Rädsla och framtidstro

Annika Borg

Annika Borg

Jerusalem, tisdag

Mitt resesällskap och jag slog oss ned på en uteservering nära Jaffa Road i Jerusalem. Regnet hade hållit sig borta och solen värmde, trots en viss krispighet i luften. Efter en stund kom vi i samspråk med tre unga israeler som satt vid bordet intill. Vi samtalade om allt sådant man talar om en solig dag med något kallt att dricka framför sig. Efter en stund undrade jag vad det var man diskuterade i Israel just nu, vilken som var frågan för dagen för dem själva. En av männen var tyst ett ögonblick och frågade sedan hur jag som europé såg på ramavtalet med Iran angående kärnenergiprogrammet. Det är ett avtal som lyfter bort sanktioner, men inte kräver någon egentlig motprestation av nedrustningskaraktär.

Jag berättade att min uppfattning är att det är svårt att riktigt överblicka vad det kommer att innebära och vad de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (samt Tyskland) egentligen tror att de vinner för världsfreden. Men en sak vet jag: Iran är inte att lita på. På den punkten tycks såväl USA som Europa vara direkt naiva, även om kritiska och starka röster mot ramavtalet hörts. De unga israelernas uppfattning var att naiviteten vad gäller hoten i Mellanöstern och hoten från Iran är såväl stor som farlig. De ansåg att avtalet var ett sätt för president Obama att bygga monument över sig själv. Att ingen egentligen tror att det kommer att innebära något, men att det ser bra ut i historieböckerna att man omnämns som den som tämjde Iran. Men nu är ju det inte något som låter sig göras, det var vi alla överens om.

Samtalet gled ganska snabbt in på deras rädsla: rädslan för Iran, för grannländerna och IS härjningar. Härifrån är det väldigt nära till den okontrollerbara situationen av våld och död som IS skapar. Tanken på att Israels gräns skulle gå i Östra Jerusalem skapade också stor rädsla hos dem. Mitt  resesällskap och jag berättade att vi precis kommit från Östra Jerusalem. Vi hade flanerat långt österut och studerat gatulivet, druckit kaffe, pratat med människor och besökt bokhandlar. I Jerusalem kan man förflytta sig mellan olika världar och kulturella och religiösa uttryck mycket snabbt. Staden är en hel värld i sig. Våra bordsgrannar menade att det kunde vi göra, besöka Östra Jerusalem, men själva kunde de inte vistas där. Inte som israeler och judar. Det var deras uppfattning och det gick inte att ta miste på rädslan.

Men livet består inte enbart av politiska frågor, inte ens här i smältdegeln Mellanöstern. Den ene mannen var berest och menade att det var mycket som förenade Sverige och Israel; våra länder är båda befolkningsmässigt små och vi reser mycket. Han hade köpt en gammal bil i södra Europa och kört hela vägen upp till Nordnorge. Att vara ung och vilja se världen är ett uttryck för framtidstro, det enades vi om.

Den här veckan uppmärksammas Yom haShoah (Holocaust Remembrance Day) med minneskonserter, utställningar och andra uttryck för att komma ihåg 1900-talets fasor. När jag studerade här i slutet av åttiotalet lyssnade jag till en föreläsning på just denna dag, Yom haShoah. Föreläsaren uppmanade överlevarna att berätta, så det som hänt traderades vidare. När föreläsningen avslutats reste sig en gammal man upp och sa: – Du säger att jag ska tala, men jag kan inte. Jag är stum, jag kan inte berätta, inte väcka fasorna till liv. Det blev tyst i lokalen. För många är det en sanning, de kan inte, orkar inte tala. Och inom en inte avlägsen framtid kommer det inte att finnas några vittnen kvar i livet. En som orkat berätta är svenska Elisabeth Masur. I senaste numret av SANS magasin finns en intervju med henne.