Det har, åtminstone för mig, blivit allt svårare att ta ställning i kampen mellan Ukraina och Ryssland. När Ryssland i februari anföll var det lätt.  Som representant för en moralisk stormakt kunde jag inte annat än känna vedervilja mot den otäcka och odemokratiska björnen som utan godtagbara skäl gav sig på det svaga och hedervärda Ukraina som enligt allas bedömning skulle krossas på några dagar.

En vän som kanske är ännu mer nördigt marxistisk än jag själv ställde en fråga på vilken jag inte hade något omedelbart svar. Men vi stötte och blötte saken en stund och kom fram till ett synsätt som känns åtminstone preliminärt hållbart. Frågan var om PK-ismen är ett produktionssätt eller bara en ideologi. Vi kom fram till att den faktiskt kan betraktas om ett produktionssätt, om än rätt dåligt, vilket faktiskt är ett fantasieggande perspektiv för en nörd.

Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.

Den första paragrafen i regeringsformen fastställer att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Närmare bestämt bygger folkstyrelsen på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).