Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas. Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.

Vad kan det vara för något skadligt tänkande som härskar oinskränkt utan att ifrågasättas? Det är inte Refugees welcome-tänkandet, ty det har fått en torped under vattenlinjen och ligger svårt skadat och kippar efter andan även om det tills vidare av ren byråkratisk tröghet och av migrationsindustrins överlevnadsinstinkter fortsätter att forma svensk migrationspolitik (vad som officiellt än påstås).

Nej, det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt. Jag vet att tesen kan verka främmande, kanske rentav stötande för ett folk som anser sig befriat från vidskepelse och tron på det övernaturliga, men om du öppnar ditt sinne för den möjligheten så kommer du att upptäcka att mycket av det som förefaller underligt plötsligt blir klart som korvspad.

Låt mig ge två exempel. Det första är ett reportage från Rinkeby i Dagens Nyheter den 24 oktober. Det är visserligen sant att Dagens Nyheter är ett av den politiska skrockens centra i Sverige, men den här berättelsen kunde ha stått i vilken tidning som helst.

Så här skrev sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes i sitt kända verk Leviathan (sjuttonde kapitlet):

Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som något naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över; och människorna har aldrig brytt sig om annat än äran… Och på samma vis som de mindre samhällena tidigare gjort gör städerna och kungadömena eftersom de egentligen fungerar som större släktsamhällen som försöker utöka sina domäner… och försöker slå ned eller förtrycka sina grannar med öppet våld… och blir hågkomna i evärdeliga tider för sin ära.

Vi kan utgå från att alla samhällen – från de ursprungliga jägar-, samlar- och plockarsamhällena via herdesamhällena, de tidiga jordbrukssamhällena, feodalismen fram till dagens marknadsekonomi – har varit girighetsdrivna i bemärkelsen att människor har haft ambitionen att skaffa sig rikedomar: boskap, guld, pengar, livsmedel och annat. Till nöds har människor förvärvat sådant genom eget arbete, men krig, rov och stöld har av tradition varit de naturliga metoderna att tillgodogöra sig andras egendom och därmed skaffa sig mer resurser än den enskilde kan åstadkomma på egen hand.

Eftersom jag har varit framtidsforskare – statligt anställd, lönegradsinplacerad, med tjänstetitel försedd och fackligt ansluten (bara så att du förstår hur seriöst det var) – så vet jag att man inte kan lita på dem som säger något om framtiden. Jag har själv gjort en del riktigt dåliga profetior. En gång för länge sedan förkunnade jag att emejlet var en dödfödd idé eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den tidens telefonkataloger som var tryckta på papper, så hur skulle man kunna emejla till folk när man inte kunde slå upp deras adresser?

En annan gång, när HIV-sjukdomen var ny, räknade jag ut att folk skulle dö i Aids i samma proportioner, alltså en tredjedel av befolkningen, som digerdöden skördat under 1400-talet. Det var mycket vetenskapligt förutsagt men turligt nog fel eftersom det skulle uppfinnas bromsmediciner och andra verkningsfulla läkemedel mot sjukdomen.

Ändå kan en del prognoser kännas rimligt säkra. När barometern faller, himlen mörknar och regnstänk känns på huden kan man ana att ett oväder närmar sig. På mig känns det med ungefär den graden av förvissning att Sverige framöver kommer att få ekonomiska problem av en art som vårt folk, våra ledare och våra institutioner aldrig kunnat föreställa sig.

Att de sociala myndigheterna, ja hela det svenska statliga människohjälpssystemet, är mesigt och eftergivet på gränsen till vettlöst tycker nog alla som betraktar verksamheten annat än som politiker, välfärdsadministratörer eller klienter utan i stället som nettoskattebetalare. Brottslingar får straffrabatter, hemvändande jihadistmördare får körkort och lägenhet och en migrant med tre fruar får tre bostadsrätter. Sådana historier är legio och troligen i stort sett sanna.

