Ilan Sadé 

Rikspolischef Dan Eliassons uttalanden i SVT:s morgonnyheter den 26 januari med anledning av mordet på asylboendet i Mölndal har orsakat stor uppståndelse och vrede. Eliasson, som alltså är ordningsmaktens högste chef, är mer intresserad av spekulation i vad gärningsmannen ”har varit med om” och ”hur orättvist livet är i många delar av världen” än att kommentera den bristande ordningen och säkerheten på landets asylboenden. Han lever helt enkelt upp till nidbilden av en socialtant à la Farbror Barbro som gått förlorad i ett 70-talsuniversum av kletig ömkan och högfärdiga stämplingsteorier.

Rikspolischefens märkliga utläggningar påminner mig om fabeln om skorpionen och grodan. Ni vet, den om skorpionen som träffar grodan vid ett vattendrag och frågar om grodan skulle kunna upplåta sin rygg för en skjuts över till andra sidan. Grodan vägrar inledningsvis med hänvisning till att den inte vill bli stungen, men skorpionen övertygar grodan med argumentet att den aldrig skulle sticka, eftersom båda då kommer att gå under. När de är halvvägs över ån, sticker skorpionen grodan. Innan båda drunknar, undrar förstås grodan hur detta kunde ske. ”Det ligger i min natur”, svarar skorpionen.

Dan Eliasson är en ämbetsman som har gjort karriär inom socialstaten – inom det välfärdsindustriella komplexet. Han har tidigare innehaft befattningar av politisk natur, däribland som statssekreterare åt Thomas Bodström (s). Vidare har han varit generaldirektör på Migrationsverket, därefter på Försäkringskassan. Någon gedigen polisiär bakgrund har han inte. Mer av omhändertagande tätting än snarstickande skorpion. Även när ungen som kläcks råkar vara en gök.

Inskolningen i och anammandet av socialstatens tankevärld synes ha gått riktigt långt. Människan är i detta universum i grunden ett svagt, ömkansvärt offer för omständigheterna och ondskefulla handlingar förutsätts bero på att gärningsmannen har varit med om en och annan orättvisa. Som upplyst tjänsteman i den upplysta världsförbättrarstaten ser Eliasson ett hjälpsökande renoveringsobjekt där andra ser en ung, farlig man.

Sålunda; är det underligt att tättingen följer sin natur? Det finns andra exempel. Stockholms stads handlingsprogram från ifjol för att hantera återvändande jihadister blev hårt kritiserat. Programmet var inriktat på att bl. a. ge våldsmännen förtur i bostadskön och extra insatser för att få dem i arbete. Krister Thelin kommenterade saken på denna blogg:

Programmet som med rätta kölhalats i kommentarerna (se ex. Maria Ludvigsson i SvD 20/5) är ensidigt empatiskt och inriktat på ”vård och omsorg” med förtur till allehanda sociala nyttigheter som arbete och bostad. Men är det så konstigt? Bakom programmet står de professionella tjänstemän och aningslösa politiker som har vård och omsorg som sitt yrke. De följer bara i de sedan länge upptrampade fotspår som en omhändertagande klientism angett.

Om man frågar topptjänstemän inom socialförvaltningen vad de kan göra med unga jihadister, ska man inte bli förvånad om svaret blir sociala insatser. Och om den lilla fågeln kunde tala, skulle svaret på frågan vad den tänker göra åt ungen som har ihjäl de andra i boet sannolikt bli: ”Mer mat, så blir nog allt bra till slut. Ty sådan är min natur.”