är egentligen inte att förklara. Man måste identifiera de mentala processer och de föreställningar som möjliggjort ett sådant intellektuellt språng åtminstone fyra- eller femhundra år bakåt i tiden (eller kanske snarare infantilisering).

Jag tror nu, försöksvis, att det handlar om total sorglöshet och trygghet, föreställningen att inget ont kan hända oss som bor på Södermalm vad vi än säger och gör och att det därför inte spelar någon roll vad vi säger och gör. Inget kan hota vår trygghet och vårt fredagsmys, därför är inget på allvar. De västerländska värderingarna som skapar våra framgångar är så säkert bottenförankrade i tillvaron att det varken gör till eller från om vi spottar på dem. Därför kan man tänka så här.

Det känns lite upproriskt och kul att missfirma vårt eget ursprung för att det inte ska komma någon förtryckande konsensuskultur och sätta käppar i hjulet för vår totala individuella frihet att göra precis som det oss lyster. Ingen gammal medelklasskultur ska kunna näpsa oss, framför allt ska ingen religion komma och mästra oss med budord och levnadsregler. Jag är min egen identitet med mina egna rättigheter. Helst skulle jag bli kvoterad att få allt jag vill ha. Om jag tillhör en minoritet omfattande endast en individ blir jag själv den garanterat utvalde när kvoteringen klipper till.

Så det är klart man gör klokast i att missfirma kristendomen så att ingen gammal förtryckarpräst vågar sticka upp huvudet.

När det gäller islam är det andra bullar. Man behöver inte vara räddare för islam än för vargen eftersom båda två håller sig på avstånd från Mariatorget. Och det där med att de skulle vara blodtörstiga är bara förtal. I själva verket är vargen gullig och jihadister bara hyggliga pojkar som blivit förtryckta av det självgoda västerlandet. Egentligen har jihadisterna och jag samma fiende, nämligen den västerländska medelklasskulturen. 

Alla människor i alla kulturer är egentligen som vi svenskar när man skrapar lite på den eventuellt förhärdade ytan. Bara vi förstår dem och är snälla så kommer de strax att framträda i sin naturliga svenskhet. Det är bara bra om vi förödmjukar oss lite för dem och blottar strupen får då förstår de att vi inte vill dem något ont. Skulle de betrakta sådant som underkastelse och skära strupen av oss? Äsch, det varken vill eller kan de. De vill det inte eftersom de innerst inne egentligen är som svenskar och de kan det inte eftersom, ja, vår position i den internationella hackordningen är ju inskriven i tillvarons DNA och går inte att ändra. Södermalm är för evigt tryggat.

6 reaktioner på ”Luften vi andas III

  1. Tritonen skriver:

    Den danske forskaren och författaren Kasper Stövring skriver på tal om de senaste 40 årens stora invandring till västvärlden av i huvudsak muslimer:
    De har haft många år på sig att lära känna vår liberala och toleranta kultur, men istället för integration har vi fått utanförskap i parallellsamhällen, i enklaver, med egna värderingar och ideal. En majoritet av muslimerna vill helt enkelt inte leva som vi, men tar gärna del av vår välfärd. Vår acceptans för t. ex HBTQ-personer och feminism anser vi ingår i en frisinnad, liberal kultur. Men hur uppfattas detta av muslimer, latinamerikaner och asiater? Kanske ser de dekadens och tomhet där vi ser frihet?

    En märklig blandning av övermod och uppgivenhet har alltför länge präglat vår del av världen. Vår tro på vår egen förmåga, vår mission, att påverka världen känner inga gränser. Men när vi här hemma utmanas av islamism, ekonomisk kris och stigande utanförskap, har vi en tendens att resignera. Det duger absolut inte, om vi vill bevara vårt sätt att leva, vår västerländska kultur med sitt kulturella arv av kristendom, upplysning, demokrati och rättsstat.
    Men det kommer att kräva stora insatser att försvara vårt sätt att leva, och ingen annan kommer att hjälpa oss. Världens kulturella mångfald är inte en tunn fernissa, som täcker en djup och bred enighet kring liberala värden. Det är precis tvärtom: De liberala värdena är de som är tunna. Men de är värda att stå upp för, att vårda och bevara!