Om sådana historier är sanna och faktiskt hela tiden upprepas i något olika skepnader uppträder ett svårt intellektuellt problem, nämligen hur en intresserad medmänniska ska förhålla sig till situationen.

Narrativ eller berättelser är användbara moderna koncept. Vilken berättelse kan bäst förklara den företeelse jag just omnämnt? Jag kan komma på fyra typnarrativ (som jag levt med på nära håll under mina mer än tio år som tjänsteman inom den utrikes sociala verksamheten, alltså u-landsbiståndet).

Den första berättelsen är avfärdande genom blånekande eller förringande. Vadå jihadistmördare får körkort? Det är bara en skröna. Vadå en miljon kronor på presidentens konto i Zürich? Det vara bara ett misstag, så fort presidenten fick veta överförde han pengarna till skolförvaltningens konto. Misstag kan väl alla göra. Du skyller på presidenten för att han är svart, va? Rasist! Det där är bara fake news. Kommer från Putins trollfabriker. Jag trodde du höll dig för god att sprida sådan där dynga. Nazist också, kanske? De tre bostadsrätterna var förresten bara ett tillfälligt boende. Kommunen slarvar minsann inte så med skattebetalarnas pengar! Sådana där fega och grundlösa anklagelser gör mig ärligt förbannad.

När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Jag brukar hävda att alla starka idéer om samhället kommer från USA, men det är inte riktigt sant, för innan de började komma från USA så kom de från England, exempelvis idén om den vite mannens börda, som växer sig starkare år för år och på något vis verkar ha smugit sig in i självaste Värdegrunden.

Rudyard Kipling var det viktorianska Englands imperialistiske nationalpoet. År 1899 skrev han dikten The White Man´s Burden och år 1907 fick han nobelpriset i litteratur, inte bara för den dikten såklart, utan också för Djungelboken och åtskilliga andra skrifter.

Alla, jag med, har fått lära sig att dikten om den vite mannens börda ingår i en litterär tradition av nakna försök att hylla och ursäkta Englands och andra västländers koloniala gärningar. (Dikten skrevs med anledning av USA:s ockupation av Filippinerna.) Så här står det i en typisk C-uppsats från Göteborgs universitet:

Genom att den vite mannen uppges vara den som kommer med civilisation till Afrika, kan detta också tolkas innefatta ett civiliserat styrelsesätt som ska ersätta det ociviliserade, lågt stående despotiska styrelsesättet, vilket var vanligt förekommande i Afrika. Den vite mannen ska också bilda de lågt bildade och därmed ociviliserade afrikanerna. Att den vite mannen ska förmedla ett västerländskt levnadssätt uttrycks inte.

För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Jag har fått tag i en nyskriven promemoria från polisen i Polisregion Stockholm med titel enligt rubriken. Här följer en sammanfattning.

Rapporten handlar om antalet skjutningar i regionen under tidsperioden och i vilken grad dessa uppklarats.

Med skjutning menas skottlossning som ”skett på allmän plats som innebär risker att skada tredje man och som kan kopplas till någon form av kriminell konflikt”. En del skjutvapenvåld exkluderas, till exempel ”gärningar som skett vid rån” och ”brott riktade mot polis, väktare eller annan personal t.ex. vid avlossande av skott i hotsyfte vid själva rånet eller vid eftersök”. Det som räknats är ”antalet incidenter, inte antalet målsägare, det betyder att ett dubbelmord eller ett försöksbrott med två offer räknas som ett ärende”.

Varför har polisen exkluderat vissa typer av skjutningar? Mina egna amatörmässiga kriminologiska funderingar har fått mig att tro att polisen vill hålla bort det traditionella våldet från det moderna våldet mellan kriminella (varmed jag menar mafiauppgörelser och liknande händelser som man i Sverige tidigare endast kunde se i amerikanska filmer) och särskilt studera utvecklingen av det senare. Rapporten skiljer på tre slags våld mellan kriminella som ger en bild av vad polisen vill undersöka:

Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.

