En humanitär stormakt

8-26-13_11971

Det finns en engelsk välgörenhetsorganisation som heter Charities Aid Foundation. Organisationen verkar seriös. Hemsidan är snygg och rättstavad, prins Philip är beskyddare och kontor finns i ett halvdussin länder över hela världen.

Denna organisation har mätt medborgarnas generositet i 153 länder och rangordnat dem i ett World Giving Index. I enkätundersökningar har man frågat folk om de under den senast månaden 1) givit pengar till någon organisation, 2) arbetat gratis för någon organisation eller 3) hjälpt en hjälpbehövande främling eller annan okänd person.

Sverige hamnade på delad 45te plats tillsammans med exempelvis Zambia och Libanon. Svenskarna är särskilt dåliga på att bjuda på sin tid (jag är inte ett dugg bättre). Där hamnar vi nära botten tillsammans med länder som Saudiarabien, Iran, Egypten, Irak och Rumänien.

Man kan såklart ha anledning att vara skeptisk mot sådana här rangordningar. Man är inte säker på vad de egentligen mäter. Och det kan ju faktiskt vara så att svenska folket genom att betala höga skatter menar sig ha delegerat välgörenhetsuppgifterna till svenska staten. Det är rimliga invändningar, men likafullt tycks undersökningen visa att svenska folket knappast utmärker sig genom någon högt utvecklad privat generositet. (Högst ligger, som man kunde vänta sig, Australien, Nya Zeeland, Canada, Irland, Schweiz, USA, Holland samt Storbritannien.)

Så i den mån Sverige är en humanitär stormakt så är det inte i kraft av vad svenska folket gör, utan snarare till följd av politiken, alltså av maktens värderingar och åtgärder. Att Sveriges makthavare, organiserade kring det välfärdsindustriella komplexet, vill framställa sig på det sättet är det väl, vad jag kan begripa, ingen tvekan om.

Omtanken om de svaga och hjälpbehövande är välfärdsindustrins affärsidé, en affärsidé som industrin är stolt över och förstås gärna vill framföra så ofta och högljutt det går. Ju mer välfärdsindustrin växer, desto flera svaga och hjälpbehövande behöver den för att motivera sin existens och framtida tillväxt. Genom att ständigt framhålla sin godhet och utveckla sin omtanke om svaga grupper kan industrin försäkra sig om att tillflödet av svaga grupper inte sinar.

Har man väl förstått detta kan man också förstå varför förre statsminister Reinfeldt var så angelägen att framhålla Sverige som humanitär stormakt, varför förre utrikesminister Bildt uttryckligen framförde detta i utrikesdeklarationen 2013, varför nuvarande utrikesminister Wallström trasslat till Sveriges relationer med andra länder genom att erkänna det svaga Palestina till det starka Israels förtret och dessutom fått Arabförbundet att ilskna till över humanitärt motiverade pekpinnar. Åtminstone sedan Palme har Sverige inte haft någon annan utrikespolitik än godhet, exempelvis antikolonialism, feminism, generöst bistånd och tillskapande av särskilda rättigheter för alla som lyckas definiera sig som svaga.

Svenska politiker har i decennier tränat sig på att spela rollen som det godas företrädare, där det goda definieras som att göra det välfärdsindustriella komplexet till viljes och där utrikespolitiken varit en poserande extrapolering av de inrikespolitiska ambitionerna. Politikerna har ingen annan roll, inget annat inövat manus. Utan denna roll skulle de inte ha haft någon roll alls.

Har man förstått detta så kan man också förstå varför invandringsfrågan kommit av sig. I slutet av 2014 inträffade ett kort töväder, där man utan att bli örfilad kunde tala om ”volymerna”, alltså antalet nyanlända. Det förekom till och med trevande försök inom en del politiska partier att ta frågan på allvar. Men sedan tog det slut. Politikerna upptäckte att de inte kände till någon annan roll än godhetens, inget annat manus än den humanitäre stormannens. De kunde inte hitta på någon annan mening med sin politik än att vara godast i världen. Eftersom sådan gränslös godhet utesluter varje referens till volymerna, fick frågan om volymerna tills vidare ta time out.

Självklart handlar alltihop i grunden om makt, inte godhet. Politiker och andra representanter för det välfärdsindustriella komplexet satsar inte nödvändigtvis en enda krona av egna pengar, tvärtom försörjer de sig, ofta häpnadsväckande väl, på att förkunna en godhet som de tvingar andra att betala för.

”Professionella människoälskare är hycklare”, sa George Orwell.