Tillbaka till framtiden

mohamed omar

Mohamed Omar

Det var en lång och krokig resa. Min resa in i och ut ur islam. Det började när jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiske far var iranier. Min mamma är svenska, jämtländska för att vara mer exakt, och jag växte upp med henne och hennes nye make som kom från Kenya. Min biologiske far hade försvunnit och vi hade ingen kontakt.

I sjuttonårsåldern tog jag kontakt med muslimer, några iranska kemistudenter i Uppsala, och lärde mig lite om islam. Bland det första jag lärde mig var att det fanns sunnimuslimer och shiamuslimer. Eftersom min far var iranier och shiamuslim var jag mest intresserad av shiaislam. Jag såg det kanske delvis som en förberedelse inför ett nytt liv med min iranska far. Jag minns inte exakt, men det kändes som om jag kom närmare honom, vilket är lite lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär om inte islamfientlig till och med. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

Min adoptivfar, min mors nya make från Kenya, kom från en sunnimuslimsk familj. Han var och är dock ointresserad av religion och har en naturvetenskaplig syn på världen. Han kom till Uppsala på ett stipendium för att studera marklära vid geovetenskapliga institutionen. Det är från honom jag har fått namnet Omar. Så småningom blev det sunniislam som jag valde eftersom det var mest praktiskt. Jag reste till Kenya och hade kontakt med min styvfars familj där. Jag kunde också swahili, men inte persiska.

För shiamuslimerna som jag umgicks med var namnet Omar en stötesten. Omar var den tredje kalifen, den tredje ledaren för det muslimska riket efter Muhammed. Sunniterna anser att han var ett helgon, en from och rättvis man, medan shiiterna anser att han var en diabolisk och svekfull hycklare som försökte förstöra för Muhammed inifrån. Som natt och dag alltså. Mina shiamuslimska vänner kallade mig ”Ammar” av artighetsskäl, Omar sågs som en förolämpning.

Under hela min ”karriär” som muslim var jag formellt sunnimuslim. När jag bad, bad jag som en sunnimuslim. Shiiter och sunniter ber nämligen på olika sätt. Men jag var samtidigt inte negativt inställd till shiiter och besökte ibland deras moskéer. Jag var också väldigt intresserad av iransk kultur. Därför tyckte jag att det var obehagligt med allt hat och alla lögner mot shiamuslimer som jag mötte hos sunniter. Och även den arabiska rasismen mot perser. Jag hade ju så att säga båda sidorna i mig och hade viss förmåga att se saker och ting ur båda perspektiven.

Det här är alltså en gammal konflikt och inte något som uppstått i och med den islamiska revolutionen i Iran 1979 eller med inbördeskriget i Syrien. Det är dock en konflikt som eskalerar snabbt i vår tid, vilket till stor del beror på internet och satellittevekanaler där hatet kan prånglas ut dygnet runt till en stor publik. Det är framför allt salafismen, en puritansk och aggressivt missionerande strömning inom sunniislam, statsreligion i Saudiarabien, som står för hatpropagandan.

Jag är inte längre troende. Så här i efterhand tvivlar jag på att jag någonsin varit troende. Jag trodde att jag trodde eller jag försökte att tro. För mig har resan varit enklare än för dem som föds som muslimer. För mig har det varit en resa både bakåt och framåt i tiden.

Framåt, mot en sekulär världsuppfattning, men också på något sätt bakåt, en återupptäckt av den jag var före islam. Det har känts som en befrielse att få bejaka de sidor av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det till exempel inte okej att fira jul. Vissa troende muslimer ansåg att det var haram, förbjudet och helt förkastligt, medan andra såg på det med misstänksamhet. Som konvertit känner man också ett behov att visa att man är en ”riktig muslim” för att inte bli utesluten ur gemenskapen. Det fanns en ängslan om att jag borde göra på vissa sätt och jag brydde mig om vad troende muslimer skulle tänka om mig. Det gör jag inte idag, vilket är skönt.

Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på 80-talet. Min uppgörelse med islam har också följts av 80-talsnostalgi. Jag tittar på filmerna jag såg då, lyssnar på musiken, spelar spelen. En av de filmer som betydde mycket för mig var ”Tillbaka till framtiden” från 1985. Ni vet den med Michael J. Fox i rollen som den där 17-åriga killen som reser i en tidsmaskin.

Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden. Inom mig fanns det hela tiden en otrogen kafir som ville komma fram. Han hette Eddie. Det var det namn jag hade hela min barndom och ungdom. Men det betyder inte att jag anser att alla år jag tillbringat som muslim varit bortkastade (även om det känns så ibland).

För det första var jag inte religiöst engagerad jämt och ständigt, jag var intellektuell och en ganska ovanlig muslim som läste romaner och funderade och tvivlade, och för det andra lärde jag mig enormt mycket som jag kan dela med mig av idag. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare.

Jag har alltså varit med om en hel del. Vissa saker skäms jag för, som att jag under en period var med om att piska upp hat mot Israel tillsammans med palestinaaktivister, och att jag som nybliven muslim var taskig mot min mamma och krävde att allt fläsk skulle bort ur vårt hem. Men andra saker jag gjorde var bra, som att jag i artiklar och föreläsningar försökte lyfta fram sufismen, islamisk mystik, och viktiga poeter och filosofer i den islamiska traditionen.

Även om jag inte är troende kan jag fortfarande uppskatta den persiske 1200-talspoeten Jalaladdin Rumis dikter på samma sätt som en icke-kristen kan uppskatta Bachs musik. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att Rumis dikter är bättre litteratur än Koranen och det tyckte jag nog även när jag var muslim även om jag inte vågade säga det riktigt lika tydligt och riktigt lika högt.

För den som vill bekanta sig med Rumis dikter rekommenderar jag Madonnas läsningar på skivan ”A Gift of Love”, producerad av feelgood-gurun Deepak Chopra.

28 reaktioner på ”Tillbaka till framtiden

  1. Arne Weinz skriver:

    Tack för en så fin och öppenhjärtig beskrivning av din uppväxt och ditt sökande efter en högre mening. Inget konstigt med det, snarare något varje tänkande människa brottas med. Om du hade varit en något annorlunda karaktär tror jag att du hade löpt risk att radikaliseras. Det är tyvärr inte förvånande att en och annan sökare med muslimsk bakgrund hamnar i fel sällskap och utnyttjas av t ex IS. Jag undrar om du törs berätta öppenhjärtigt från Koranskolan och från moskéer i Sverige? Försökte någon värva dig? Blev du utsatt för påtryckningar?

    Gillad av 1 person

  2. ludde38 skriver:

    Intressant att ta del av din personliga utveckling. Jag kan tala om för dig att vi är många i vårt land som under 60- och 70-talen hamnade i ”avgrundsvänstern”, läste Marx, Lenin och Mao så ögonen blödde innan vi upptäckte att vi hamnat helt fel och tänkt helt fel. Det var inte heller en bortkastad tid, vi har nytta av den när vi nu kan avslöja vänsterns de gröna khmerernas falsarier.

    Gillad av 4 people

  3. Gösta Johnsson skriver:

    Strålande Mohamed. Fortsätt med ditt skrivande och dina viktiga upplysande artiklar.
    Uppskattat av mig och alla de som hittills tagit del av dina alster.

    Gilla

  4. Hortensia skriver:

    Tack, Mohamed, för att du delar dina exklusiva erfarenheter med oss. Är det, enligt din erfarenhet, överhuvudtaget möjligt för civilsamhället att absorbera en hejdlös massinvandring av muslimskt uppfostrade, vuxna (närmast uteslutande ”manliga”) individer i Sverige?

    Bör islam omfattas av religionsfriheten, eller bör den klassas som en extrem, våldsbejakande och samhällsfarlig ideologi, så att fortsatt indoktrinering och expansion i Sverige kan bekämpas kraftfullt? Hur länge kan kvinnor – och avfällingar – våga stanna kvar i landet, om inget görs?

    Gillad av 2 people

    • leena44 skriver:

      Religionsfrihet måste gälla alla religioner. Men man kan för den skull inte bryta mot landets lagar genom att hänvisa till religionen. Statens lagar står över religionens. Vad gäller religion och våld, så vill jag bara erinra om alla krig som i åratal utkämpats i religionens namn i Europa mellan protestanter och katoliker, krig där Sverige i högsta grad deltagit.

