Puritaner i frigjordhetens förklädnad

IMG_0121

Ilan Sadé

Vår tid verkar ha tappat förmågan att skilja på det offentliga och det privata. Det offentliga invaderar och hänger ut privatlivet.

SVT:s ”mediereporter” Katarina Andersson fann det nyligen för gott att i ett inlägg på Twitter utbrista följande: ”Snoppens dagar är räknade. Svenska medier ska bli världsbäst på genus.” Inlägget hänvisade till en artikel på SVT:s hemsida för kulturnyheter, där tecknade könsorgan fått illustrera budskapet att det nu ska bli ordning på torpet och könsbalans i massmedia med hjälp av miljontals kronor från den statliga myndigheten Vinnova.

Jag lämnar innehållet i artikeln därhän för den här gången, för att i stället ägna själva formen några tankar.

I ett civiliserat samhälle, där människor är trygga utanför husets/byns/stadsdelens gränser, finns det en grundläggande skillnad mellan privat och offentligt. I den offentliga miljön råder normer som inte gäller inom den privata sfären. Normer kan och bör många gånger ifrågasättas, men det grundläggande förhållandet att det över huvud taget existerar uppförandekoder för vad som är artigt och anständigt i offentligheten är en absolut nödvändighet. Detta syftar dessutom till att värna allas rätt till ett privatliv och att slippa att få den sfären kränkt (ja, här är ordet faktiskt passande och rätt använt!).

I vår tid blandas det offentliga och det privata allt mer ihop, vilket är en utveckling som tycks ligga kulturradikala institutioner, likt SVT, särskilt varmt om hjärtat. Att Katarina Andersson och SVT väljer att beskriva en nyhet om kvotering med påfluget familjära uttryck för könsorgan, på ett sätt som för tankarna till barnslighet och osund fixering, är ingen slump. Glorifieringen av barnsliga eller tonårsmässiga beteenden är någonting som alltid har ledsagat 68-vänstern, som i grunden drivs av naiva och romantiska visioner, vilka kan härledas tillbaka till Rousseau. Typiskt för barn som vill testa gränser är att använda språket på ett sätt som inte gillas av konventionerna.

Men det finns även en annan aspekt på det hela. Det privata ska ut i offentligheten, för att det offentliga ska kunna gå in och kontrollera det privata. När det offentliga samtalet allt mer blir en fråga om att hänga ut sitt privatliv, blir det förstås lättare för makthavare att göra politik av stoffet.

Tro inte någonting annat än att det finns klara normer bland kulturradikala för vilka anspelningar på kön och sex som är kosher i deras bibel. De är för ”let it all hang out” i pubertal utgåva, men det som hänger utanför gör bäst i att anpassa sig till en snårig och nyckfull terminologi. Glöm inte att det i grund och botten rör sig om puritaner, om än i frigjordhetens förklädnad. Plötsligt kan någonting anses som ”sexualiserat” eller ”sexistiskt”, vilket är kulturradikalska för ”synd”. Att skicka ut RFSU i klassrummen för att diskutera samlagstekniker med 13-åringar är hippt och coolt, medan en bild på en lättklädd modell (oavsett kön) kan utgöra ”sexistisk reklam”. Hängde du med? Jag är nämligen inte säker på att jag själv gjorde det.

Jag gillar idén om ett privatliv och privata rum, bortom offentlig maktutövning. Just därför måste andra normer råda i det offentliga rummet. Om vi, likt SVT, inte riktigt vill kännas vid skillnaden, riskerar vi på sätt och vis att förlora bådadera.