    Gillad av 2 personer

  2. Martin skriver:

    Patrik Engellau:
    Niall Fergusons populariserande TV-serie om den västerländska civilisationens historia där han identifierar sex nyckelfaktorer för civilisationens framgång och stabilitet, är intressant i detta sammanhang. I större eller mindre utsträckning har vi givit upp dessa faktorer idag.

    I relation till vad du skriver så ser jag det som att vårt samhälle kulturellt och politiskt har tappat förståelsen för relationen mellan värden och förutsättningar till vårt materiella, andliga och kulturella välstånd. Den förståelsen har närmast målmedvetet undergrävts och förnekats kanske sedan 70-talet. Samtidigt har de nya generationerna obildade, historielösa, och egocentriska därmed förletts att tro att välståndet är något mer eller mindre absolut, kanske något som man kan ”vilja” sig fram till i kraft av en god och rättfärdig känsla, eller något som man åtminstone inte själv har något nämnvärt ansvar för. Vårt samhälle har fastnat i och institutionaliserat fasen ”rebellisk tonåring”.

    I grunden ser jag det som något som handlar om vårt förhållande till djupt existentiella frågor. Hur förhålla sig till livets ändlighet och olika förutsättningar, att alla inte kan vara och göra allt? Hur förhålla sig till ondskans existens? Hur känna och hantera den? Hur leva med att saker spelar roll, på liv och död? Vårt offentliga samtal går i stort ut på att förneka dessa saker, att väva historier där de blir undantag och exotiska gammalmodigheter och gärna uteslutande intellektuella bollar att jonglera. Samtidigt ser vi att den psykiska ohälsan breder ut sig, och intresset för ”nyandlighet” är stort. Kontakten med den historiska erfarenhetstradition som förvaltas av t. ex. kyrkan, och som kan sätta dessa frågor i perspektiv, är svag. Till och med de äldre bland oss, som i kraft av ett långt perspektiv skulle kunna ge vägledning, leker också tonåringar eller avfärdas som onödiga gamla stötar som inte hänger med (”köttberget” osv.).

    Inom mytologin finns många berättelser om vad som händer med de som förnekar sin historia och de mänskliga förutsättningarna. Det brukar sluta med katastrof och ödmjukelse.

    Quo vadis? Vårt samhälle behöver återupptäcka och återerövra sin historia och kultur, för att också kunna utvecklas och bygga vidare på det vi har. De av oss som vill ha ett vuxet, moget samhälle kan börja aktivt ta plats och agera på ett sådant sätt och utbilda andra (den här webbplatsen är ett bra exempel!). Tonåringar behöver gränser, så låt oss sätta dem.

    Gillad av 2 personer

  3. Sixten Johansson skriver:

    Jag skriver under på Patriks analys! Lite komplettering:

    På 70- och 80-talet bodde jag både på Södermalm och i Rinkeby och gick rätt mycket i SVT:s korridorer. Som lärare, tolk och översättare levde och arbetade jag i gränszonen mellan det svenska och fyra inhemska minoriteter. Jag såg dels det som Patrik så väl beskriver, dels den underliggande falskheten. Precis som otaliga andra folk betraktar sig svenskarna som bättre, mer högtstående, än andra folk. Det stora problemet är att den självmedvetna insikten om detta är tabu. Man får aldrig uttrycka den, helst inte ens känna den. Därför går det heller inte att bearbeta överlägsenhetskänslorna och möta andra folk i äkthet, på ett jämbördigt plan. Den tolerans man bemödar sig att uppvisa rymmer en underliggande nedlåtenhet. Invandrare och minoriteter tycker man synd om, klappar på huvudet och ger en sockerbit. Det uppfattar naturligtvis ”stackarna” instinktivt, men deras händer är låsta, för det där är bara ”något som de inbillar sig”, ”de har komplex”.

    En ytterst stark samhällspåverkare är dessutom den feminisering som har pågått i decennier. Den har aldrig på allvar motarbetats eller ens ifrågasatts, trots att (radikal)feminismen också rymmer en svår kluvenhet och falskhet. Resultatet har blivit den infantilisering av debattklimatet och politiken och det ohämmade missbruk av känslor och empati som i dag präglar Sverige.

