Det finns regler för journalistiskt arbete  (Allmänhetens Pressombudsman och Journalistförbundet) som inte alltid följs av journalister och deras redaktioner. Dessa borde alltid genomsyra svensk journalistik, då det påverkar förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete.

Jag menar att det saknas självkritik och självkritiskt tänkande i mainstreammedia när det gäller att förhålla sig till dessa regler. Kritik förs istället fram av aktörer inom alternativmedia och på sociala medier.

Avsaknaden av självkritik och självkritiskt tänkande gäller givetvis inte alla journalister och allt journalistiskt arbete, men det förekommer mer eller mindre allvarliga brister i journalistiskt arbete där lägstanivån visar på förekomsten av bekymmersamma överträdelser.

Som en konsekvens är både förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete lågt hos allmänheten.

SOM-institutet mäter årligen förtroendet för olika yrkesgrupper där journalister ofta hamnar i botten. Förtroendet för flera medier är också lågt och delvis sjunkande enligt den årliga Medieakademins Förtroendebarometer. Detta har bidragit till att alternativ journalistik etablerats i det digitala medielandskapet.

Avsaknaden av självkritik och självkritiskt tänkande kan handla om att journalister använder sig av ensidiga perspektiv och ståndpunkter som leder till åsidosättanden av andra perspektiv och ståndpunkter i verkligheten, utan att dessa redovisas öppet och tydligt.

Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Journalistförbundet förordar att journalister bör höra båda sidor: ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.” Journalistiskt arbete som inte tillgodoser andra perspektiv och ståndpunkter förkommer, vilka försämrar förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete.

Förtroende och trovärdighet kan återuppbyggas om journalister följer grundläggande regler för journalistiskt arbete som både Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Journalistförbundet värnar om enligt följande: massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling; var kritisk mot nyhetskällorna; kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats; ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer; löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten; slå vakt om den dokumentära bilden; var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Jag menar att om dessa regler efterlevs till punkt och pricka kan förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete återupprättas  på sikt.

Journalistiskt arbete borde inte hamna i en gråzon när det gäller tillämpningen av dessa regler, men gränserna för dessa regler tänjs av journalister utan eftertanke på hur detta kan påverka förtroendet och trovärdigheten hos allmänheten, vilket kan få till följd att bilden av svensk journalistik kan fortsätta försämras och både förtroendet och trovärdigheten urholkas.

Det är oprofessionellt att branschens egna regler inte efterlevs till 100 procent och att det inte finns välfungerande kontroll- och sanktionsförfaranden på plats som kan stävja missbruk och avvikelser från dessa regler.

Viljan och förmågan att följa dessa regler på allvar verkar vara otillräcklig för att få till en förändring. Därav menar jag att det saknas självkritik och självkritiskt tänkande i svensk journalistik.

Professor, Kristiania University College, Norge – verksam internationellt i olika kulturella kontexter och kontinenter.