”Det är för att kvinnor från högern inte vågar berätta” var svaret på en fråga om varför det tycks så vanligt i just vänsterkretsar att ha varit utsatt för våldtäkt och sexuella trakasserier. ”Så har det alltid varit, det är inget nytt. Så har män betett sig i alla tider” är andra vanliga bortförklaringar och förnekelser av nyårsnattens händelser i Köln och annorstädes då 1000-tals unga kvinnor blev sexuellt trakasserade. När invandrarkvinnor vittnar om hur de tvingas leva under den hederskultur som råder på många håll i vårt land, inte minst i våra förorter och utanförskapsområden, menar bl.a. Feministiskt initiativ att det är rasistiskt att peka ut ”grupper och kulturer”. Om inte ens kvinnorörelsen och feminismen på vänsterkanten står upp för alla kvinnors lika rätt att leva sitt liv i frihet efter eget huvud, vilka ska då göra det? Det är ett stort svek. Och inte bara mot de över 70 000 unga som utsätts för detta dagligen i vårt land. Vi kan alla komma att drabbas, kvinna som man.

Regeringen har nu med Moderaternas hjälp tagit de första stapplande stegen mot en reglerad invandring. Med hjälp av vintern har detta lett till ett dramatiskt minskat inflöde av asylsökande till vårt land. Men åtgärderna kommer knappast att hjälpa mot de allt större folkvandringar från Afrika och Mellanöstern som nu börjat röra sig norrut. I huvudsak med Sverige och Tyskland som mål. Varför Sverige med vårt tidvis bittra klimat lockar i betydligt högre utsträckning än många sydligare belägna länder i Europa är en annan fråga det råder delade meningar om. Och även här leder den humanitära stormaktens ambitioner till förnekelse. Enligt Centerpartiet kan vi ta in ytterligare 30 000 000 migranter utan att det skulle påverka oss nämnvärt. Och enligt vår förre statsminister (som ofta är ute och flyger!) består vårt land av oändliga obebyggda fält och skogar, och han skulle gärna se att man visar honom var det är fullt.

Om vi inte snarast upphör med allsköns förnekelse så snart frågan om invandringens baksidor lyfts, om inte våra högsta politiker (som av någon för mig obegriplig anledning kallas ”elit”) inte snarast återkommer till verkligheten kan detta storskaliga, och till många stycken irreversibla, experiment sluta riktigt illa. Vad händer i ett samhälle som bygger på individen och individuella ställningstaganden när det ”berikas” med en stor mängd människor vars åsikter kanske i första hand är lojal med sin klan? Vad händer i förlängningen när ett samhälle som vårt med ett barnafödande runt 2 barn per kvinna får ett tillskott från en annan kultur där det är vanligt med 4-5 och kanske fler barn per kvinna?

Året är 2022 och det är presidentval i Frankrike. Nationella fronten får knappt 30 procent av rösterna och vinner första omgången. Muslimska brödraskapet tar hem andraplatsen med sina dryga 20 procent. Valets förlorare, vänstern och liberalerna, ställer sig bakom Muslimska brödraskapet för att hindra Nationella fronten att vinna även andra valomgången.

Det är bakgrunden till Michel Houellebecqs ”Underkastelse”. Romanen som drar ut det mångkulturella samhället till sin yttersta konsekvens, är en berättelse om hur ett muslimskt parti tar makten i det sekulära Frankrike. Författaren visar vad som kan hända då landets ”elit”, de som skall gå före och stå för eftertänksamhet och klokskap, blundar och hukar för kulturella olikheter och fundamentalistiska sedvänjor som sharialagar och månggifte.

För romanens huvudperson, universitetslärare François, blir det mesta sig likt efter Muslimska brödraskapets maktövertagande. Oväntat bättre till och med, så när han blir erbjuden bättre lön och det muslimska samhällets, i hans tycke, fördelar, bortser han från nackdelarna. Det är ingen omedelbar katastrof, snarare finlir på högsta nivå, långsiktigt och oblodigt.

Frankrike är inte helt olikt Sverige, förnekelsen är närmast densamma. När boken kom ut i januari 2015 anklagade Frankrikes president Hollande Houellebecq för att vara islamofob och gå högerpopulistiska Nationella frontens ärenden. Utan att ens ha läst boken.

Frågan är därför, skulle bokens händelseförlopp kunna vara ett möjligt scenario också i Sverige?

Med tanke på den massiva förnekelse vi ser när det gäller riskerna med att alltför hastigt förvandla vårt land till ett mångkulturellt samhälle kan det ligga i farans riktning. När inte ens kvinnorörelsen tar ställning mot den kvinnofientliga hederskultur som breder ut sig i våra utanförskapssamhällen, vem ska då göra det? När vi inte förstår att systerskap är en framkomlig väg för att motarbeta att medeltida seder får fäste i vårt land, vart är vi då på väg? Den totala uppfinningsrikedom som hittills varit rådande, både högt och lågt, när det gäller att förneka skeenden och motarbeta dem som vill diskutera vår tids viktigaste fråga, vittnar också om en tondövhet som skulle kunna bli fatal för landet.

Michel Houellebecqs ”Underkastelse” ger näring åt tanken och vidgar förståelsen för den tid vi lever i. Att välja förnekelse framför diskussion riskerar ett brutalt uppvaknande. Banar förnekelsen väg för underkastelsen?

Monica Söderlind är kemist och marknadsekonom som ägnat 25 år av yrkeslivet åt marknadsundersökningar, de 10 sista som egenföretagare. Politiskt intresserad och tidigare verksam som kommunalpolitiker. Föredrar numer att tillbringa tiden på varmare breddgrader, oftast i sydfrankrike.