      Gillad av 1 person

      • Hortensia skriver:

        Mmm, men sedan mångkulturalismen har skrivits in i den svenska grundlagen, är vi inte längre lika inför lagen. Myndigheterna står handfallna inför religiös extremism så länge man förutsätts kulturrelativisera och i demokratins namn kommer islamistiska politiker (eller ”naiva”, hyperliberala centerpartister m fl), helt ostört, att kunna fortsätta verka för ”tolerans” mot muslimskt påbjuden strikt könssegregation, polygami, pedofili, halalslakt, stening enligt sharialag etc.

        Jag är definitivt för en privat religionsfrihet, som inte skadar omgivningen, men jag befarar att den stundande majoriteten av kulturellt sammansvetsade, djupt troende muslimer, i avsaknad av inskränkningar i religionsfriheten, kommer att driva igenom sharialagstiftning fullt ut i de mångkulturella, europeiska länderna. Då kommer kristna och judar sannolikt att drivas ut för gott och den västerländska, sekulära demokratin slutgiltigt att duka under – utan att något ”krig” i egentlig mening har utspelat sig.

        Gillad av 1 person

      • Gerhard Miksche skriver:

        I så fall bör religionsfrihet även gälla nazismen. Även den är en sorts religion. Eller ideologi, vilket religioner också är. Det är bara källan eller den påstådda källan som skiljer. Mein Kampf och koranen har stora likheter. Det som skiljer är att koranen är mycket mer konkret med avseende på vad hur de troende kan/bör/ska förfara med dem som inte hör till den utvalda skaran.

        Gillad av 2 people

      • arne f jaderfa skriver:

        Jag återkommer till Patriks text om att vara tolerant mot de intoleranta. Religonsfrihet är något som endast är möjligt om de som tillhör en intolerant religion eller tro, islam eller nazism, endast är mycket få.

        Börjar intoleranta grupper bli en signifikant del av ett samhälle så börjar det falla sönder, dels genom en mjuk glidning in i intoleransen, det kan vara Mehmet Kaplan som endast stöder jämlikhet som en läpparnas bekännelse, till en mera skarp upp som till exempel attentaten mot Jyllandsposten, Vilks och Charlie Hebdo. Redan med den mängd intoleranta vi har i Europa idag så är sönderfallet tydligt, och de högerxtrema svaret kan redan skönjas där Breivik var före sin tid.

        Religionsfriheten eftersom de är absolut riskerar att sluka det som skapat den.

        Gilla

      • nilsdacke skriver:

        Religionsfriheten enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) är inte utan begränsningar.
        Formuleringen ”utöva sin religion … genom … religiösa sedvänjor” i artikel 18 kan ge skäl till ytterligare analys. Kan dessa sedvänjor utövas utan inskränkningar oavsett vad de innebär? Naturligtvis inte. Enligt artikel 29.2 kan inskränkningar göras ”i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter”. Det mest uppenbara är att ingen religiös sedvänja som står i strid med någon av de explicita rättigheterna i UDHR kan tolereras enligt artikel 30. Dessutom kan sedvänjor som innebär tvång inte heller accepteras enligt artikel 20.2.

        Islam enligt sharia, som alla muslimer enligt Kairodeklarationen och Ammanbudskapet förväntas följa och underkasta sig, medger varken religionsfrihet eller inskränkningar i utövandet av islam. Islam/sharia står därför i opposition till UDHR.

        Ja, i sekulära stater står statens lagar över religionen, men enligt islam skall alla andra lagar och även mänskliga rättigheter underställas sharia. Islam är således i grunden intolerant.

        Längre ner i denna tråd talar Arne F om att ”vara tolerant mot de intoleranta”. Enligt min mening formulerade Lars Gustafsson det utmärkt 2007 :
        ”Tolerans mot intolerans frambringar intolerans.
        Intolerans mot intolerans frambringar tolerans.”

        Gilla

  5. Snofsan skriver:

    Hej Muhammad,
    jag vet inte om du minns vår flygresa till Lund eller Malmö för sådär en 8 – 10 år sedan. Då tror jag att jag sade att jag såg dig som en ”seriös icke troende muslim” – du hade en sådan distans till Islam att jag inte ssåg dig som en ”riktig troende”.

    Därför trodde jag aldrig riktigt på dig som ”radikal islamist”.

    Jag är glad att du själv nu har kommit till insikt och jag önskar att du hade ett bredare forum att rikta dig till än denna blogg. Jag följer den dock för din skull.

