På valvakan i teve visades en sensationell graf över röstningen i ett invandrartätt valdistrikt i Stockholmstrakten. Socialdemokraterna hade fått en bit över sjuttio procent av rösterna. Det där satte myror i huvudet på mig. Är det på samma vis i alla invandrartäta områden? Hur har i så fall socialdemokraterna lyckats med ett sådant konststycke?

Jag beslöt att försöka ta reda på fakta och lämna frågan om socialdemokraternas eventuella machinationer till någon annan gång.

Hur vet man vilka områden som är invandrartäta? Nu är det så lyckligt att Tino Sanandaji för fyra år sedan på uppdrag av mig gjorde en uppföljning av Mauricio Rojas tidigare beräkning av antalet utanförskapsområden vid olika tidpunkter.

Ett utanförskapsområde definieras här som ett område där färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade och att andelen elever som gick ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda). Som definition på ”område” valdes valdistrikt (utom i storstäderna, där indelningen gjordes lite annorlunda av skäl som jag inte besvärat mig med att förstå).

När folk före valet frågade mig vad jag trodde skulle hända sa jag ärligt att jag inte visste men att det troligen inte skulle hända någonting. Det kommer att klargöras i valet, sa jag också. Nu har valet avhållits. Allt har blivit klarare. Mycket riktigt kommer det sannolikt inte att hända någonting. Det betyder att jag tror att det tills vidare kommer att fortsätta med ungefär samma politik som under den gångna mandatperioden.

Det är visserligen möjligt att Alliansen med hjälp av hittills oräknade utlandsröster kan sega sig förbi de rödgröna och därför bilda regering. Många tycker att det vore stort nog för att skåla i champagne. Det går att förstå på samma sätt som man lätt kan förstå att AIKs anhängare jublar om AIK vinner allsvenskan. Men den fotboll som AIK spelar är nästan identisk med den fotboll som Hammarby spelar så för den som inte är emotionellt bunden till något lag är det egalt vilket lag som vinner. Med det menar jag att erfarenheten från de senaste mandatperioderna visar att det inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika partiernas ambitioner.

Att PK-ismens idégods ursprungligen utvecklades vid amerikanska universitet och därifrån spred sig över världen tror jag är ovedersägligt. Men när dessa tankefrön med atlantvindarna kommit till vårt land, var har de då fått sitt starkaste fäste (bortsett från på universiteten, vilket är självklart med tanke på ursprunget)? Två huvudkandidater anmäler sig: politikerväldet samt media. Vilken av dessa utövar det ideologiska ledarskapet i deras gemensamma strävan efter att föröka sin makt och sitt inflytande?

(Går det att besvara en sådan fråga så att ens insikter och förståelse ökar? ”Förståelse” är knepig sak. Hur ska man veta att man ”förstår”? Jag tror att förståelse är den känsla som inträder när man kan dra en parallell mellan en ny och obekant företeelse och egna, tidigare gjorda och välbekanta erfarenheter. Om någon kommer till mig och föreslår att ett plus ett är lika med två och begär att jag ska förstå det så är jag benägen att nicka bifall eftersom det stämmer med mina erfarenheter. Om jag exempelvis har dragit upp en fisk ur havet och sedan drar upp en till så ser jag att det blir två fiskar när jag lägger dem bredvid varandra och funderar över resultatet.

En gång skulle jag förklara denna tankegång för min dotter. Hon invände att det efter hennes erfarenhet i så fall var naturligare att anse att 1 + 1 = 3 eftersom familjen sedan hon själv väl blivit född bestod av en person, pappa, plus en person, mamma, som plötsligt blivit tre. Efter att ha begrundat detta enades dottern och jag om att det fanns en betydelsefull tidsfaktor att ta hänsyn till och att matematikens regler kanske inte gäller fullt ut på lite längre sikt.)

I fredags kväll var det slutdebatt på teve mellan riksdagens åtta partiledare inför valet idag. Jag har ett problematiskt förhållande till den svenska televisionen och särskilt problematiskt blir det när det ska hållas politiska debatter. Men jag tänkte att det är ju strax val, så jag stålsatte mig och sjönk ned i soffan.

Det blev så illa som jag hade förväntat mig. Jag undrar om inte tevejournalisterna tror att politisk debatt är någon sorts titelmatch i boxning. Åtminstone regisseras och orkestreras debatter på så vis. De tävlande filmas när de anländer till arenan. De vinkar leende till publiken. Jag får hela tiden en känsla av att de har boxhandskarna på. Sedan blir det nedräkning till matchens början, sekund för sekund. Journalister intervjuar journalister om de tävlandes dagsform och vad publiken bör vara uppmärksam på. Sedan börjar matchen. Nya journalister har nu tagit vid som matchledare och domare.

Jan Björklund och en del andra partiledare vill förbjuda religiösa friskolor. Med religiösa friskolor menar de alla friskolor som har koppling till något slags religion, kristen, muslimsk, hinduisk eller judisk. Till detta säger exempelvis kristdemokraterna nej, ty de vill försvara kristna friskolor eftersom dessa knappast gjort ens en fluga förnär.

