Patrik Engellau

Häromdagen träffade jag en anglikansk präst, en engelsman, på en mottagning i ett diplomatiskt sammanhang. Vi smuttade på champagne i eleganta salar och talade om Jesus.

För en hederlig präst är Jesus rimligtvis en stötesten. En normal församlingsmedlem, som inte läser så noga i Nya Testamentet, är troligen inte på det klara med vilken hårding Jesus är. ”Den som kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar och därtill sitt eget liv, han kan inte vara min lärjunge”, säger han exempelvis i Lukas 14:26. Sådant brukar präster försöka snacka bort eftersom det stör folk.

Nu hör det till saken att om människor verkligen gjorde som Jesus sa, till exempel älskade varje människa som sig själv, en femårig, okänd flicka i Mali lika mycket som sin egen dotter, så skulle världen antagligen bli ett kärleksfullt paradis. Det är bara det att människor inte tänker göra så. Det är prästernas dilemma.

Den anglikanske prästen höll med. Han sa att han läste texterna från Bibeln för församlingen. Han undanhöll inte de skarpa budskapen från flocken. Men vad säger du när du ska förklara vad det betyder, frågade jag. Folk lyssnar väl inte så noga utan tror att de har hört fel.

När jag förklarar, sa han, så säger jag att det handlar om vänlighet, kindness.

Så oerhört civiliserat, tänkte jag. Ett snäpp mindre uppskruvat än vad Jesus kanske hade tänkt sig, men genomförbart och begripligt för varje församling. England har skapat världens mest civiliserade kultur, sa jag till prästen, England och dess ättling USA. Han blev lite artigt ställd och mumlade en vag protest som jag snabbt kväste genom att fråga vilken kultur som i så fall var mer civiliserad.

A nation of shopkeepers, som Napoleon sa om England. Vad kan vara mer sympatiskt och tilltalande än detta, ett folk som inte har andra ambitioner än den älskvärda lusten att göra sina nästa så positiv till sinnes att hon köper varorna? Det är inte ett spår falskt om det inte handlar om hästhandel och fritaxi, utan om en önskan om en långsiktig relation.

Vänlighet är en dygd, brukar min fru säga. Det betyder att det är min djävla sociala skyldighet att vara vänlig, men så burdust uttrycker sig inte en person för vilken vänlighet är en dygd.