Gästskribent Ulf Öfverberg: Att känna sig hemma; nationalism och kosmopolitanism

fverberg

Ulf Öfverberg

Nationalismen är på frammarsch. Det första nationalistiska uppvaknandet efter andra världskriget skedde efter kommunismens fall. Den våta filt som det kommunistiska förtrycket lagt över Centraleuropa försvann i ett snabbt svep när kommunismen föll. Kvar stod en hel del av etniska konflikter, gamla olösta problem och upplevda orättvisa gränsdragningar från tiden före andra världskriget och ibland till och med före första världskriget. Problem som uppåtsträvande auktoritära och ideologiskt drivna diktatorer och andra potentater utnyttjade för att bygga en egen expanderande maktbas. 1990-talets Jugoslavienkonflikt är ett sådant exempel på nationalismens revansch där striden stod mellan ett kosmopolitiskt sätt att leva och en auktoritär och fascistisk nationalism.

Och så nu, i vår egen samtid, i kölvattnet av finanskrisen och nyliberalismens försvinnande, sker ett nytt återuppvaknande av nationalistiska strömningar i nästan hela Europa.

Nu kan nationalism handla om väldigt många olika saker. Historiskt kanske främst två inriktningar står mot varandra. Dels en liberal nationalism som under 1800-talet handlade om att folk runt om i framförallt Europa skulle frigöra sig från mer eller mindre tyranniska härskare eller imperier. Dels en nationalism som härstammar från den tyske filosofen Johann Gottfried Herder som är en romantisk nationalism som går ut på att varje folk har sin särprägel och som säger att en segregering av olika folk är det bästa. Den ene använder sig av det kollektiva begreppet nation för att frigöra de individer som däri ingår medan den andre underordnar individer det nationella kollektivet.

Liberalismen under 1900-talet, ett sekel präglat präglad av två världskrig, Förintelsen och det kalla kriget, var mer prosaiskt lagd i sin inställning till nationalism. För den liberale 1900-talsfilosofen Isaiah Berlin handlade nationalism helt enkelt om en plats där individen känner sig hemma och trygg. Sedan kunde den platsen vara lite var som – i varje fall fanns det ingen koppling till jorden och blodet. Skälet till det är att liberalismen också bär inom sig en kosmopolitisk tradition, en idétradition som kan sägas stå i motsatsställning till nationalismen.

Redan på 1700-talet hade Voltaire och andra upplysningsfilosofer formulerat grunden för en kosmopolitanism. Ursprunget till den kosmopolitiska idétraditionen står att söka hos stoikerna i antiken och under 1500-talet bland andra förvaltad av en neo-stoiker som Justus Lipsius. För Kant och andra mer moderna kosmopolitanister var hemlandet en politisk gemenskap där lagen, friheten och självstyret ersatt tyranniet och monarkin. Hemlandet bestämdes alltså inte av gemensam kultur, språk eller etnicitet. Så var även Voltaires stat republiken, inte nationalstaten.

Kosmopoliter blev efterhand småningom ett nedlåtande ord för framförallt judar men även andra som vägrade att acceptera nationalstaternas krav på homogenitet.

I dag strävar chauvinistiska och reaktionära partier på vänster- och högerkanterna efter att definiera politiken inom nationalstaten och vill att nationalstatens geografiska gränser också är politikens gränser. I den förlängningen blir internationaliseringen och globaliseringen gemensamma fiender för vänstern och högern även om de kallar dem för olika namn och ser olika fiender som döljer sig där bakom: för högern och vänstern gemensamt är EU en fiende. För högern är invandraren en fiende. För vänstern är utländska företag fienden.

För kosmopoliten är politiken, demokratin och offentligheten, det grekiska torget, den samlande punkt som kan skapa samhörighet mellan invånarna och identifikation med en stat.

Det gamla Habsburgväldet i dubbelmonarkin Österrike-Ungern är ett exempel på en statsbildning som inom sig rymde åtskilliga olika nationaliteter. Historiskt har också sådana statsbildningar get minoriteter som exempelvis den judiska minoriteten jämförelsevis kanske bäst omständigheter att existera under.

Kulturell likhet och folkgemenskap är inga förutsättningar för demokrati. En demokrati kan tvärtom bestå av många nationer, religioner och kulturer. Ja, den mår i själva verket bra av mångfald och olikheter. Det brukar kallas för en liberal republikansk tradition och har i modern tid försvarats av bland andra filosoferna Karl Popper, Hannah Arendt och Jürgen Habermas om än utifrån olika perspektiv och ideologiska utgångspunkter.

Den tidigare självklara relationen mellan nationalstat och medborgarskap håller snabbt på att förlora i betydelse. Det gäller även EU-medborgare som nu har lokal rösträtt och andra medborgerliga rättigheter där de bor, oavsett vilket pass de bär. Det är exempelvis fullt möjligt att vara medborgare i Turkiet men inkluderad i nästan alla medborgerliga rättigheter i Sverige, där man bor och arbetar men kanske inte vill vara medborgare.

Ett land där det mångkulturella är en del av landets identitet är Israel. Åtskilliga av landets medborgare är samtidigt medborgare även i andra länder, länder de en gång kom ifrån eller länder som de en del av året fortfarande bor i. Visst, i Israel är den judiska tillhörigheten ett kitt. Men samtidigt är variationen av ”att vara jude” och det judiska kanske större än likheterna. En vistelse i Tel Aviv respektive i Jerusalem ger en inblick för den som vill se detta: gay-aktivisterna i Tel Aviv har väldigt lite gemensamt med Jerusalems ultraortodoxa. Det som förenar är hoten utifrån men utan hoten är olikheterna slående.

Vad Israel visar är möjligheten av ett framgångsrikt relativt upplyst demokratisk land bestående av en rad av olika religiösa grupper – minoriteter – samt den dominerande judiska delen av befolkningen i all sin mångfald. Kanske ett exempel på nationell kosmopolitik; Tel Aviv som en förebild för ett kosmopolitisk samhälle.

Förutsättningarna för att Europa ska bli en kosmopolitisk kontinent ökar, men det innebär inte att en kosmopolitisk ordning automatiskt växer fram. I slutänden är det också här ett politiskt val mellan olika värderingar och synsätt.

I Sverige och inom EU är vägvalen mellan chauvinistisk nationalism och kosmopolitanism tämligen tydligt. Vill vi ha ett modernt Sverige som växer med invandring och mångfald? Eller tror vi av olika skäl at det inte är möjligt med dagens invandring eller rent av, vill vi inte ha ett sådant Sverige?

Om ja på den första frågan måste vi också våga ställa oss frågan hur ska vi få alla dessa nya människor fort in på arbetsmarknaden och in i utbildning? Hur ska de – och vi – fortsätta vara en del av ett demokratiskt samhälle där vi respekterar varandras olikheter och enas kring de demokratiska värdena?

Vi vet det enklare nationalistiska svaret på frågan men det kosmopolitiska svaret måste våga mer; det måste våga utmana den modell av arbetsmarknaden som vi har i dag och det måste våga utmana konstruktionen av en del av våra trygghetslösningar och kanske framförallt av bostadsmarknaden.