Bert Stålhammar

Nu är det någon månad sedan vi firade minnet av andra världskrigets slut och på nytt fick se bilderna från koncentrationslägrens helveten och de räddande vita Bernadottebussarna som förde frigivna fångar till Sverige. Fast det är länge sedan minns jag själv väl den krypande känslan av både rädsla och triumf när fem bussar rullade in till Folkets Hus i Smålands Anneberg där familjen då bodde. Vi folkskolepojkar stod tätt intill varandra som för att känna värme och stöttning när tecknen på krigets fasor nu fanns precis framför våra småländska ögon.

Själv fick jag träffa flera av de utmärglade kvinnorna med döda ögon hemma i min familj. Min far som var pastor bjöd hem många av kvinnorna till vårt hem där gråt och skratt kom att blandas kring kaffeborden med sång och musik och kvinnligt handarbete.

De vita bussarna som kom till Sverige 1945 sände en chockvåg genom hela det svenska samhället. Det man hört om på radio och läst om i tidningarna blev plötsligt en fruktansvärd verklighet synliggjord av utmärglade men ännu levande människor.

Aldrig mer får något sådant hända sa ledamöterna i den Skolkommission som regeringen tillsatte 1946 ett år efter andra världskrigets slut. Denna Skolkommission som skulle lämna förslag till hur en ny obligatorisk skola skulle kunna utformas inför ökad industrialisering och demokratisering av Sverige. När man läser Skolkommissionens betänkande så är det lätt att förstå att de personer som formulerade dessa tankar drömde om ett samhälle där människor skulle leva i fred och frihet. Ingen skulle stötas ut ur gemenskapen på grund av ras, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Skolan skulle inte bara undervisa om det demokratiska samhällets grundvärderingar utan också fostra eleverna till att internalisera dessa värderingar i sina egna sinnen. Varje elev skulle genom skolan vaccineras mot nazism och fascism. Inga stöveltramp och inga vita bussar i framtiden.

Den första läroplanen för Grundskolan kom 1962 . Sedan har nya läroplaner publicerats 1969, 1980, 1994 och 2011. I samtliga läroplaner har med något skiftande formuleringar Skolkommissionens grundtankar lyfts fram. I denna den senaste Läroplanen står det bl.a. följande:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. (Skolverket Lgr 2011)

I dag befinner vi oss i en situation där skolan inte bara har misslyckats med att ge goda kunskaper utan den har dessutom på många platser blivit en riskfylld arbetsplats både för lärare och elever. Hittills har debatten mest handlat om smutsiga toaletter och betyg i fyran. Precis som om detta var skolans största problem. Eftersom nu kommunerna har tagit över ansvaret för skolan, så är det naturligtvis de som också skall klara toaletterna. Varför för övrigt inte låta eleverna själva ta ansvar för att städa efter sig. Att ta ansvar för sina egna handlingar är en viktig del i en personlighetsfostran.

Antingen är våra politiker okunniga eller totalt ointresserade av det som politikerna i 1946 års Skolkommission ansåg var den viktigaste frågan, nämligen framtiden. Om inte eleverna redan i skolan får lära sig att leva tillsamman oavsett skillnader i bakgrund och uppfattningar, hur skall man då kunna skapa ett fredligt samhälle. Det är ganska ointressant om vi har en skola som kan utbilda framtida rymdforskare men inte kan umgås med andra utan polisövervakning. Om det är någonting som våra politiker nu borde fokusera på så är det våra demokratiska grundvärderingar. Tyvärr fegar man ur och vågar inte ens diskutera frågan om hur eleven skall utvecklas så att han eller hon inte skadar någon annan utan kan leva i fred. I dag har vi elever som gått nio år i en skola där ett av målen är ”fostran till rättskänsla och tolerans”. Ändå kan vi konstatera att mobbning, hat , hot och misshandel breder ut sig i många skolor. När Skolkommissionens ledamöter 1946 bildligt talat drevs av en vilja att detta som hänt aldrig skulle få hända igen, så tycks dagens politiker uppgivna inför terrorism och gängbrottslighet.

För utbildningsministern tycks genderrevision av läromedlen i historia och en läsa, skriv och räknegaranti på lågstadiet vara de viktigaste frågorna när det gäller att reformera den svenska skolan.

Med en så omedveten syn på hur skolan bör arbete som ministern visar i sina adhoc förslag så lär placeringen i Pisa studien knappast bli bättre. En grundlig analys av varför elever som gått i svensk skola med alla dess övergripande mål om fred, frihet, jämlikhet, kulturell mångfald ändå kan utvecklas till Jihadkrigare borde verkligen vara angelägen i dagsläget.