Vad Jan Björklund och hans meningsfränder egentligen vill är rimligtvis att förbjuda muslimska friskolor, men det törs de, på rätt goda grunder, inte säga. Björklunds uppgivna skäl för förbudet är att religiösa friskolor ”medverkar till att spä på en segregation i våra förorter som redan är stor”. Segregationen skulle bestå i att de religiösa friskolorna, såväl kristna som muslimska, har hög andel utlandsfödda.

Det här är en äkta politisk fråga vilket betyder en fråga där två eller flera rimliga men motsägelsefulla grundprinciper faktiskt finns. Man måste därför göra avvägningar. Men för att kunna göra avvägningar måste alla korten upp på bordet. Grundprinciperna måste artikuleras och framläggas och balanserade avvägningar göras. Detta ligger inte för den svenska politiska diskursen och därför ska jag försöka ställa debatten i ordning efter bästa förmåga.

Vi kan börja med sakläget. Bara det är tillräckligt kontroversiellt för att svenska politiker ska rygga från några närmare omnämnanden. Jag tror alltså att Jan Björklund anser – vilket han kanske skulle förneka – att problemet egentligen är de muslimska skolorna, inte de andra religiösa friskolorna. Att bara muslimska skolor är problem kan jag inte bevisa men jag tror att det i sådana skolor säkert kan förekomma både ord och handlingar som inte stämmer med någon känd svensk värdegrund medan motsvarande knappast inträffar i kristna friskolor.

Vet du hur det går till när vinden vänder? Man kunde tro exempelvis att det ena sekunden blåste åtta sekundmeter från syd och nästa sekund tio sekundmeter från nordväst, det vill säga att vinden alltid var väldefinierad ehuru den kom från olika håll. Men så är det inte. När vinden avser att vända brukar den först bedarra, sedan, efter några minuter eller några timmar, liksom pröva olika riktningar – vilket känns förvirrande för skepparen, som lite bortkommet prövar olika skotningar, alla lika misslyckade – och därefter ställa in sig med nytt sikte och eventuellt öka styrkan om den upplever det nya hållet som tillfredsställande.

I det mänskliga samhället motsvaras vinden av den allmänna opinionen (hävdar jag just nu eftersom det känns som en hållbar metafor). Under stabila förhållanden påminner den allmänna opinionen om en passadvind. Den blåser alltid åt samma håll och med samma styrka. Så har det, tror jag, varit under alla nu levande svenskars livstid fram till för några årtionden sedan. Vi kan förstås alltid gräla om var brytpunkter ligger, men det är vad mig anbelangar just nu överkurs.

Stabiliteten låg i att allt handlade om höger och vänster enligt den samhällstolkning som kom att förkroppsligas av det så länge statsbärande socialdemokratiska partiet. Vinden var den samhällsomvandling som hade sitt ursprung i det ursprungligen marxistiska men sedermera reformerade tankegods som upplyste det socialdemokratiska partiet. De andra partierna och samhällsintressena som försökte blåsa åt andra håll rådde, med sina klena lungor, inte på socialdemokratins mäktiga monsun.

För ett antal år sedan drev jag ett projekt som gick ut på att rädda den svenska skolan. Det var seriöst, det var rättänkt, jag var mycket energisk och det hade kunnat fungera. Det gick ut på att förmå de duktiga lärare som faktiskt finns att hjälpa sina svagare kollegor att förkovra sig. Detta självklara går i skolvärlden under beteckningen ”kollegialt lärande” och har visat sig fungera i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor men sedan dog projektet. Det var mycket smärtsamt.

Skälet till att projektet dog var, om jag ska koka ned förklaringen till sin mest förtätade essens, att den svenska skolan inte vill lösa sina problem. I var och en av de åtta skolorna var det något annat som kom emellan, till exempel ett rektorsbyte som inte fungerade, en käpp i hjulet av en kommunal skolstrateg som inte blivit tillräckligt involverad, en ny ukas från Skolverket som vände pedagogernas uppmärksamhet från det vanliga lärarslitet till något nytt lyckoprojekt som förväntades representera en slutlig och fungerande vändning till det bättre. Ingen tog ansvar för ingen fick ta ansvar. Mitt bestående intryck var att den svenska skolan inklusive myndigheter och skolpolitiker är självblockerande.

Nyligen skrev jag att jag fruktar att vi gör oss själva en otjänst om vi försöker förstå vår tids svenska samhälle med begrepp och termer som utvecklats för att tolka tidigare samhällsordningar, exempelvis ”höger” och ”vänster” eller ”socialism” och ”kapitalism”. Jag tror att vår ordning, där ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex står i motsatsställning till en nettoskattebetalande medelklass är sui generis, en helt egen art. Jag letade efter jämförbara ordningar och kunde inte hitta på något bättre än det karolinska enväldet.

Men ibland är man blind för vad man har framför ögonen, i detta fall Brasilien, som jag just besökt. Jag tror att Brasilien representerar Sveriges framtid och då inte bara, eller ens i huvudsak, för att landet ligger några årtionden före oss i utvecklingen av kriminella utanförskapsområden. Den stora likheten är att Brasilien har ett politikervälde som är fullt lika självsäkert som vårt och som dessutom är fullt lika oförmöget att lösa sitt lands problem som våra politiska ledare. Den stora skillnaden är att de brasilianska politikerna inte ens låtsas att de har några ädlare ambitioner än att gynna sig själva och deras motsvarighet till det välfärdsindustriella komplexet som är landets övergödda offentliga apparat. Brasilien är som Sverige minus vårt vidlyftiga bidragssystem och minus våra pretentioner på att vara en humanitär stormakt. Jag förklarade för en taxichaufför i Rio de Janeiro att när våra politiker beskattar medelklassen så är det för att det ska räcka både till dem själv och deras apparat och till en växande grupp välfärdsklienter. ”Jag förstår”, svarade han. ”Våra politiker nöjer sig med att det ska räcka till deras egna och de offentliganställdas behov.”