Ett faktum som jag har svårt att fatta är att så många människor, till exempel liberalpartisten Jan Björklund och centerpartisten Annie Lööf, tycker så illa om sverigedemokraterna. Partiets motståndare brukar säga att det beror på att sverigedemokraterna har ”bruna rötter” vilket betyder att sverigedemokraterna har nazistiska anfäder.

Jag tror att det är sant att säkerställda nazister medverkade när partiet bildades den sjätte februari 1988. Jag tror också att det är sant att ungdomar med swastikaprydda armband sedermera förekommit inom partiet. Den sista heilande Hitleranhängaren är troligen ännu inte utrökt trots partiledningens, som jag uppfattar det, seriösa försök att göra sig av med resterna av det arvet.

I snart fyra år har jag tjatat om att en ny skärningslinje etableras i svensk politik (och kanske i resten av världen också). Huvudmotsättningen går allt mindre mellan höger och vänster, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare. I stället går den mellan å ena sidan politikerna och välfärdsapparaten, alltså vår tids PK-istiska härskare, och å den andra nettoskattebetalande medelklassare med ett helt annat synsätt på världen och människan än PK-isterna.

Det som kommer från riksdagen är bara brus. Man tror att man hör och ser men man fattar inte. Det beror på att det man hör och ser inte är det som händer. Det är något annat som händer.

Den 28 augusti jämförde jag med Platons grotta. Vi sitter med ryggen mot öppningen och försöker tolka världens händelser efter deras skuggor på grottväggen framför oss. Jag sa att jag olovandes hade vänt mig om för att studera verklighetens skeenden och talade om vad jag såg. Nu ska jag säga samma sak igen med andra begrepp. Samma sak plåtad i svartvitt i stället för med värmekamera.

Hur gick det till, egentligen, när samhället fick alla sina nya identiteter? För femtio år sedan fanns det exempelvis bara två kön, medan det numera finns en uppsjö som hela tiden försöker definiera sig själva och därvid dela upp sig i nya underkategorier. Hur kommer det sig att etniska grupper som man tidigare trodde lugnt och fint skulle assimilera sig i majoritetssamhället till deras egen fördel och för att hålla konfliktnivån nere – till exempel att lappar skulle bli som svenskar – nu i stället reser sig, skaffar sig nya beteckningar som samer, romer och inuiter och stridslystet insisterar på att de tidigare varit förtryckta och vill ha kompensation av majoritetssamhället?

Den här utvecklingen och alla de föreställningar som kommer i kölvattnet – till exempel den multikulturella tanken att alla kulturer är lika bra trots att de uppenbart inte är lika bra på att ge medlemmarna vad medlemmarna vill ha, nämligen ett hyggligt liv – är inte bara svårförståeliga utan dessutom dåliga eftersom de skapar nya samhällskonflikter som tidigare inte existerade. Dessutom är dessa idéer dyra i underhåll inte minst eftersom skattebetalarna måste finansiera stora universitetsinstitutioner inom humaniora som håller på med forskning och utveckling av sådana nya människoarter.

Förut fick man lära sig att världens främsta integrations- eller assimilationsprojekt var den amerikanska ”melting pot” där invandrare av olika kulturellt ursprung fick koka ihop med varandra under tämligen konfliktfria former för att på det viset så småningom framträda som normala ”amerikaner”.

Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.

Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.

Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken?

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.

Den österrikiska yttrandefrihetsaktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff anordnade år 2009 ett antal seminarier om islam i Wien. Seminarierna bandades, åtminstone delvis, av österrikiska journalister. Banden överlämnades till åklagare som bedömde att Sabaditsch-Wolff hade gjort brottsliga yttranden.

Sabaditsch-Wolff resonerade kring det faktum att profeten Muhammed hade gift sig med flickan Aisha när flickan var sex år och sedan fullbordat äktenskapet – det betyder haft sex med hustrun – när Aisha blivit nio år. Sabaditsch-Wolff sa att Muhammed ”hade en dragning till småflickor” vilket hon menade gjorde profeten till pedofil.

