Patrik Engellau

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta.

Ibland uppdagas pinsamma luckor i min kunskap om världen. Senast hände det häromdagen, när en kunnigare person än jag började prata om Kairodeklarationen som om det vore något envar kände till. Det gjorde jag inte. Om jag hört ordet så hade jag glömt det. Så jag fick studera.

Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam (http://www.oic-oci.org/english/article/human.htm) antogs vid den nionde islamiska konferensen för utrikesministrar år 1990. Den är de islamiska staternas motsvarighet till FNs universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Det förefaller uppenbart att de islamiska staterna inte känt sig till freds med FNs version och därför känt sig nödgade att författa en egen deklaration som bättre passar deras världsbild. Kairodeklarationen (KD) är sedan dess det fundamentala dokumentet avseende mänskliga rättigheter som muslimerna ser det.

En hel del är gemensamt i de två deklarationerna, till exempel allas rätt att äga egendom (artikel 15 i KD, 17 i FN), allas rätt att direkt eller indirekt medverka i sitt hemlands styrelse (artikel 23 b respektive 21 (1)), allas rätt till statlig försörjning (artikel 17 c respektive 25) samt tanken att familjen är samhällets grundläggande byggsten (artikel 5 respektive 16 (3)).

Den stora, avgörande och fundamentala skillnaden mellan dokumenten är att FNs deklaration inte har någon erkänd överordnad lag eller princip. Den gäller som den står, punkt slut. KDs regler, däremot, är underordnade sharia-lagen och ska tolkas enligt dess principer. Detta utsägs särskilt i de flesta sammanhang och inskärps för säkerhets skull i de två avslutande artiklarna, enligt vilka ”Alla de fri- och rättigheter som fastställs i denna deklaration bestäms av islamiska sharia. Islamiska sharia är den enda referenskällan avseende förklaringar och förtydliganden av artiklarna i denna deklaration.”

Detta synsätt inverkar exempelvis på KDs motsvarighet till yttrandefriheten enligt artikel 22: ”Alla har rätt att fritt uttrycka sin uppfattning på så sätt att det inte motsäger sharias principer. Alla ska ha rätt att förespråka det rätta och sprida kunskap om det goda och varna för det felaktiga och onda enligt islamiska sharias normer”.

Eller utbildning enligt artikel 7: ”Föräldrar… har rätt att välja den utbildning de vill åt sina barn… i enlighet med sharias etiska värden och principer”.

Enligt artikel 6 råder olika regler för kvinnor och män och ”Den äkta mannen är ansvarig för familjens uppehälle och välfärd”.

När det gäller religionsfrihet har artikel 10 följande att säga: ”Islam är den sant oförstörda naturens religion. Det är förbjudet att utöva någon som helst påtryckning… för att förmå en person att ändra sin religion till en annan religion eller till ateism”. Religionsfrihet har alltså blivit rätten att slippa andra religioner än Islam.

Observera att KD liksom FN uttryckligen gäller alla människor, inte bara anhängarna av någon viss religion. ”Alla mänskliga varelser är Allahs undersåtar”, deklarerar KD i artikel 1 b. Artikel 1 a inleds så här: ”Alla mänskliga varelser skapar en enda familj vars medlemmar förenas genom sin underkastelse under Allah”.

Syftet med Kairodeklarationen, förklaras det i företalet, är att ”lösa alla [mänsklighetens] kroniska problem i denna materialistiska civilisation” genom att dra nytta av den ”civiliserande och historiska roll som den islamiska gemenskapen (Umma) skapad av Allah till att vara det bästa samhället och till att ge mänskligheten en alla omfattande och väl balanserad civilisation”.

Jag blir mållös vid tanken att de nog menar vad de säger.