För det mesta tänker jag inte på hur väl allt fungerar. Det är egentligen ett mirakel. Jag menar på allvar. Miljontals människor över hela jorden har organiserat sig för att göra livet uthärdligt och till och med behagligt för just mig.

Till exempel åt jag denna morgon en frukost som bestod av en kopp te och två mackor. Någon har utan att jag ansträngt mig det minsta lett in rinnande vatten till teet i min bostad. Andra har tillverkat och marknadsfört en elektrisk vattenkokare. En massa människor som jag aldrig träffat ser till att det kommer in elektricitet i huset. Hur många människor har varit inblandade i den process som lett till att jag har en tepåse av märket Twinings på en hylla i köket? Några driftiga personer i Malmö har bildat ett företag som heter Nordic Sugar AB i syfte att se till att jag har en sockerbit att lägga i teet. Ett finskt bolag som heter Fazer har utvecklat en brödsort som kallas Aktivt Flerkorn just för min smak och ett annat finskt bolag som heter Kotivara tillverkar en pepparsalami som passar mig utmärkt. Kanske träffas Fazer och Kotivara på någon lunchrestaurang i Helsingfors för att diskutera hur de bäst med gemensamma krafter kan tillfredsställa min frukostsmak, men jag tror inte att det är så det går till.

Till frukosten läser jag två tidningar, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag tänker nästan aldrig på vilken jätteapparat som mobiliseras för att jag ska kunna göra det. Det börjar med att svenska skogsbönder odlar träd som genom en oerhört komplicerad process som omfattar tusentals människor förvandlas till tidningspapper. Massafabriker, lastbilar, tryckpressar! Med vilken precision samverkar inte allt detta bara för min skull. Och så ett tidningsbud på sluttampen. Då har jag ändå inte med ett ord nämnt hela den människomassa som anstränger sig efter förmåga – men tyvärr inte alltid lyckas – för att jag ska ha något intressant att läsa.

Det slutar inte med frukosten utan det håller på hela dagen, hela veckan, hela månaden. Det är som om hela världen hade inrättat sig för ett enda syfte, nämligen att uppfylla just mina behov.

Åsnor kan i bästa fall förmås att göra sin skötares vilja med hjälp av morötter och piskor. Morötter och piskor kallas också incitament. Liksom åsnor påverkas människor av incitament även om de olika typerna av morötter och piskor i människornas fall är lite mer mångsidiga, ehuru inte särskilt mycket.

Min sorgliga erfarenhet, efter mer än trettio års debatterande, bokskrivande, föredragshållande och allmänt tjatande är att politiker, kanske särskilt borgerliga politiker, har svårt att begripa sig på att människan drivs av incitament.

I en artikel om vårdvalet i Stockholms landsting i Svenska Dagbladet den 27 augusti illustreras detta återigen. Borgerliga politiker, särskilt moderater, har en ganska besvärande fördom av innebörd att ”privatisering” alltid är bra. Problemet är att de som talar för privatisering i allmänhet inte vet vad de menar och därför ibland fattar de enfaldigaste beslut som kan göra den offentligfinansierade verksamheten mångdubbelt dyrare.

Låt mig beskriva fem olika typer av ”privatisering” som alla lägger incitamenten på olika sätt.
Den första typen skulle vara där kommunen slutar hålla på med verksamheten och låter medborgarna hantera saken bäst de kan. Att privatisera barnomsorgen skulle i detta fall betyda att kommunen la ned sina förskolor och sänkte skatten i motsvarande mån. Jag förespråkar inte detta, jag säger bara att det enligt min uppfattning är det enda som med gott samvete kan kallas för privatisering.

Den andra typen är att kommunen lägger ut tjänsten på entreprenad. Då blir det i allmänhet billigare, för privata konkurrenter inom exempelvis kollektivtrafiken konkurrerar med varandra om att jobba för kommunen till lägst pris. Leverantörer har incitament att kapa kostnader.

Rubriken är ett citat från den tyske skalden Georg Büchners drama Dantons död från 1835. Dramat påstås handla om hur revolutionsledaren Danton så småningom kommer ihop sig med revolutionsledaren Robespierre och blir giljotinerad på dennes order (varefter Robespierre själv blir avrättad på någon annans order).

Det blev på samma sätt med den ryska revolutionen. Det tog inte lång tid förrän revolutionärerna började ta varandra av daga. Nu verkar samma mekanism ha gripit #metoo-revolutionen.

Den enligt media världsberömda sextiosexåriga lesbiska litteraturprofessorn Avital Ronell vid New York University – googla på hennes namn om du vill ha mer information om händelserna – har stämts av sin manlige homosexuelle doktorand Nimrod Reitman, 34, för sexuella trakasserier. Reitman, numera forskare på Harvard, är gift med en annan man och Ronell har gjort feminismen till ledstjärna i sin karriär. Affären har utretts i elva månader av New York University och lett till att Ronell bedömts ha ägnat sig åt sexuella trakasserier mot Reitman och därför avstängts från sin tjänst.

