Det har, åtminstone för mig, blivit allt svårare att ta ställning i kampen mellan Ukraina och Ryssland. När Ryssland i februari anföll var det lätt.  Som representant för en moralisk stormakt kunde jag inte annat än känna vedervilja mot den otäcka och odemokratiska björnen som utan godtagbara skäl gav sig på det svaga och hedervärda Ukraina som enligt allas bedömning skulle krossas på några dagar.

När Ukraina efter en vecka fortfarande stod upprätt förundrades en hel värld. För ett land som Sverige var utveckling triumfartad. Det fanns en chans att David skulle slå Goliat och det goda skulle vinna. Sverige ställde sig enigt på Ukrainas sida. Ukrainska krigsflyktingar fick förtur i köerna av asylanter (men verkar inte ha kommit i så stora kvantiteter som Migrationsverket hade hoppats på).

För USA handlade det inte så mycket om att de goda skulle vinna som att Ondskan själv – Ryssland – skulle förlora och med lite tur riktigt jävla ordentligt. Med tillräckligt amerikanskt militärt stöd skulle kamphunden Ukraina äntligen få slut på den huvudfiende som USA bekämpat sedan andra världskriget slut. Det verkade för bra för att vara sant och det blev långsamt allt tydligare att det troligen inte heller var sant.

För det första kanske björnen verkade trög och långsam när man jämförde honom med den kvicka och vresiga kamphunden men skenet bedrog. Björnen var självförsörjande. Han kunde vandra genom sina skogar och slätter och stampa fram nya arméer med hundratusentals man ur marken. Han hade drivmedel och mat så det räckte och när det saknades moderna vapen gav han sina soldater fickknivar för att strida mot den väl beväpnade fienden. Det var inte så effektivt men det fanns hur mycket människomaterial som helst att slösa med.

Kamphunden blev gradvis alltmer berusad av sina framgångar och visade tecken att inte längre lyda husses instruktioner. Lockelsen från fiendeblodet som han slickade munnen med blev starkare än kommandot från hans lydnadsgener. Dessutom hade han blivit en internationell stjärna. Till slut stod husse och betalade räkningar i triljondollarsklassen för vapen han inte kunde låta bli att skicka till sin hund. (I amerikansk press heter hunden Proxy som i ”this is our proxy war”.)

Björnen hade dessutom ett chanskort som när det spelades visade sig ge honom trumf. Det var USA:s och det övriga västerlandets ekonomiska sanktionspolitik som slog tillbaka ungefär som för sjömannen som pinkade i lovart. Framför allt Ukrainas Nato-vänner i Europa upptäckte att deras bekvämlighet och i många fall livhanke stod under allvarligt hot när de inte fick rysk gas till att göra sin el och värma sina bostäder. De borde kanske ha välkomnat detta tillfälle att snabbutveckla sin klimatpolitik men de västeuropeiska folken visade sig inte vara med på noterna när klimatpolitiken plötsligt sänkte sig från de fluffiga frasernas rymder och blev verklighet.

Husse själv tappade brallorna och fick stå med ändan bar när han av respekt för sin nationella miljöopinion inte vågade utnyttja USA:s eget fossila bränsle utan i stället försökte tubba Saudiarabien att pumpa mer olja vilket förvägrades. Om två bemärkta händelser kom till finalen i tävlingen om den starkaste symbolen för USA:s förlorade internationella prestige så vore detta den ena och förra årets nesliga flykt från Kabul den andra.

I nästa vecka avhålls val i USA där republikanerna väntas gå framåt och ytterligare försvaga den amerikanska beslutsamheten att ge kamphunden handlingsfrihet genom att kräva ”America First” och hålla tillbaka vapentriljonerna.

Skulle inga av dessa ryska trumf räcka för att skapa balans i kraftmätningen kan Putin alltid smälla av ett kärnvapen vilket han allt oftare tycks hota med. Blir han inträngd i ett hörn verkar det troligt att han skulle sluta tveka.

Alldeles för sent har beslutsamheten hos mig antagit den klädsamma kranka blekheten. Jag börjar förstå hur Henry Kissinger tänker när han uppmanar de amerikanska ledarna att snarast försöka lägga ned kriget i Ukraina och få ihop en förhoppningsvis hållbar fred med björnen.