Jag har genom åren i olika sammanhang talat med människor från Mellanöstern – Turkiet, Libanon, Syrien, Irak… Inte sällan i en taxi på väg till Arlanda, på en pizzeria eller en kemtvätt. Det handlar ofta om flitiga småföretagare som vill skapa sig en plattform i det nya land, dit de har kommit. Det är intressant att tala med dem och få nya infallsvinklar. Jag vet förmodligen mer om Mellanöstern och dess etno-religiösa problem tack vare de här personerna, än om jag bara lyssnat på tuggandet från svenska nyhetsmedia.

Det är Abraham från Turkiet, det är Filip och Gabriel från Syrien. Det är Maria från Libanon eller assyriska Leyla, som är stolt över sitt urgamla folk men idag är svenskare än de flesta smålänningar… Det är även tre bröder från Irak som driver ett taxiföretag. Och en hel del andra. Människor som kommit hit, därför att tillvaron i de länder där de föddes blev olidlig.

Ja, ni gissar rätt. De är kristna. De flesta är ättlingar till den urkristna befolkning som levde i de östra delarna av det Romerska riket, blev kvar när den östkristne kejsaren i Bysans drog sig tillbaka och hans rike bit för bit naggades i kanterna av araber och turkar. De blev kvar när islam tog över i denna del av världen. De levde på nåd och onåd under det Ottomanska imperiet, ibland plågade och förföljda, ibland fick de vara ifred, leva sitt liv, gå i kyrkan, fira de kristna högtiderna. Men alltid som andra klassens invånare.

I tider då den islamiska världen legat i fejd med det kristna Västerlandet eller Ryssland har de kristna i Mellanöstern betraktats som potentiella femtekolonnare, förföljts, fängslats, mördats. Man sköt först och frågade sedan. Som med folkmordet i Armenien 1915.

En del av dem kom hit för ett par decennier sedan, andra är födda här. De eller deras föräldrar tyckte att trakasserierna i hemlandet blev för mycket, begav sig av till Europa. De hamnade så småningom i Sverige, som kändes lugnt och tryggt. Ingen trakasserade dem för att de bar kors om halsen. De blev svenskare än de infödda svenskarna själva, arbetade bort – och jobbar fortfarande med det – seder som vi inte accepterar i Sverige. De hissade svenska flaggor och visade att de tyckte om sitt nya hemland.

Men samtidigt såg de hur verkligheten kom i kapp dem, hur islam bredde ut sig i delar av Sverige. Det oroade dessa ”nysvenskar”.

Vi ‘gammelsvenskar’ blev litet generade över deras explicita oro för det som ser ut att hända i vårt land. ‘Äsch, så farligt är det nog inte’, svarade vi Abraham när han varnade för militanta muslimer. ‘Nu målar du fan på vägen’, sade vi till Filip när han uttryckte sin oro över att konflikterna från hemlandet hunnit upp honom i Sverige. Samtidigt tyckte vi att Maria, som gift sig med en etnisk svensk, blev nästa ’litet för svensk’.

De känner sig naturligtvis oroliga, stressade för att ingen verkar bry sig i vårt land. De ser tecken på att Sverige och Europa kommer att slitas sönder av aggressiv islamism, att Sverige delvis håller på att förändras – att vi inte kommer att känna igen vårt land om några decennier. Och de pratar ständigt om det, berättar för den som orkar lyssna.

När jag kommer på mig själv med att tycka att det blir litet för mycket av hotbilder, av kristendom och svenska flaggor, då ser jag för mitt inre öga bilden av trakasserade kristna på en flyktingförläggning utanför Kalmar, mördade kristna i Nordafrika och Mellanöstern. Eller bilden av islamistiska terrorister som förstör kyrkor i kristenhetens urhem.

Jag vet inte om Abraham, Filip, Leyla – eller för all del de irakiska bröderna med sitt taxibolag – får sina farhågor om Sverige besannade. Men jag vet att de har bittra erfarenheter av religiösa konflikter och islamism. De vet mer än de flesta när det gäller de konflikter och hot, som vi andra viftar bort som hjärnspöken och islamofobi.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han konstaterar att det är mer givande att tala med dem som upplevt verkligheten än med dem som viftar bort förmenta fobier.