Relationen mellan Ronell och Reitman ska ha inletts år 2012. Doktoranden blev då inbjuden av professorn att tillbringa några dagar i Paris. Professorn ville att doktoranden skulle göra henne sällskap i hennes rum och ska då, enligt doktorandens anklagelse, ha försökt kyssa doktoranden. ”Hon lade mina händer på sina bröst och pressade sina skinkor mot mitt skrev”, sa Reitman. Sedan ska Ronell i e-mails ha kallat honom exempelvis för ”min mest älskade”, ”gullet mitt” och ”kukerspaniel” (cock-er spaniel). Därefter ska professorn ha tvingat sig till boende hemma hos doktoranden under en vecka medan orkanen Sandy pågick. Hon kysste honom varje natt och trevade på hans kropp. Professorn hävdar att det bara gällde två dagar och att det var doktoranden som bjudit in henne.

Riktiga skandaler är sådant som att USAs förre president Bill Clinton hade ihop det med praktikanten Monica Lewinsky eller att generaldirektören på Transportstyrelsen struntade i svensk lag när viss registerhållning skulle läggas ut på entreprenad. Men det finns inte tillräckligt med riktiga skandaler för att fylla upp medias alla spaltmetrar och sändningstimmar och därför måste man uppfinna skandaler.

Nu kanske du invänder att det finns oändligt mycket viktigt journalister skulle kunna gräva i om de har tomma rymder att fylla. Så är det förstås. Det finns alltid möjligheter att göra god journalistik eftersom verkligheten är full av otillräckligt belysta företeelser. Men god journalistik är jobbig och tar tid. Att hitta på en skandal är däremot lätt gjort, framför allt om det finns ett inarbetat skandaltema att spinna på.

Låt mig exemplifiera med två aktuella, varandra närliggande och väl inarbetade skandalteman, nämligen utländska, enkannerligen ryska, påverkansoperationer och elektronisk manipulation av valresultat. Båda dessa fenomen är så fast etablerade i medias och därmed troligen även i allmänhetens medvetande att de fungerar som stabila fundament för snart sagt vilka påhitt som helst.

Jag har frågat folk i min närhet vad som menas med påverkansoperationer och valmanipulation. De får något flackande i blicken som antyder osäkerhet, mumlar och avslutar, lite generat, med att de nog inte riktigt läst på. Deras utgångspunkt är att företeelsen existerar i verkligheten ehuru de själva slarvat med detaljerna ungefär som om de inte kom ihåg Karl XIIs dödsår.

Teorier är ett slags förenklade avbildningar av verkligheten, eller delar av verkligheten, som i lyckliga fall tillåter människan att behärska tillvaron på ett för henne själv gynnsamt sätt. Einsteins relativitetsteori, till exempel, som just jag inte begriper, gör det möjligt för folk som begriper teorin att genomföra rymdfärder. Teorin om att vatten expanderar vid uppvärmning och förångning gör att folk kan bygga ångmaskiner.

För att accepteras av människorna måste en teori fungera. Men ”fungera” visar sig vara ett svårt ord som kan betyda helt olika saker, framför allt om man lämnar de naturvetenskapliga teoriernas värld och ger sig in i samhällsteoriernas träskdjungel. Vad det betyder att en ångmaskin fungerar är troligen rätt okontroversiellt, men så är det inte med den praxis som baseras på teorier om samhället. Låt mig ge tre exempel.

Keynesianismen är det enklaste exemplet. Keynes skrev visserligen mycket komplicerade, ofta matematiska, redogörelser för sin teori – ”Den allmänna teorin om sysselsättning, ränta och pengar” – men grundidén kan ett barn tänka ut, nämligen att om varorna står osålda i butikerna och arbetarna blir arbetslösa för att ingen köper deras produktion så kan staten rätta till situationen genom att trycka pengar och själv köpa saker så att ”hjulen kommer igång”.

Jens Ganmans och Magnus Carlssons satirfilm Så att det blir rätt är sällsynt profetisk. Den handlar om att den sökande Louise Epstein-varianten Ulla-Achmed ger sig ut på resa i Sverige för att hitta källan till allt fake news och hat. Ulla-Achmed får inte något riktigt svar även om hens högteknologiska fake news-detektor får utslag exempelvis vid Gjörwellsgatan (i Marieberg, där Dagens Nyheter och Expressen har sina lokaler). Filmen slutar med att dess egen psykiatriker förklarar att Ganman och Carlsson borde låsas in och tvångsmedicineras ”precis som på den gamla goda tiden i DDR” varpå Ulla-Achmed kör ned i sjön och drunknar.

I USA är pressen, The New York Times till exempel, noggrann med att granska den verkställande makten, det vill säga presidenten, och att räkna hans lögner. Det är, enligt min uppfattning, lovvärt och precis vad den fjärde statsmakten, alltså media, är till för. I USA, detta den moderna demokratins urboning, bedöms det inte räcka med att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten balanserar varandra, utan det anses också behövas en fjärde statsmakt, pressen, som oberoende av de övriga statsmakterna rapporterar till medborgarna hur dessa andra statsmakter sköter sig. Jag tycker detta upplägg är imponerande. Så har det också fungerat utan större förändringar i snart ett kvarts årtusende. Den svenska konstitutionen har mindre än femtio år på nacken och måste ändras hela tiden så uppenbarligen har vi något att lära oss.