Hon blev i två österrikiska domstolsinstanser dömd för att uttryckt sig ”nedvärderande och hånfullt på ett sätt som är ägnat att väcka rättmätig vrede” enligt paragraf 188 i den österrikiska brottsbalken och fick betala 480 euro i böter plus rättegångskostnader. Hon överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som nyligen beslutat att gå på de österrikiska domstolarnas linje. Sabaditsch-Wolff förlorade alltså.

Europadomstolens resonemang framgår av ett rätt fylligt pressmeddelande:

En stat kan rimligtvis anse vissa uttalanden ligga bortom yttrandefrihetsskyddet när de sannolikt kan orsaka religiös intolerans… [oklart vem som skulle bli religiöst intolerant av att profeten kallades pedofil; PE:s anmärkning]

Skoldebattören Per Kornhall och ”programchef” German Bender har nyligen inom ramen för tankesmedjan Arena Idé publicerat en rapport om ”Skolval och segregation i Sverige”. De har även presenterat denna rapport i Dagens Nyheter.

Arena Idé tillhör Arenagruppen, som i sina verksamhetsberättelser inte redovisar varifrån pengarna kommer, men det verkar uppenbart att fackförbund och övriga socialdemokratin närstående organisationer står för fiolerna. Inte nödvändigtvis något fel på det. Socialdemokratin har två falanger, gråsossarna och de politiskt korrekta. Här är det de politiskt korrekta som talar.

(Full öppenhet: Jag har ett horn i sidan till Kornhall. För kanske sju, åtta år sedan höll jag på med ett skolprojekt på temat ”kollegialt lärande”, en jättehet grej som gick ut på att erfarna lärare skulle hjälpa mindre erfarna. Enkelt och självklart koncept. Tre, fyra skolor i Upplands Väsby kommun hade hoppat på tåget. Då blev Kornhall ”skolstrateg” i Upplands Väsby kommun och gjorde vad han kunde för att kväsa projektet vilket till slut lyckades. Då förstod jag att han var mer intresserad av att styra än att rädda skolan. Han ogillade mig särskilt för att jag hade startat friskolesystemet i Sveriges första friskolekommun, Vaxholm. Han hade runda, oinfattade glasögon och påminde mig starkt om, ja, du vet vem.)

Jag tillhör dem som ständigt klagar på politikerna. Tror jag då att jag själv skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns ganska många erfarna, dugliga och handlingskraftiga svenskar som skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än politikerväldet, alltså den lilla klubb av yrkespolitiker som numera på något sätt fått monopol på att styra eller vanstyra landet.

(Tack Sverige, tack svenska folk, tack svensk kultur, tack svensk yttrandefrihet för att jag kan skriva sådant utan att riskera att bli fängslad eller styckmördad. I Saudiarabien hade det varit andra bullar.)

Bortsett från sådant där som att klubbmedlemmarna aldrig ger raka svar, aldrig erkänner några egna brister och nästan alltid svamlar och lovar saker som de inte kan hålla så finns det, tror jag, en fundamental defekt i deras tänkande som nog har att göra med att nästan alla alltid har varit försörjda med skattemedel. Sådant skapar en särskild sorts mentalitet ty om pengarna inte räcker så finns alltid en enkel lösning som är att gå och hämta mer hos skattebetalarna.

För en person som försörjs av ett företag som arbetar på en marknad ser livet annorlunda ut. Företaget kan inte helt sonika höja priserna när det fattas pengar utan måste ta sig en rejäl funderare med utgångspunkt i insikten att det bara har sig själv att skylla. Om företaget inte är så stort och ”systemkritiskt” att det kan gå till staten och be om räddning – vilket mycket få företag är – så måste det rädda sig självt. Det är en luttrande och obehaglig upplevelse, det kan jag lova, något man inte vill utsättas för men tacksamt kan se tillbaka på om man överlevt.

