Mohamed Omar

När den islamistiska terrorn drabbar Kenya känns det väldigt nära och påtagligt. Kenya är mitt andra hemland. Min pappa kommer från därifrån, min adoptivpappa som jag har växt upp med. Jag talar swahili och har bott i kuststaden Mombasa i perioder. I den senaste attacken dödades omkring 150 studenter på en högskola i den nordöstra provinsen Garissa. Kristna skildes från muslimer och dödades kallblodigt. Terrorgruppen varnar att fler attacker är på väg. Gatorna kommer att färgas röda av blod, säger de.

Jag kände dock på mig att den här terrorvågen skulle komma. På 90-talet såg jag hur salafismen fick större spridning bland ungdomar. De typiska yttre kännetecknen: unga män odlade skägg och bar byxor som inte gick ner under anklarna; kvinnorna täckte ansiktet med en så kallad ”niqab”. Salafismen vill återvända till en föreställd ursprunglig och ren islam utan nya påfund och nya idéer. Det är förstås bara fantasier, men inte mindre farliga för det. Ett lika viktigt som bisarrt drag i salafismen är dess hat mot alla former av gravmonument. De måste förstöras.

I Masjid Musa, en moské i kvarteret Majengo, lyssnade jag på en predikan av Aboud Rogo som fördömde demokrati, hyllade terroristerna bakom 11 september-attackerna som hjältar och hetsade till krig mellan muslimer och kristna i Kenya. Efter en två timmar lång föreläsning ville en av mina bekanta presentera mig för honom. Han ville visa upp en konvertit till islam. Aboud Rogo var trevlig men reserverad. Han kände på min haka, log och frågade ”Var är ditt skägg?” Trots leendet kunde jag uppfatta en stränghet i hans ton.

Hans fixering vid en sådan detalj förvånade mig trots att jag redan då kände till salafismen. För det är just detta som är utmärkande för rörelsen – en sjuklig fixering vid särskiljande detaljer. Nu är Aboud död. Han sköts ner i augusti 2012. Hans anhängare hävdar att det var polisen. Vissa muslimer tror att det var andra rivaliserande islamister, men vågar inte säga det. Det är bättre att skylla på polisen för att undvika splittring. Eller för att man är rädd. Abouds anhängare är inte att leka med.

Masjid Musa utvecklades senare till att bli ett näste för terrorgruppen Al-Shabab. Moskén stormades av kenyansk polis i november 2014. En moskébesökare dödades, flera hundra greps. Polisen beslagtog vapen som skulle användas i jihad, heligt krig, mot den kenyanska staten.

Det finns de som säger att de här attackerna beror på Kenyas militära närvaro i Somalia. Kenya hjälper grannlandet att bekämpa Al-Shabab, vilket skapar ilska. Jag tror inte det. Terrorn drivs först och främst av inre dynamik. Den hade kommit förr eller senare. Hatet har pumpats upp under årtionden av salafitisk indoktrinering från predikstolar och i koranskolor. Det skapades en bild av att muslimer inte hör hemma i Kenya, att staten är ”otrogen” och ”förtrycker muslimer”. Att muslimer inte får leva under sharialagar i en egen stat räknade man som ”förtryck”. Al-Shabab är inte en somalisk utan en salafitisk terrorgrupp. Den är helt igenom religiös och ideologisk. En hel del kenyanska muslimer sympatiserar eller strider med gruppen mot sina egna landsmän.

I den senaste attacken mot studenterna, men även i tidigare, har Al-Shabab skilt ut kristna från muslimer och dödat de kristna. Det är för att markera att de strider för religionen, ett heligt krig, och inte för Somalia eller någon annan sekulär sak. De vill framställa sig som islams försvarare i kriget mot de otrogna. Det är inte en sann bild. Islam är splittrat och Al-Shabab dödar alla muslimer som inte skriver under på deras salafitiska lära. En muslimsk ”kättare” går inte trygg.

Den salafitiska missionen måste någon gång utmynna i våld och terror. Det ligger i dess natur. Den lär sina anhängare att hata och större delen av dess predikningar handlar om att fördöma, hetsa mot och demonisera andra, kätterska muslimer såväl som icke-muslimer. När hatet når en kritisk nivå exploderar det. Många salafitiska predikanter kommer undan genom att man säger att de bara pratar, de är inte våldsamma. Men ord och gärningar hänger ihop. De som hetsar fram terror är moraliskt medskyldiga till terrorn. De som kallar andra muslimer för ”gravdyrkare” och ”avgudadyrkare” och smutsiga, onda, fördärvade och hantlangare åt Satan och ”islams fiender” är medskyldiga när en självmordsbombare går in i en sådan ”kättersk moské” och spränger sig. Den icke-våldsamma extremismen är grunden till den våldsamma. Jag var i Mombasa när unga salafiter bröt sig in i den centralt belägna Sheikh Jundani-moskén, uppallad efter helgonet som är begravd däri, misshandlade muslimerna som var där för att be, och slog sönder graven.

En ”kättersk muslim” som dödades i Mombasa var Sheikh Mohammed Idriss. Det var han som vigde mig och min hustru år 1999. En jovialisk, tjock fadersfigur som körde runt på en moped. Han var inte liberal eller progressiv, så som vi tänker oss begreppen. Han var en helt vanlig konservativ och bokstavstrogen imam, så som de flesta är. Han hade fyra hustrur. Men han var emot den salafitiska hetsen mot andra muslimer, och han var emot kallelsen till jihad i sin moské. Därför sköts han ner. Det krävs inte mycket för att räknas som fiende. Al-Shabab kan skilja på kristna och muslimer som någon slags propagandagrej i sina attacker, men det är bara en tom gest. Det finns ingen enhetlig muslimsk grupp, och har heller aldrig funnits. Det vet alla muslimer som fallit offer för Al-Shabab och den salafitiska jihadismen. Många av dem var imamer, muslimska ledare, som Idriss.

Det som händer i Kenya är långt ifrån unikt. Överallt i den sunnislamiska världen pågår en maktkamp mellan de inhemska, traditionella varianterna av islam, ofta präglade av sufismen, islams mystik, och den globala, aggressivt missionerande salafismen. Och hittills har salafismen vunnit varje slag. Man går stadigt framåt, vinner ungdomen, medan de traditionella formerna av sunniislam fortsätter att krympa. Och överallt dit salafismen kommer följer så småningom om terrorn. Det spelar ingen roll om vissa salafitiska ledare rentvår sina händer och hävdar att de bara pratar – de lägger den ideologiska grunden för terrorn. Steget är kort mellan icke-våldsam salafism och Al-Shabab.

I Sverige är situationen ännu farligare. Här finns inte ens någon inhemsk, traditionell form av sunniislam som kan stå emot. Här har salafismen fritt spelrum att sprida hatet. Tittar man på unga aktiva sunnimuslimer i svenska moskéer idag är nästan alla påverkade av salafismen. De flesta populära svenska hemsidorna, Facebooksidorna och grupperna är alla mer eller mindre salafitiska. Det är inte alla salafiter som öppet stödjer terror, men som jag redan sagt, lägger de den ideologiska grunden. I Kenya lät man salafiterna hållas i årtionden. Inga åtgärder vidtogs. De bara pratade, menade man. Sverige bör inte göra samma misstag. På samma sätt som rasismen motverkas som idé – även den icke-våldsamma – bör man göra något för att bemöta salafismen och liknande extremt intoleranta, islamistiska rörelser.