Thomas Gür

Beträffande det omfattande tiggeri som nu återfinns mer eller mindre i alla våra städer och tätorter, möter jag ofta argumentet att motståndet mot, oviljan angående och kravet på förbud skulle vara en fråga om åsynen av fattigdom, misär och tiggare. Att det alltså skulle handla om att inte vilja se och konfronteras med en företeelse, som likväl existerar och skulle fortsätta att existera – om inte här, så någon annanstans.

”Vi kan inte förbjuda fattigdom”, som det vanligaste argumentet lyder.

För många handlar det säkert om åsynen. Men för många andra, och då också för mig, handlar det om helt andra saker.

Själv är jag rätt van vid åsynen av tiggare och misär och har lärt mig att inte beröras av den, så att den upptar ens tankar varje gång som man möter den. Har man varit så ofta som jag i Turkiet sedan barnsben på 60-talet, och därefter också arbetat och vistats utomlands utanför Europa, har man fått lära sig, faktiskt redan i unga år, att hantera både åsynen av tiggare och misär, och även, som t ex i Istanbul förr och New Delhi eller Kairo idag, att stega över folk som ligger på gatan eller gå så oberört som möjligt förbi skaror av barntiggare som kringgärdat en.

Man utvecklar en mental överlevnadsstrategi. Man vet att man omöjligen personligen kan hjälpa alla och man vet att genom att ge pengar till tiggare, riskerar man också understödja en organiserad verksamhet som tvingar barn att tigga. Bättre i så fall att stödja organisationer som hjälper de mest utsatta och som kan skilja bättre än man själv mellan de verkligen nödlidande och de som har tiggeriet som profession eller som just tvingats till det.

För mig handlar frågan om det nyligen utbredda tiggeriet i Sverige om vad som händer med ett samhälle som vårt, när det kommer till sådant som förslumningen av det allmänna rummet, kränkningar av äganderätten, upprätthållande av och respekt för lagen, eller farhågor som rör sanitet och hälsa, eller tillit mellan människor – att låtsas att man är mer nödställd eller funktionshindrad än vad man i själva verket är, är också en del av verksamhetsidén. Yrkestiggeri och inte akut nöd, samma fotografier på familj och barn hos olika personer, är också sådant som undergräver den tillit som finns implicit i att hjälpa en medmänniska.

Slutligen handlar det också om vad som händer med vårt seende av omvärlden: Eftersom vi inte kan ge en slant till alla, lär vi oss, och framför allt våra barn, att inte bry sig, att så oberört som möjligt kliva över eller gå förbi utslagna och tiggande.

Det utspridda tiggeriet bidrar till allt detta och det är varför jag tycker att det är så bekymmersamt.