I Sverige finns ingen motsvarighet till en oberoende press som bevakar överheten och räknar dess eventuella lögner och sedan rapporterar därom till medborgarna. Den svenska pressen står nämligen på maktens, i vårt fall det härskande politikerväldets, sida. Den är inte oberoende av makten utan snarare en del av makten eller snarare dess lydiga härold. Till stor del beror det rimligtvis på att media, i varje fall de dominerande eterkanalerna, ägs av staten. (En gång hörde jag en svensk radiokorrespondent med placering i Moskva förklara att det var en väldig skillnad mellan ”den statskontrollerade” ryska television och svensk ”public service”. Å fasiken, tänkte jag, han har fattat något som jag inte begripit.)

Platons metafor om grottan som beskrivning av hur människor uppfattar världen är enligt min uppfattning mycket träffande. Det händer saker ute i något slags verklighet, men människorna förmår inte iaktta dessa händelser direkt eftersom de sitter i en grotta med ryggen mot utgången. Vad de ser är skuggor av verklighetens skeenden på grottans vägg . Av dessa snedvridna avbilder måste de försöka tolka sin tillvaro.

Så känns det inte minst i politiken, kanske särskilt så här strax före ett val. Politiker och journalister säger saker som känns lika lite konkreta som fladdrande skuggor men som ändå har något slags oklar förbindelse med en verklighet vars existens vi är övertygade om men vars karaktär känns diffus.

Till exempel har Sveriges Television anat att den gamla höger/vänster-skalan för analys av politiska partiers ställning inte längre stämmer utan måste ersättas, eller åtminstone kompletteras, med något annat. Därför har det statliga bolaget beslutat att försöka utplacera partierna i nedanstående fyrfältare där höger/vänster-skalan kompletteras med en ny vertikal dimension.

I Brasilien finns mycket mer rasblandning än i andra länder, exempelvis USA, som också importerade miljontals slavar från Afrika. Det beror på att de vita kolonialisterna, som var portugiser, inte tog med sig vita kvinnor hemifrån när de reste till Brasilien. De hade nämligen inte för avsikt att bosätta sig där utan bara tjäna ihop lite pengar och sedan återvända till Portugal för att bilda familj. Under tiden hade de ihop det med svarta kvinnor och indianskor. Om ett samhälle håller på sådär i några sekler blir det en väldig rasblandning.

Har då Brasilien ingen rasism eftersom umgänget över rasgränserna var så relativt fördomsfritt om man jämför med USA (för att inte säga Sydafrika under apartheidtiden)? Det finns två mer eller mindre etablerade svar på den frågan. Det första svaret, som numera anses fel och gammalmodigt, är att den sociala skiktningen gick mer efter individens ekonomi än efter hans hudfärg. (Det finns en historia om en mörkhyad officer som upphöjdes till överste och därefter betraktades som vit eftersom regementet inte kunde hålla sig med färgade chefspersoner.) Det andra svaret är det som utvecklats i USA och därför tillämpas i alla länder, nämligen att det finns strukturell rasism överallt, även i Sverige och Brasilien, som håller de svarta tillbaka. Och det kan inte förnekas att folk med mörk hudfärg i Brasilien framför allt återfinns på samhällets lägre nivåer.

Om man frågar ljusa brasilianare som inte är rasister vad detta beror på – de som är rasister har sin speciella förklaring – så hänvisar de liksom motsvarande amerikaner till slaveriets effekter. Slaveriet i Brasilien upphörde ungefär tjugo år senare än i USA. I båda fallen pekar man numera på samma sociala mekanismer och orsakskedjor som skäl till de svartas fortfarande sämre sociala och ekonomiska ställning. Det beror på slaveriet.

Konstnären Lars Vilks har ritat en rondellhund som han menar ska föreställa profeten Mohammed. Så här ser teckningen […]

En sak som förundrat mig sedan jag för några år sedan på kul började fördjupa mig i brasilianska förhållanden är hur mycket landets politiska situation liknar den som råder i samhällen som jag har bättre hum om, närmare bestämt Sverige, Västeuropa och USA, kort sagt den så kallade i-världen. Historiskt finns inget som skulle kunna förklara varför den brasilianska politiska kulturen har en enda gen gemensam med den svenska.

Men det finns en annan förklaring, min standardförklaring. Både Brasilien och Sverige liksom de flesta andra nationella kulturer är lokala implementationer av den härskande amerikanska världskulturen. Brasilien har därför nästan lika mycket PK-ism och identitetspolitik som Sverige. Till exempel har pensionärer förtur när flygplan ska embarkeras. Naturligtvis har Brasilien därför numera också populistiska politiker även om de brasilianska populisterna förhåller sig till de svenska ungefär som den bjärta papegojan till den mer diskreta gråsparven.

En månad efter de svenska valen, den sjunde oktober, ska Brasilien hålla allmänna val (med en andra omgång i de fall det behövs den 28 oktober). Bland annat ska det väljas president.