    Gilla

    • Carl-Erik Blohm skriver:

      Denna blogg är värd att följa, inte bara för mohammed Omar, även om han är så bra och värdefull för hela samhällsdebatten.

      Gilla

  6. Mats Jonsson skriver:

    När vi talar om religionsfrihet förutsätter vi att religion definieras på ett nutida västerländskt och svenskt sätt. Dvs att det handlar om religiösa trosföreställningar och sedvänjor, som rör sig inom privatlivets gränser. Men islam är ju inte bara religion i denna bemärkelse, utan utgör också ett helt samhällssystem. Det Osmanska imperiet hade ju sitt ”Millet – system”, som innebar att straffrätten var gemensam för alla, men att civilrätten i stort sett sköttes av de religiösa samfunden. Så är det ju i viss mån fortfarande på sina håll i den muslimska världen. Ibland händer det att invandrare från sådana trakter tar för givet, att det är likadant i Sverige och blir förvånade eller förargade över att Sverige har gemensam lagstiftning för alla angående tex arv och äktenskap.

    Gilla

    • Hortensia skriver:

      Det tycks råda en viss förvirring i frågan även i det svenska rättssystemet, Mats, och det finns anledning att följa utvecklingen mycket noga:

      ”Högsta domstolen öppnar för sharialagar i Sverige
      – Tingsrätten dömde enligt svensk lag i äktenskapstvist
      – Fick bakläxa: ”Iransk lag ska tillämpas”, tyckte hovrätten
      – Nu meddelar Högsta domstolen prövningstillstånd”

      http://www.friatider.se/h-gsta-domstolen-pr-var-om-sharialagar-ska-g-lla-i-sverige

      Gilla

      • JAXEL skriver:

        Hortensia!

        Jag läste om det där fallet när det refererades på sidan tidigare. Läste i och för sig hastigt så jag kan ha missuppfattat. Hur som helst så här uppfattade jag:

        I samband med äktenskap i Iran hade ett avtal om ekonomisk natur ingåtts, i enlighet med iransk lag.

        Vi senare skilsmässa i Sverige vill ena parten inte längre uppfylla avtalet. Då uppstår frågan om detta avtal är giltigt enligt svensk lag.

        Jag är ingen definitiv uppfattning om detta. Tycker dock att det är långt ifrån orimligt att hävda principen att avtal skall hållas även om de ingåtts under ett annat rättssystem. Denna princip (avtal skall hållas) är ju också extremt viktig i vår civilrätt. Det är för övrigt, såvitt jag förstått, inte en ovanlig situation att det uppstår frågor om vilket rättssystem som skall gälla i ”transnationella” tvistemål.

        Därav följer att jag tycker att det är att dramatisera att säga att det handlar om ifall sharia skall gälla i Sverige. Spännande att se vad HD tycker.

        Gilla

      • Hortensia skriver:

        JAXEL, jag tycker också att det kan anses relativt harmlöst om rent ekonomiska tvister mellan utlandsfödda individer, som ingått äktenskap utomlands, avgörs via hemlandets lagstiftning, men det finns betydligt viktigare frågor, som ingångna barnäktenskap, där konsekvenserna av att låta utländsk lagstiftning tillämpas i Sverige, kan bli ödesdigra och omöjligt kan anses överensstämma med svenska allmänhetens rättsuppfattning.

        http://www.aftonbladet.se/debatt/article22116312.ab

        http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22281410.ab

        https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Lagforslag-som-legitimerar-ped_H110408/

        Gilla

  7. Lennart Göranson skriver:

    Omars shiamuslimske far verkar vara en förträfflig person. Samma sak när det gäller hans sunnimuslimske adoptivfar. Och jag har svårt att tro att Omar själv ägnade sig åt några hederskulturella excesser under sin tid som muslim.

    Något som bekymrar mig är den opinion som på basis av självstudier i Koranen hävdar att det inte finns extremistisk islam, bara islam. Att alla dess yttringar, och därmed alla dess anhängare, utgör ett hot. Och att de följaktligen måste portförbjudas eller, om de redan befinner sig i Sverige, utvisas.

    Så kan man naturligtvis tycka. Men för oss som vill föra en mer nyanserad diskussion, som vill kritisera salafismen och Daesh, som vill kritisera heders- och klankultur oavsett om den förekommer bland muslimer, kristna eller anhängare av någon annan religion, för oss hotar ”guilt by association”. Man vill inte hamna i dåligt sällskap. Och då blir de onyanserade utfallen mot islam kontraproduktiva, de leder till att röster mot det som verkligen är oacceptabelt riskerar att tystna.

