Det finns inte bara en islamisk stat

mohamed omar

Mohamed Omar

Numera talas det om Islamiska staten i bestämd form singular. Som om det bara fanns en. Islamiska staten i Irak och Syrien må vara den värsta och vidrigaste, men inte den enda. Det finns en hel rad stater som kallar sig islamiska och som bygger sina lagar på sharia – Saudiarabien, Iran, Pakistan och andra. Dessa är till skillnad från terrorgruppen IS internationellt erkända och medlemmar i FN.

En av dessa islamiska stater, Saudiarabien, ingår i den så kallade koalitionen mot IS. Vilket är något ironiskt då av alla islamiska stater är det kungadömet Saudiarabien som är mest likt kalifatet. Båda dessa islamiska stater – även om en av dem inte är internationellt erkänd – är baserade på wahhabismen; den puritanska och intoleranta rörelse inom sunniislam som av sina anhängare oftast kallas salafism.

Salafismen kallas så eftersom man vill återvända till den rena läran som man tror fanns på de första muslimernas tid. ”Salaf” är arabiska och betyder ”föregångare”. Man ska göra som dessa föregångare och inte hitta på saker. Att hitta på och införa nyheter är enligt salafismen den värsta formen av kätteri och uppror mot Gud. Det är samma sak som att påstå att islam inte är en fullkomlig religion, att den inte är bra som den är.

Den salafitiska rörelsen grundades på 1700-talet av en fanatisk predikant vid namn Muhammed Abd al-Wahhab. Men det var inte han som hittade på den. Han bara plockade fram sådant som redan fanns i den islamiska traditionen och tonade ner eller kastade bort annat. Förutom nypåfund är helgon- och gravkult det mest förhatliga en salafit kan tänka sig.

I Europa tänker nog de flesta på katolska kyrkan när man talar om helgonkult, men faktum är att sådana kulter är minst lika utbredda i den islamiska världen. I varenda by från Marocko i väster till Kina i öster kan man hitta någon grav som vördas. För salafiterna visar detta hur djupt muslimerna har förfallit. Gravar måste förstöras. När wahhabismen eller salafismen fick makt över arabiska halvön och de heliga städerna Mecka och Medina slog man sönder det mesta. De gjorde då vad salafiterna i IS gör idag i Irak och Syrien. Flera av dessa gravar är viktiga kulturhistoriska monument.

Redan på 17- och 1800-talen var hatet mot shiamuslimerna ett framträdande drag i den wahhabitiska rörelsen. Karbala i Irak, en helig stad för shiiterna, härjades. På samma sätt ser vi hur IS idag spränger shiitiska heliga platser och anklagar shiamuslimer för ”gravdyrkan”, vilket är samma sak som att exkommunicera dem och döma dem till döden. Man skulle kunna säga att Saudiarabien är den äldre och tröttare versionen av Islamiska staten. Saudiarabien har blivit pragmatiskt; man inser att man inte kan fortsätta jihad hej vilt. Man måste anpassa sig efter realiteter. Islamiska staten är dock som den wahhabitiska rörelsen när den var ung och vital; de sätter Guds ord över allt annat. Det finns ingen plats för kompromisser. Anpassning är svek.

Men världsbilden och teologin är alltså i stort sett densamma. Det är mest mentaliteten och graden av aktivism som är olika. Och den saudiska, pragmatiska och trötta salafismen bidrar till att skapa en miljö för den yngre, vitalare och radikalare salafismen. För en muslim som har anammat salafismens grundläggande teologi är steget kortare till Al-Qaida och Islamiska staten. På så sätt är den salafitiska missionen ett tveeggat vapen i händerna på huset Saud. Monstret de göder biter även dem.

De två islamiska staterna, Saudiarabien och Islamiska staten, har likartade lagar, vilket inte borde komma som en överraskning då källan är densamma: sharia. Medan Islamiska statens halshuggningar av västerländska fångar chockade en hel värld har saudiernas skett i mediaskugga. Bara i år har fler än 50 människor mött döden på detta vidriga sätt. Ett brott som räknas som synnerligen allvarligt är ”svartkonst”. Avrättningarna sker offentligt på torget. Bödeln börjar sitt värv med att läsa verser ur Koranen.

Det är inte alltid huvudet åker av med ett hugg. Rizana Nafeek, en 24-årig barnflicka från Sri Lanka, en av alla dessa pigor som hålls under slavlika förhållanden, halshöggs anklagad för att ha mördat sin husbondes fyra månader gamla barn. Hon insisterade på sin oskuld; barnet hade kvävts av nappflaskan. Men som utländsk fattig kvinna hade hon ingen chans. Hennes avrättning blev en utdragen process med hugg på hugg. I vissa fall korsfästs sedan liket för att ytterligare öka förnedringen.

Man kan konstatera att skillnaden mellan Saudiarabien och Islamiska staten är en skillnad i nyans snarare än färg. Det är två varianter av salafism. Två snarlika varianter av islamism. Två islamiska stater. Varför är då Saudiarabien med i koalitionen? Islamiska staten har som ambition att störta huset Saud. Det får inte finnas någon rival till det enda, globala kalifatet. Ingen kung får finnas vid sidan om IS-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot islamiska stater. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot dess ideologi salafismen. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot sharialagar som prygel, stening och halshuggning. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot dess diskriminering av icke-muslimer och kvinnor. När muslimska ledare tar avstånd från Islamiska staten bör vi alltså inte ta det som intäkt för att man är emot allt eller nästan allt som IS står för. Vi bör ställa följdfrågor. Det är inte alls omöjligt att de som fördömer IS i själva verket delar många av terrorgruppens idéer.