Stefan Hedlund

Ett av de mest fundamentala kraven på en fungerande rättsstat är att lagen måste äga företräde framför moralen. Anledningen är mycket enkel. Lagen skall vara objektiv, tydlig och lika för alla. Moralen är subjektiv, ofta otydlig och mycket varierande mellan individer. Om moralen tillåts vinna företräde framför lagen innebär det att rättstillämpningen också kommer att bli subjektiv. Den kommer att bli beroende av vem som lyckas tillkämpa sig ett tolkningsföreträde, och den kommer inte längre att gälla lika för alla.

Det senare är precis vad som håller på att ske i Sverige, och det är djupt oroväckande. Det postmoderna etablissemangets triumf över rättsstaten ligger i att man med så stor framgång lyckats etablera att den egna moraluppfattningen måste ges företräde framför laglig myndighetsutövning. Den omfattande kontroll man lyckats etablera över medierna gör att den som söker kritisera denna utveckling måste räkna med att bli utsatt för omfattande konsekvenser, i form av misstänkliggöranden och ren brännmärkning.

Den romska tiggare som blivit ett vanligt inslag i den svenska stadsbilden utgör ett sorgligt exempel. Det är i sammanhanget inte irrelevant att det här rör sig om en utsatt grupp av människor som både är och länge har varit utsatta för omfattande diskriminering. Berättigad medkänsla får emellertid inte tillåtas att sätta rättstillämpningen ur spel. Det senare är dock precis vad som nu sker.

Enligt EU-rätt, och därmed enligt svensk rätt, har EU-migranter rätt att vistas 90 dagar i vårt land. Därefter borde polisen kunna genomföra id-kontroller och att verkställa utvisningar, vilket dock inte sker. Privata markägare som fått sina tomter ockuperade har tvingats uppleva att den privata ägandeätten inte längre gäller fullt ut. Vid begäran om hjälp med avhysning, får man se hur myndigheter – polis och kronofogde – som är skyldiga att bistå i stället räddhågset spelar bollen mellan varandra. När migranter uträttar sina behov på offentlig plats, och i vissa fall även påstås bedriva prostitution på kyrkogårdar, får vi höra myndighetspersoner förklara att det är ett ”komplicerat problem”.

Kontentan är att svensk lag inte längre gäller fullt ut för romer. Att svensk lag inte längre tillåts gälla för just denna grupp av människor är inte ett resultat av demokratiskt fattade beslut. Det är en konsekvens av rent godtycke, av att en grupp postmoderna aktivister med stor kraft har hävdat att det skall vara så. Och de har triumferat över lagen. Myndigheter hukar sig.

Samma gäller inom flyktingpolitiken. Svensk flyktingpolitik borde vila på att upprätthålla gällande lag, på att främst se till dem som har störst behov, och på att inte gynna framväxten av organiserad flyktingsmuggling. Detta kunde tillgodosetts genom att låta UNHCR välja ut de mest behövande i flyktingläger i regionen, och att se till att dessa fick komma till Sverige med laglig transport.

Verkligheten har dock blivit en djupt oansvarigt välkomnande politik som orsakat att lagen (Dublinförordningen) satts ur spel, att det är de starkaste (som kan betala flyktingsmugglare) som lyckas ta sig hit, och att organiserad kriminalitet har kunnat vinna terräng, på ett sätt som kommer att bli mycket svårt att reversera.

Det postmoderna etablissemangets roll har inte bara varit att driva på urholkningen av rättstillämpningen, genom att på egna moraliska grunder kraftigt kritisera varje försök att återställa legalitet. Det har också vuxit fram en praxis av att medier övertar domstolars lagliga rätt att överpröva fattade beslut.

I det omfattande inflöde som kommer till vårt land finns människor med mycket olika skyddsbehov. Vi har lagar och regler som skapats för att avgöra vem som skall få stanna, och vi har myndigheter som skapats för att upprätthålla dessa regelverk. I verkligheten är det dock återigen godtycke som breder ut sig.

Plötsligt är det ett slumpmässigt utvalt människoöde som råkar hamna på bordet på en medieredaktion. Efter några dagar av kraftfull ”granskning”, och närgångna intervjuer, är sannolikheten hög att myndigheterna viker ned sig och ändrar sina beslut. Nästa dag är det ett annat människoöde som hamnar i fokus, och ingen ställer någonsin frågan om på vilka grunder just dessa har valts ut. Det blir ett lotteri.

Vi ser samtidigt hur de postmoderna kulturrelativisterna vinner allt starkare stöd för sina krav på att de nyanlända måste ”förstås”, vilket i praktiken innebär krav på att de skall undantas från normal svensk rättstillämpning.

Liksom Stockholms biskop Eva Brunne har föreslagit att Svenska kyrkan tillfälligt skulle kunna lyfta ut kristna symboler, och märka ut riktningen mot Mecka, i syfte att även muslimer skall känna sig välkomna att be i svenska kyrkorum, har vi nu att se fram emot krav på att svenska domstolar skall ta hänsyn till kulturskillnader, grundade i en för svensk tradition totalt främmande kvinnosyn, och i förlängningen kanske även att man skall erbjuda att i särskilda fall döma enligt sharialag.

Om regering och myndigheter inte tar resoluta steg för att återupprätta den grundläggande principen om likhet inför lagen kommer resultatet att bli en växande splittring av det svenska samhället, och därmed en urholkning av grundläggande samhällsmoral. Det vore utomordentligt allvarligt.