    Då är det ändå en tröst att läsa Omars inlägg.

    Gilla

    • arne f jaderfa skriver:

      Jag anser att Lennart företräder den allra farligaste åsikten i det västerländska samhället idag så det hade varit intressant att få igång en diskussion om detta, Patrik gick ämnet nära med sin text om man skall vara tolerant mot de intoleranta.

      Lennart företräder som jag ser det en mycket naiv, atomistisk syn på kulturer och religioner. Han verkar missa en huvudpoämg i Omars text, han föds inte till muslim, har söker mening, under en period bidrar han till antisemitism och nu är han tillbaks i det sekulära lägret. Var befinner sig Omar imorgon? Min poäng är att de inte finns några fixa gränser mellan folks åsikter och tro och dessa är dessutom i rörelse och är påverkbara, i synnerhet för de som har grunda rötter, som Omar.

      Islams anhängare är en kontinuerlig distribution med Omar på ena sidan av distributionen och IS anhängare från Göteborg som halshugger och våldtar på andra. Det går inte att sortera muslimer likt figurer is spelet ”Risk” i olikfärgade ploppar. Därutöver så är det mycket lättare att hitta stöd för en våldsam och expansiv tolkning av koranen, däri ligger bokens geni, den är en kampskrift, än ett kärleksbudskap. Detta torde Omars många inlägg vittna om, utifall att man inte har den kunskapen från oberoende källor och vägrar att se vad som sker i muslimska regioner.

      Så alla muslimer utgör inte i sig själva ett hot, men alla större grupper av muslimer utgör ett hot, för då hyser de inom sig en stor grupp som stöder sharia och en ickenegligerbar grupp som är villiga att delta i jihad. Det går inte att välja ut de fredsälskande, varken till att bygga stabila nationer i mellanöstern eller som migranter till Europa och på något sätt sortera bort de fundamentalistiska och extrema.

      Så jag anser att Lennarts åsikter är det verkliga hotet mot den västliga kulturen, det är också denna åsikt som kommer att underblåsa extremhögern, för ju fler muslimer som kommer till Europa ju större problem kommer vi att få, med ekonomi, utanförskap, våld, sexuella trakasserier och terrorism. Svaret på detta är högerextremism.

      Jag antar att Lennart personliga erfarenhet av islam, antingen i arabvärlden, eller våra förorter, är noll.

      Det hade varit givande att få mothugg, eller att Omar och Patrik specifikt tog upp detta.

      Gilla

      • Lennart Göranson skriver:

        Arne, min erfarenhet av muslimer är inte noll. Men det har handlat om högutbildade, urbana, ”moderna” och professionella människor som jag har haft en arbetsgemenskap med. Jag misstänker att du har erfarenhet av muslimer med en helt annan bakgrund och att det är därför vi kommer till så olika slutsatser.

        Vad beträffar min farlighet tror jag att det är bättre att andra bedömer den saken än att jag själv gör det. Jag är gärna intolerant mot åsikter, än mer mot handlingar. Men inte odifferentierat mot alla anhängare av en viss religion, där går gränsen.

        Gilla

      • Gerhard Miksche skriver:

        Till Arne Jäderfa: Som mothugg räcker väl att ställa motfrågan: Var befinner sig Arne Jäderfa i morgon? Hur kan du påstå att Omar har grunda rötter? Det är just han inte har, som tur är. Svensk mor, iransk far och en hel del därutöver. Det har underlättat för honom att komma till en egen insikt. Och den kommer man inte till i ett nafs. Det kräver prövning och omprövning baserat på egna erfarenheter och självständigt tänkande.

        Det är just de som har djupa rötter som är potentiellt farliga. Med rötter som är så djupa att de aldrig kommer på tanken att ifrågasätta om de verkligen står i god jord.