Det finns två huvudkandidater. Den ena är arbetarpartiets förutvarande president Lula da Silva som nyligen suttit inne för tagande av mutor (i detta fall en bostadsrätt i en fashionabel badort i hans hemstat São Paulo). En opinionsundersökning ger honom 35 procent. Problemet är att brasiliansk lag troligen förbjuder dömda brottslingar, som ännu inte avtjänat hela sitt straff, att tillträda presidentämbetet. Lulas chanser verkar därför begränsade. Nästa man i ordningen är populisten Jair Bolsonaro, 63 år. Han ligger på över 20 procent i opinionsundersökningar och därmed högt över de andra tänkbara presidentkandidaterna.

För ett halvår sedan publicerade jag en fingerad intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson där jag framställde honom som motsatsen till det PK-istiska mähä som den allmänna opinionen tycks vilja göra honom till, nämligen i stället som en luttrad och lite cynisk makthavare som sa, ungefär, att vi får grilla korv med buset eftersom den svenska opinionen inte tål det kalla stål som skulle behövas.

Kallt stål betyder i det här fallet exempelvis att polisen använder mer våld varvid det är oundvikligt att polisen dödar fler människor. Sverige ligger enligt min bedömning kanske 25 år efter Rio de Janeiro i eskalerat våld i utanförskapsområden och no go-zoner. Allt som sker hos oss verkar ha skett där för några decennier sedan.

I en annan text jämförde jag hur många som dödas av poliser i Sverige, Brasilien och, för att få lite balans, USA. Här är de sammanfattande slutsatserna:

I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

Den här artikeln handlar egentligen om att politiker ljuger och om att även den ilsknaste journalist måste göra sina hemläxor för att kunna slå in poänger. Men låt mig börja med lite fakta.

Teveprogrammet Uppdrag Granskning har nyligen ”kartlagt alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren”. Av dessa dömda visade sig 58 procent vara födda utomlands.

Låt mig börja med tre observationer.

Den första observation är att Pridefestivalen gillar alla riksdagspartier utom sverigedemokraterna. Det märkte man på festivalens partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm där alla riksdagens partiledare – plus ledaren för Fi – fick vara med men inte Jimmie Åkesson. SD-ledaren representerades i stället av en uppblåsbar plastelefant. Här hymlar inte Pride. Ordföranden Sandra Ehne i festivalstiftelsen (som också är ordförande i RFSL; organisationerna verkar hänga mycket nära ihop) säger att ”de enda vi inte samarbetar med eller pratar med i vårt påverkansarbete är Sverigedemokraterna”.

Den andra observationen, som är min egen privata och kanske inte delas av andra, är att själva Prideparaden var en osmaklig föreställning. Där fanns hel- eller halvnakna, ofta feta och motbjudande kroppar, som skamlöst bjöd ut sina skavanker till beskådande, ofta med obehagliga attribut som kedjor. (Alla var inte sådana. Det fanns också människor man kunde betrakta med behag.)

Jag tror att det i allmänhet finns mer mening i saker än vad som framträder på ytan. Att jag blev äcklad beror, tror jag, på att syftet var att sådana medelklassare som jag skulle bli äcklade. Företeelsen är känd från slutet på 1800-talet under beteckningen ”épater les bourgeois” – chockera medelklassen – och var mottot för de självutnämnt ”dekadenta” poeter som gjort det till sin livsuppgift att väcka anstöt hos vanliga människor, exempelvis Charles Baudelaire och Oscar Wilde. Tricket fungerade den här gången också.

 

Jag har mycket erfarenhet. Erfarenhet är en sorts kunskap som uppstår genom livet, framför allt när man gör fel. Inget ger så mycket lärdom som just fel. Att jag har mycket erfarenhet beror på att jag gjort många fel (och jag hoppas att jag inte gjort mitt sista misstag).

Mina flesta misstag beror på att jag litat på folk. Kanske är jag ovanligt godtrogen, kanske är tilliten till andra ett speciellt svenskt karaktärsdrag (som skulle kunna förklara varför vi i Tyskland kallas die dummen Schweden – om vi nu gör det; konceptet är möjligen en skröna).

Men jag har lärt mig att till nöds hantera min godtrogenhet. Min utgångspunkt är att jag inte litar på någon förrän, och då endast preliminärt, vederbörande har sagt två eller flera saker som stämmer med vad jag själv lärt mig om världen. Om vederbörande säger något som förvånar mig ställer jag kontrollfrågor för att veta som jag ska ta honom på allvar eller tyst avfärda honom som en normalpladdrare som man inte behöver bry sig så mycket om (även om han är en hygglig karl som jag gärna dricker en öl med).

Inget är helt säkert utom skatterna och döden, sa Benjamin Franklin. Det känns som en väl underbyggd ståndpunkt. Det betyder rimligtvis att man kan hysa tvivel i två andra för vår tid betydelsefulla och kontroversiella frågor, nämligen klimatet och migrationen. Är dessa företeelser allvarliga problem eller är de inte det?

Många människor har benfasta övertygelser om klimatet och migrationen (eller åtminstone endera frågan) för vilka de ofta anför tydliga vetenskapliga bevis. ”The science is settled”, försäkrar klimatalarmisterna, ”jorden är dömd till undergång om genomsnittstemperaturen stiger mer än två grader över förindustriell tid.” (Av en händelse träffade jag nyligen en israelisk irrigationsexpert som hävdade att tvågradersgränsen redan passerats med råge i Israel och att man vidtar praktiska motåtgärder, till exempel att starta konstbevattningen tidigare inför sådden.)

