Patrik Engellau

Igår skrev jag om ett himmelsskriande stycke bigotteri som låg i att en kulturskribent på Dagens Nyheter samt, enligt vad denne påstod, publiken på teater Göta Lejon i Stockholm anbefallde hån mot kristendomen men tog avstånd från motsvarande smädelser mot islam.

När jag chockerat begrundat detta kulturella fenomen skrev jag: ”Min enda förklaring är att dessa svenskar har övergivit den känsla för fairness och likabehandling som är en av det civiliserade västerländska samhällets grundpelare.”

Nu har jag begrundat saken lite till. Att peka på detta märkvärdiga övergivande är egentligen inte att förklara. Man måste identifiera de mentala processer och de föreställningar som möjliggjort ett sådant intellektuellt språng åtminstone fyra- eller femhundra år bakåt i tiden (eller kanske snarare infantilisering).

Jag tror nu, försöksvis, att det handlar om total sorglöshet och trygghet, föreställningen att inget ont kan hända oss som bor på Södermalm vad vi än säger och gör och att det därför inte spelar någon roll vad vi säger och gör. Inget kan hota vår trygghet och vårt fredagsmys, därför är inget på allvar. De västerländska värderingarna som skapar våra framgångar är så säkert bottenförankrade i tillvaron att det varken gör till eller från om vi spottar på dem. Därför kan man tänka så här.

Det känns lite upproriskt och kul att missfirma vårt eget ursprung för att det inte ska komma någon förtryckande konsensuskultur och sätta käppar i hjulet för vår totala individuella frihet att göra precis som det oss lyster. Ingen gammal medelklasskultur ska kunna näpsa oss, framför allt ska ingen religion komma och mästra oss med budord och levnadsregler. Jag är min egen identitet med mina egna rättigheter. Helst skulle jag bli kvoterad att få allt jag vill ha. Om jag tillhör en minoritet omfattande endast en individ blir jag själv den garanterat utvalde när kvoteringen klipper till.

Så det är klart man gör klokast i att missfirma kristendomen så att ingen gammal förtryckarpräst vågar sticka upp huvudet.

När det gäller islam är det andra bullar. Man behöver inte vara räddare för islam än för vargen eftersom båda två håller sig på avstånd från Mariatorget. Och det där med att de skulle vara blodtörstiga är bara förtal. I själva verket är vargen gullig och jihadister bara hyggliga pojkar som blivit förtryckta av det självgoda västerlandet. Egentligen har jihadisterna och jag samma fiende, nämligen den västerländska medelklasskulturen. 

Alla människor i alla kulturer är egentligen som vi svenskar när man skrapar lite på den eventuellt förhärdade ytan. Bara vi förstår dem och är snälla så kommer de strax att framträda i sin naturliga svenskhet. Det är bara bra om vi förödmjukar oss lite för dem och blottar strupen får då förstår de att vi inte vill dem något ont. Skulle de betrakta sådant som underkastelse och skära strupen av oss? Äsch, det varken vill eller kan de. De vill det inte eftersom de innerst inne egentligen är som svenskar och de kan det inte eftersom, ja, vår position i den internationella hackordningen är ju inskriven i tillvarons DNA och går inte att ändra. Södermalm är för evigt tryggat.