        Gilla

  8. Sixten Johansson skriver:

    Omar är verkligen ett tydligt exempel på hur värdefulla erfarenheterna från annorlunda livsmiljöer och personliga kriser kan bli även för andra, om man lyckas bearbeta dem och utveckla en mognare livssyn. Om man bara förkastar det gamla förblir man nästan lika fattig som tidigare. Det är som att övergå från att se med bara vänstra ögat till att se bara med det högra. De flesta av oss som skriver på den här sajten har ett rikt förråd av kontrasterande erfarenhet och därför kan vi också ganska tydligt se det vatten som är osynligt för fisken som lever där och gärna simmar medströms.

    Lennart Göranson berörde risken för onyanserade utfall mot islam. Jag tror inte att dissidentrörelsen är eller kan bli så onyanserad som det ibland kan verka. Det är ju oron och insikten om hotet som påverkar tonen här och i andra kommentarsfält. Vi får inte glömma att den största okunnigheten och oviljan att ta till sig fakta och kunskap finns hos etablissemanget och de godhetstroende. Jag läste någonstans att SD blev tredje största parti även bland invandrarna, vet inte om det stämmer, men vad skulle de mest oroliga och realistiska annars rösta på? I gammelmedia har jag aldrig utläst en gnutta av den beredvillighet att ompröva tidigare inställningar som finns bland kommentatorerna t ex på Avpixlat. Där skriver massor av invandrare och etniska svenskar och de nyanserar sig och ber om ursäkt för svepande omdömen och fördomar när utvecklingen och erfarenheterna ger anledning till det.

    Vid sidan av det extremt svåra polisiära arbete som förestår måste vi långvarigt möta och fredligt konfrontera islam som en stark svensk motpart, som både visar respekt och kräver respekt. Världens mest feminiserade män måste bli karlar igen och kvinnorna måste stödja dem. Mötet med det patriarkala familje- och klantänkandet kan ge oss nycklar till de delar av biologin och sociokulturen som vi moderna västerlänningar i misshugg förkastade. Det mesiga och fjolliga måste skalas bort utan att Tarzan förvandlas till gorilla. Lord of the Apes ska samtidigt även förbli lord Greystoke. Så vill Jane också ha det.

    Gilla

  9. Elöd Szanto skriver:

    Tack Omar.
    Alla har vi inom oss tvivlen och sökandet efter det ultimata sanningen. Jag har också gjort en livresa som har inbegripit tankar som idag känns bisarra och jag skäms att berätta om. Religiöst har jag aldrig varit (ifrågasatte katolicismen och dess riter och dogmer redan vi 7 års ålder). Men visst har jag haft tankeutsvängningar om hur jag skulle starta en revolution genom terroraktioner.
    Då var jag 17 och fattade inte varför inga tjejer ville ligga med mig och lyssna på mina förträffliga tankar. Alla andra killar hade tjejer bara inte jag – den sanna revolutionären.
    Sedan dess har jag haft över 40 år att fundera på saken och inse att vi måste ha tid att tänka ordentligt och det måste finnas strukturer som skyddar ungdomar mot förhastade slutsatser.
    Läs och bytt tankar är min lösning. Läsa tillräckligt breda saker är dock svårt i vårt informationssamhälle så det som återstår är samtalet med våra ungdomar.
    Det tar tid och kräver tålamod men det fungerar i längden.

    Gilla

  10. nilsdacke skriver:

    Välkommen ut i verkligheten Mohamed Omar. Det var välgörande att läsa din raka och ärliga text.
    En vän och jag har under en tid, efter att ha läst och analyserat några av dina inlägg, misstänkt att du inte länge är muslim.
    Vill ändå korrigera ett litet sakfel. Omar var faktiskt den 2:e kalifen (634-644) och mycket framgångsrik mot Syrien och Bysans. Han var också den som efter erövringen av Jerusalem (637) formaliserade reglerna för dhimmitude.

    Gilla

  11. Sintram skriver:

    Bäste Mohamed,

    Du gör en mycket fin och värdefull insats när du delar med dig av dina kunskaper om islam och inte minst dina unika erfarenheter av svenskt muslimskt moskéliv så att säga inifrån.

    Jag måste säga att jag hade mycket svårt för dig under din islamistiska period. Uppfattade dig då som en ganska obehaglig aggressiv fanatiker.

    Nu förstår jag ju att du hela tiden haft en ambivalent inställning till islams lära (Koranens budskap, Mohammed som föredöme, osv).

    Jag förstår också att det inte har varit så lätt alla gånger.

    Tack för din kloka och insiktsfulla artiklar här på Det goda samhället och på Samtiden!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.