I migrationsfrågan tycks vetenskapen – som jag misstänker i frågor som dessa till stor del styrs av tidsandan och forskarnas egna intressen – alltmer ambivalent. För några år sedan ansågs migrationen synnerligen gynnsam, ja nödvändig, för länder som Sverige, idag är det mer fifty fifty.

Därmed har jag kommit till min försöksvisa och obevisade observation. Objektivt finns alltså inte, tror jag, någon oomkullrunkelig sanning i dessa frågor. Det finns i båda fallen folk som är djupt troende åt det ena eller andra hållet, men någon slutgiltig sanning har vi ännu inte (om det någonsin kommer några slutgiltiga sanningar i detta slags spörsmål). Men det hindrar inte att även tvivlare och osäkra människor tvingas ta ställning. Det är det som är demokrati, det vill säga att folket ska säga sitt i frågor som samhället måste förhålla sig till även om det saknas expertkunskap eller där en möjlig sanning ligger bortom expertkunskapen.

Vi bör sluta betrakta PK-ismen som en serie stolliga och osammanhängande teorier som ett antal offentligfinansierade aktivister – varav de flesta har statlig eller kommunal anställning – artikulerar för att dessa människor har kulturmarxistiska eller andra slags vänsterböjelser. PK-ismen har inget med traditionell marxism eller vänster att göra. Till exempel föraktade Marx sådana utslagna och eftersatta grupper som särskilt värnas av PK-ismen och kallade dem nedsättande för trasproletariat och ansåg dem odugliga till allt nyttigt samhällsbygge.

En del av PK-ismens påstådda sanningar håller naturligtvis inte för intellektuell granskning. En särskilt dum sanning är exempelvis det där om att alla utsagor om samhället är lika bra eftersom det inte kan fastställas någon absolut och evig sanning. Det är som att säga att alla höjdhoppare hoppar lika högt eftersom man inte vet hur högt ett höjdhopp kan bli. Trots PK-isternas föreställningar är vissa utsagor om samhället mer användbara än andra. Att en grundskoleelev har en egen teori om världens skapelse ger inte vederbörande vetenskaplig status även om vetenskaparna är osäkra på hur skapelsen gick till.

Men PK-ismens sociala funktion är inte att presentera vetenskapligt hållbara teorier, den är att legitimera maktutövning. Där påminner den om marxismen. Marxismen sa inte så mycket om verkligheten, men den dög fint till att stötta kommunistpartiets diktatur. Så är det även med PK-ismen. Dess påståenden må vara världsfrämmande men dess uppgift är inte att ge mänskligheten intellektuell ledning utan att lägga ett fundament för politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets maktutövning. Härskarteknik och vetenskapligt sanningssökande är olika saker.

Ibland har jag funderat på vad som hände när den vite mannen på sina upptäcktsresor träffade folk från andra kulturer. Columbus, till exempel, vad gjorde han när han kom iland på Bahamas och träffade lokalbefolkningen? Sträckte han fram handen och sa god dag, jag heter Christofer?

Av en lycklig tillfällighet råkade jag komma över en ögonvittnesskildring av ett motsvarande kulturmöte som inträffade åtta år senare, nämligen när portugisen Pedro Alvares Cabral år 1500 med en flotta på ett dussin skepp landade i det som sedermera kom att kallas Brasilien.

Ögonvittnet hette Pero Vaz de Caminha och var skrivare hos Cabral. Skildringen är ett brev som Pero skrev hem till kung Manuel den Store.

På långt håll såg portugiserna en liten grupp människor på stranden. Cabral sände iland sin närmaste man Nicolau Coelho i en roddbåt. När Coelho kom fram hade det samlats ett tjugotal representanter för lokalbefolkningen. De var ”bruna, nakna utan något som täckte deras blygd. De hade pilbågar och pilar i händerna. Coelho signalerade åt dem att lägga ifrån sig pilbågarna och det gjorde de”. De kastade en huvudbonad av papegojfjädrar till Coelho och han kastade sin röda mössa tillbaka. Det verkade fungera som ett slags ömsesidigt förtroendeskapande åtgärder.

Hur kommer det sig att det svenska politikerväldet har lyckats göra så mycket mer skada för den nettoskattebetalande medelklassen – verklighetens folk, som Göran Hägglund sa – än motsvarande makthavare i andra likartade länder?

Skada? Måste jag belägga tesen om politikerväldets skadegörelse? Det får räcka med ett illustrativt exempel och då ska jag inte ta migrationskrisen ty det vore för enkelt. Jag tar skolan i stället. Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, refererar till den framgångsrika skolgrundaren Barbara Bergström i Svenska Dagbladet:

Trots [att] hennes skolor fungerar bättre än andra har hon haft stort besvär med skolmyndigheterna. Hennes erfarenhet är att Sveriges skolor skulle kunna vara bättre utan Skolinspektionen som har 500 och Skolverket som har 600 anställda till en förvaltningskostnad per år på 1 500 miljoner kronor förutom de kostnader som uppkommer i skolorna som följd av deras verksamhet.