    Gillad av 1 person

  4. rickarddahlin skriver:

    Det tragikomiska i detta är att den dagen någon minoritet – spelar förmodligen mindre roll vilken – ställer reella problem för landet kommer skrik- och gapvänstern ändå kunna beskylla den vita heterosexuella mannen (förut var det den vita kristna mannen, men det kristna epitetet har försvunnit) för allt elände.

    Om invandrinvandrare inte får jobb – den vita mannen diskriminera dem på arbetsmarknaden.

    Om invandrare inte får jobb – strukturell rasism, som den vita mannen står för.

    Om invandrare inte lär sig svenska – den vita mannen vill inte bo bland dem (White flight).

    Om folk begår brott – klassklyftor initierade av kapitalismen, som den vita mannen är huvudansvarig för.

    Om barn inte lär sig läsa och skriva – för lite värdegrundsarbete och genuspedagogik (genus = göra pojkar till flickor) i skolan. Detta är vita män emot.

    Folks beteende är styrt av andras löner och skattesats – detta kallas för socioekonomisk bakgrund. Dåliga betyg, trevande impulskontroll, ett aggressivt och våldsamt beteende styrs av vad andra tjänar och vilken skatt som förnärvarande dras. Hög skatt = små klyftor = allt blir bättre.
    Låga skatter = de rika (alltså alla som jobbar) blir rikare = allt blir sämre.

    Klimatförsämringar – den vita mannens fel.

    Korståg och Hitler – vita män och nu skall vi samtliga känna kollektiv skuld för detta.

    Givet den kontext Frankfurtskolan uppstod i -nazityskland – framstår det som tämligen logiskt att de vände sig mot allt som Hitler stod för; kärnfamiljkärnfamilj, kristna (nåja) värderingar, den vita rasens överlägsenhet osv. Dessa värderingar som går ut på tvärtom-principen har nu fått brett genomslag: vita heterosexuella mannen är ond och kärnfamiljen skall utrotas och det måste vurma för alla minoriteter oavsett.

    Gilla

  5. rickarddahlin skriver:

    Det tragikomiska i detta är att den dagen någon minoritet – spelar förmodligen mindre roll vilken – ställer till reella problem för landet kommer skrik- och gapvänstern ändå kunna beskylla den vita heterosexuella mannen (förut var det den vita kristna mannen, men det kristna epitetet har försvunnit) för allt elände.

    Om invandrare inte får jobb – den vita mannen diskriminera dem på arbetsmarknaden.

    Om invandrare inte får jobb – strukturell rasism, som den vita mannen står för.

    Om invandrare inte lär sig svenska – den vita mannen vill inte bo bland dem (White flight).

    Om folk begår brott – klassklyftor initierade av kapitalismen, som den vita mannen är huvudansvarig för.

    Om barn inte lär sig läsa och skriva – för lite värdegrundsarbete och genuspedagogik (genus = göra pojkar till flickor) i skolan. Detta är vita män emot då de vill behålla patriarkala strukturer då de gynnas av dem.

    Folks beteende är styrt av andras löner och skattesats – detta kallas för socioekonomisk bakgrund. Dåliga betyg, trevande impulskontroll, ett aggressivt och våldsamt beteende styrs av vad andra tjänar och vilken skatt som förnärvarande dras.
    Hög skatt = små klyftor = allt blir bättre.
    Låga skatter = de rika (alltså alla som jobbar) blir rikare = allt blir sämre.

    Klimatförsämringar – den vita mannens fel.

    Korståg och Hitler – vita män och nu skall vi samtliga känna kollektiv skuld för detta.

    Givet den kontext Frankfurtskolan uppstod i -nazityskland – framstår det som tämligen logiskt att de vände sig mot allt som Hitler stod för; kärnfamilj, kristna (nåja) värderingar, den vita rasens överlägsenhet osv. Dessa värderingar som går ut på tvärtom-principen har nu fått brett genomslag: den vita heterosexuella mannen är ond och kärnfamiljen skall utrotas och det måste vurmas för alla minoriteter oavsett.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.