Mohammed Omar

Den andra fredagen i fastemånaden ramadan färgades röd av blod. Jihadister slog till på flera platser samtidigt. På en badstrand i Tunisien massakrerades turister och i Lyon i Frankrike skedde den första fullbordade jihadistiska halshuggningen i Europa. De har försökt förut. I maj 2013 hackade två konvertiteter till salafitisk islam ihjäl den brittiske soldaten Lee Rigby i London.

Även terroristerna i Tunisien och Frankrike och på övriga platser denna fredag kom från den salafitiska rörelsen. Vad är salafismen? Det är en rörelse inom sunniislam som vill gå tillbaka till en bokstavlig läsning av Koranen och sunna, det vill säga profeten Muhammeds exempel, och rensa bort alla nya idéer. De är mycket noga med att texterna ska följas till punkt och pricka. Salafiterna kallar sig så efter det arabiska ordet ”salaf” som betyder ”föregångare”. De gör anspråk på att följa de tidiga muslimernas, föregångarnas, islam.

De som säger att den salafitiska jihadismen inte har något med islam att göra har fel. Den har mycket med islam att göra. Men den är inte densamma som islam. Islam kan förstås annorlunda och mindre bokstavstroget och har förmåga att utvecklas i progressiv riktning.

Det jihadistiska våldet i Irak och Syrien kommer närmare oss. Vi har en växande grupp muslimer i Europa och vissa av dem sympatiserar med salafismen. Av dessa finns dem som bara vill leva strängt och bokstavstroget inom lagens ramar, men också dem som stödjer salafitiska terrorgrupper som Islamiska Staten och Al-Qaida.

Men varför sker dessa attacker under ramadan? En månad av fasta, bön och stillhet? Det beror på att jihadisterna inte ser våldet som något oheligt. Om våldet sker för Guds skull och enligt de regler som man uppfattar att islam påbjuder är det tvärtom en helig handling. För jihadisterna är denna typ av heligt våld mer förtjänstfullt i Guds ögon än fasta, bön och allmosor. De stödjer sig på hadither, yttranden tillskrivna profeten Muhammed, som upphöjer jihad och till och med gör den till en religiös plikt. I hadither framställs jihad i månaden ramadan som extra förtjänstfullt.

Halshuggning återfinns i texter som hålls för autentiska av majoriteten av islams teologer. Vissa muslimer känner inte till dessa texter, en del blundar för dem och andra försöker nytolka dem, medan ytterligare andra, som de salafitiska jihadisterna, anser att de bör tillämpas idag.

Det är viktigt att påpeka att männen som utförde fredagens blodiga attacker inte bara var islamister i största allmänhet utan just salafiter. Vi bör ringa in hotets källa. Taimour Abdulwahab, som attackerade Stockholm julen 2010, var en övertygad salafitisk muslim.

Den del av den salafitiska rörelsen som sprider sitt budskap genom mission istället för våld kan inte undantas ansvar. Skillnaden mellan den missionerande salafismen och den jihadistiska är som skillnaden mellan två dialekter av samma språk. Grunden är densamma.

Steget är därför inte långt från den missionerande salafismen till den jihadistiska. När en muslim väl blivit övertygad om den salafitiska världsbilden, att allt som står i Koranen och haditherna, ska efterföljas och tillämpas till punkt och pricka, är det inte osannolikt att denne någon gång frågar sig varför man ska försumma plikten att strida i jihad för att bygga den islamiska staten.

I Sverige har salafismen stor utbredning bland unga sunnimuslimer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att aktivistisk och organiserad sunniislam i Sverige domineras av salafismen. En ung muslim i Sverige som vill lära känna sin tro och börjar söka på nätet eller i sin lokala muslimska miljö kommer med stor säkerhet att först komma i kontakt med salafiter. Det är den mest synliga, mest aktiva och mest missionerande gruppen bland ungdomar.

Vårt samhälle måste börja ta islamismen, och då särskilt den salafitiska varianten, på allvar. Det räcker inte med lagar och polisiära insatser mot de som öppet utövar eller förespråkar våld. Det krävs ett journalistiskt och opinionsbildande arbete att kartlägga, avslöja och kritiskt bemöta salafitiska aktivister, moskéer och föreningar. Idag verkar salafiter helt öppet i moskéer och skolor, på gator och torg och på Internet. De får i vissa fall till och med statliga bidrag! Jag känner till salafitiska aktivister som samtidigt är engagerade i antirasistiska föreningar och bjuds in i respektabla sammanhang för att hålla föredrag. Det finns en utbredd naivitet och en aningslöshet.

Det här jobbet behöver man inte vara utbildad journalist för att göra. I stort sett vem som helst kan starta en blogg och börja bevaka de svenska salafiternas aktiviteter på Internet. Learn by doing. Är man muslim har man i egenskap av ”sökare” dessutom tillgång till verkliga salafitiska miljöer och kan ta reda på saker som sedan kan vidarebefordras till medierna.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)