Hennes slutsats är hård: ”De har stört vår verksamhet i en skala och med en regularitet som har åstadkommit allvarlig skada under åren”, och de har ”med maktens verktyg drivit linjer i fråga efter fråga som varit negativa för svensk skola och som senare visat sig gå på tvärs med kvalificerad forskning”.

Jag hävdar alltså att skolans problem inte är ett tillfälligt olycksfall i politikerväldets arbete utan ett systemfel. Det är på motsvarande sätt på snart sagt alla områden som politikerväldet lyckats infektera med sin värdegrund. Varför har Sveriges medelklassare och gråsossar, som sett handskriften på väggen, gått med på det? För det har vi ju. Fördärvet har skett inför våra ögon och uppenbarligen med vårt goda minne. Hur har det varit möjligt?

Det fanns en gammal damfrisering som bara gick allt sämre år för år. En dag kom det några moderna människor till frissan, som hette Berit, och föreslog att göra om salongen till något modernt, till exempel ett ekologiskt kafé som heter Coola Nikita med rättvist kaffe och surdegslimpa från en garanterat oreformerad före detta kolchoz i Estland. Servitrisen skulle ha en ring genom näsan och rosalila hår. Berit fick gärna vara med i egenskap av innehavare av hyreskontraktet fast då var hon tvungen att tatuera sig. Det hela blev förstås en braksuccé.

Om du skulle beskriva Coola Nikita, skulle du då framställa etablissemanget som 1) en gammal damfrisering eller 2) ett nytt koncept inom kafénäringen? Att jag frågar beror på att många svarar enligt det första alternativet när de ska förklara PK-ismen. De säger att PK-ismen uppstod när ett gäng marxister på sextiotalet upptäckte, ungefär som Berit, att efterfrågan vek på deras intellektuella produkt och att de därför gjorde om produkten till något modernare som var lättare att sälja, rättvist kaffe, till exempel. Ibland kallar de PK-ismen för kulturmarxism för att på en gång säga att det inte handlar om marxism men ändå handlar om marxism ungefär som om för att understryka en koppling mellan Coola Nikita och Berits nedlagda frisersalong.

Själv har jag svårt för den tolkningen även om personunionerna via Frankfurtskolan faktiskt existerade. Gamla marxister som Herbert Marcuse och Jürgen Habermas vässade sina läror för en ny tid ungefär som när Berit lät tatuera sig. Men det nya samhällsprojekt som sög åt sig och av egen kraft utvecklade PK-ismen hade inget med socialismen att göra. Rätt svar är enligt min uppfattning därför alternativ 2).

Samtiden ägnar rätt mycket tankekraft åt att försöka klura ut vad olika nationer avser med sin politik. Vad vill till exempel Putin när han träffar Trump? Och vad vill Trump?

På senare år har jag utvecklat en mycket avancerad hypotes. Jag vet att den inte är hundraprocentigt träffsäker, men jag tror att den med fördel skulle kunna användas som första gissning för att sedan fördjupas och kompliceras i de fall där den ger svar som inte verkar stämma med verkligheten.

Hypotesen är att nationen faktiskt har de ambitioner som den säger att den har, kort sagt att den menar vad den säger. Jag håller med om att den vid första påseende verkar otillåtet naiv. Ljuger inte alla nationer om sina avsikter? Kanske inte.

Vi kan prova på några fall ur nutidshistorien och se hur hypotesen funkar. Jag börjar med svensk utrikespolitik. Den är just innevarande mandatperiod enligt egen utsago feministisk.

Utrikesminister Wallström blev för några månader sedan i radio tillfrågad vad hon menade med feministisk utrikespolitik. Hon svarade att hon menade just feministisk utrikespolitik, till exempel att fler kvinnor skulle gå på fredsmäklarkurs hos FN. Det känns helt övertygande på mig. Fler förhoppningsvis välbetalda jobb i FN åt kvinnor. Det är precis vad jag tror om utrikesminister Wallström.

När folk börjar tala illa om begreppet bruttonationalprodukt reser jag ragg eftersom det inte finns något bättre mått på ett lands ekonomiska framgångar. De som talar illa om BNP har normalt, misstänker jag, något ont i sinnet. Om de inte vill maximera BNP så vill de säkert i stället maximera något annat, troligen sin egen makt eller något ditåt.

Men det hindrar inte att man bör skärskåda även sina favoritidéer, särskilt om det finns något som skaver. Följande fakta skaver en aning.

År 2017 var Sveriges BNP per capita 457 300 kronor. Tjugo år tidigare, 1997, var vår BNP per capita 315 300 kronor i 2017 års (och alltså jämförbara) priser, se här. På tjugo år hade BNP per capita således stigit med nästan 50 procent. Den stora frågan är om vi känner oss 50 procent mer ekonomiskt välmående nu än för tjugo år sedan.

Jag känner mig inte 50 procent mer välmående. Det är där det skaver. Min känsla är förstås helt subjektiv och kanske inte alls representativ för hur folk i allmänhet upplever saken. Jag frågade min svärson. Han känner sig definitivt 50 procent mer välmående. Han pekar på att internet öppnat en helt ny värld och att man kan se vilka filmer som helst på Netflix och att all elektronik har blivit billigare och bättre samt att det finns sushi överallt. Kanske är de här känslorna åldersbestämda. Svärsonen var ju bara en pojkvasker med veckopeng för tjugo år sedan.