När det gäller att organisera, bruka och utveckla kunskap har hjärnan två skilda funktioner som vi kan förstå bättre om vi jämför med hur datorer är byggda. (Som om jag skulle begripa hur hjärnan funkar! Det gör väl ingen. När jag läser vad hjärnforskare kommer fram till om mänskligt tänkande så känns det mer upplysande att ta del av Schopenhauers och Nietzches funderingar.)

De två funktionerna är att lagra kunskap och att processa kunskap. Man – vem ”man” är i detta sammanhang är oklart – hämtar kunskaper i lagret och lägger dem på arbetsbordet och börjar jobba vilket betyder att knåda kunskaperna för att se om det händer något vilket det för det mesta inte gör. En del kallar detta arbete ”tänkande”. Eftersom ”tänkandet” så sällan ger något behag eller annan utdelning så slutar de flesta med denna syssla.

Det är ungefär som med matlagning. Matlagning är svårt. Ingen föds till stjärnkock. Man föds inte ens till att kunna steka ägg. Om man inte tar matlagningen på allvar och anstränger sig så blir de egenhändigt tillredda rätterna ganska äckliga och i varje fall underlägsna den industriellt producerade färdigmaten som kan köpas för nästan ingenting på ICA och motsvarande butikskedjor. Det gör folk, särskilt den underklass som aldrig uppfostrats i matlagning, vilket går att begripa med tanke på hur mycket lättare och godare det blir för kulinariska analfabeter med den hjälpsamma livsmedelsindustrins produkter.

Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Det enklaste svaret är att jag är skeptiker på alla andra områden också. Varför skulle jag inte vara det just i fråga om den påstått hotfulla människoskapade globala uppvärmningen? När det gäller Gud är jag agnostiker vilket betyder att jag inte vet om han finns eller inte. Så känner jag även inför klimathoten. Jag vet inte om de finns eller inte.

Nyligen kom en synnerligen trögläst skrift från IPCC, FN:s klimatpanel (som, om jag fattat rätt, är en församling som består av en himla massa statsfinansierade klimatorienterade forskare och institutioner med ett hyggligt inslag av byråkrater), där man förklarar hur illa det går med världen om temperaturen under de närmaste tolv till 34 åren – ja, tolv till 34, jag har också svårt att fatta – stiger med 1,5 grader över den uppskattade förindustriella nivån, något som anses sannolikt. Därutöver förklaras hur extra illa det går om temperaturen i stället stiger med två grader. Mellan 1,5 och två grader ligger en farlig brytpunkt, en ”tipping point”, efter vilken all räddning är förbi, förstår man.

Så kan det vara – likasom att Gud kanske finns eller inte finns. Mitt problem är att experternas tolkningar av läget är så olika (precis som inom det religiösa). Låt mig ge två konkreta exempel så du kan förstå min vilsenhet.

Mina problem börjar redan i första meningen av den trettiotresidiga sammanfattningen av IPCC-rapporten som rör ett basfaktum i frågan:

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Jag har nämligen köpt en matta från Nain. Den var efter mina mått ganska dyr vilket matthandlaren påstod berodde på president Donald Trumps sanktioner mot Iran. Iran får inte exportera mattor och då stiger priset på de mattor som finns på marknaden i väst. Det kan vara så. Jag brydde mig inte för jag hade blivit betagen i mattan.

Mattan är 2,08 gånger 2,08 meter och går i mörkblått, ljusblått, vitt och beigt. Det påstås att Nainmattor har omkring en halv miljon knutar per kvadratmeter så här har det alltså suttit iranska mattknytare eller mattknyterskor och gjort två miljoner knutar i en blandning av ull och silke. Om det tar två sekunder att göra en knut så har skicklig knytpersonal ägnat runt tusen timmar åt den här mattan som säljs till trots allt överkomliga priser i vårt land, kolla bara alla konkursannonser från matthandlare. Man fattar inte hur detta är möjligt.

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.