I snart trettio år har jag åtminstone en gång per årtionden återupptäckt och återlanserat den i sjukvårdsdebatten hittills överlägsna lösningen på sjukvårdens problem. Ofta har lanseringen skett under medverkan av erkända medicinska experter som Nina Rehnqvist, Bertil Persson, Lars Werkö, Erik Björn-Rasmussen och Jerzy Einhorn. Nu känns det som det är dags igen.

Vi har kallat konstruktionen för ”Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodellen” eller HSF-modellen för att spara lite tid.

Jag skulle önska att du läste följande text noga och med stor eftertanke ty jag tror att den är viktig. Den sammanfattar vad jag föreställer mig att jag har lärt mig om vårt samhällsskick och varför detta samhällsskick hotar att fräta sönder sig självt och vad som kanske behövs för att hela det.

Basen för vårt samhällsskick är demokratin. Demokrati betyder att folket på något vis väljer sin överhet.

Om det kommer en kristen fundamentalist och påstår att varje ord i Bibeln är Guds uppenbarade sanning som till sista kommatecknet måste följas av de sant troende så skakar vi nog nedlåtande på huvudet och frågar oss vilken galen baptistkyrka i USA som frambringat en sådan grottmänniska.

Men om det kommer en muslim och hävdar att det inte går att förneka ett enda budskap i Koranen eftersom det ju handlar om Guds egna ord så hamnar vi i beråd eftersom religionsfrihet råder och muslimen får anse vad han vill och vi som inte är religiösa saknar rätt att lägga oss i.

Om jag vore Svenska Akademien så skulle jag föranstalta om att den danske sagoberättaren H. C. Andersen postumt tilldelades nobelpriset. Visserligen brukar man inte ge priset till en död människa men H. C. Andersen är inte död utan lever vidare exempelvis genom sin oförgängliga saga Kejserens nye klæder som nyligen kom ut i nyöversättning på svenska under titeln Politikerväldets nya värdighet varvid berättelsen också fick ett mer litterärt genomarbetat slut.

Det var en gång en grupp politiker, börjar sagan, som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att erkännas och hyllas för sin oändliga godhet. Varje dag hittade de på nya sätt att manifestera sin välvilja.

I normalsvensk hybris ingår föreställningen att alla problem kan lösas. När jag för några år sedan misslyckades med att lyfta den svenska skolan ur dess hopplösa misär greps jag av en för en normalsvensk ovanlig ruelse. (Utbildningsministrarna lyckades naturligtvis inte heller men jämförelsen är orättvis ty mitt projekt var, till skillnad från deras som var utsiktslösa från början, ändå i grunden rättänkt och borde ha gjort skillnad i ett samhälle där hut går hem.) Jag sa till andra normalsvenskar att jag fruktade att det inte går att lösa den svenska skolans problem.

Staten är inte nöjd med den svenska modellen när det gäller att via tolk prata med folk som inte kan svenska. Staten har därför nyligen presenterat en offentlig utredning – Tolkutredningen – på 723 sidor som ska lägga sakerna till rätta (SOU 2018:83).

Utredningen ger exempel på olägenheter som kan förekomma: ”Yrkestiteln auktoriserad tolk är skyddad, däremot inte benämningen tolk. Det innebär att vem som helst kan kalla sig tolk och att de begrepp som används också kan variera”.

Xenofobi är att hata och förakta främmande människor och kulturer. Oikofobi är motsatsen: att hata och förakta sina landsmän och den egna kulturen. Oikofobin är utbredd i Sverige. Jag har sett den växa fram så jag kan ge besked om frun så vill, ty jag var med.

Oikofobin har djupa historiska rötter (tror jag). Dess grund är det gamla bondesamhällets kombination av solidaritet och jantelagsmentalitet. Man skulle sätta sitt ljus under en skäppa och fick inte tro sig vara märkvärdig. Vi blev ett tystlåtet folk som gick hem och stängde dörren efter oss vid arbetsdagens slut.

Jag har hört att det ska vara nyttigt att utsätta hjärnan för störningar i form av idéer som inte riktigt passar in i ens intränade tankemönster. Här kommer en sådan störning som består av ett utdrag ur en artikel av en bekymrad skollärare:

För tjugo år sedan ansågs det inte utgöra tecken på onödigt intellektuellt överflöd att besitta ett hyggligt ordförråd. Det betraktades tvärtom som en nödvändig förutsättning inte bara för att kunna uttrycka sig utan framför allt för att kunna tänka eftersom den sortens operation är oupplösligt förknippad med orden som är begreppens symboler. Men vi har ändrat på allt det där! På den här punkten ansätts jag av en grym tanke. Kan det inte vara så att elevernas bristande ordförråd både är skälet till och konsekvensen av den alarmerande bristen på goda och genomtänkta idéer?

Adolf Hitler var i många avseenden en man före sin tid. Han rökte inte och avstod från alkohol och kött och liksom moderna miljöpartister tyckte han om djur. Han skiljde sig härvidlag fördelaktigt från Winston Churchill, som söp och rökte och aldrig tänkte tanken att han skulle avhålla sig från att äta kött. Hitler var en renlevnadsman. Han tvekade inte – och där påminner han återigen om miljöpartister – att upphäva demokratin och införa diktatur för att göra världen ren även om detta i hans fall betydde fri från judar snarare än fri från koldioxid. Hans totalitära tendens var det inget fel på.

Ett faktum som väckt uppmärksamhet inte minst bland en del kommentatorer på denna blogg är att det av den av Det Goda Samhället nyligen presenterade studien om invandring och brottslighet framgår att överrisken för våldtäkt hos folk med utländsk bakgrund sjunkit mellan perioden 2002 – 2006 och perioden 2013 – 2017. Några verkar tro att detta skulle betyda att våldtäkterna skulle ha blivit färre.

Så är det inte alls. Att överrisken för personer med utländsk bakgrund sjunker beror bara på att de svenskfödda av två svenskfödda föräldrar fördubblat sin våldtäktsbenägenhet mellan perioderna.

Den av Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen publicerade rapporten om invandring och brottslighet ålade sig strama vetenskapliga begränsningar av innebörd att de siffror och fakta som levererats till Stiftelsen från Brottsförebyggande rådet endast skulle sammanställas och presenteras, ej tolkas och förklaras. Syftet med denna självålagda begränsning var att försöka förhindra att den eventuellt efterkommande debatten om rapportens rön blev politiskt infekterad och i stället kunde bygga på förhoppningsvis oomkullrunkeliga fakta.

Alla vet att det är skämmigt att vara populist. Populister är en sorts mindre vetande människor som går i någons, oklart vems, ledband. Så här förklarar Wikipedia:

Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”. 

Varthän jag blickar finner jag vatten till min kvarn. Just nu har jag blickat mot Storbritannien, där den konservative – han använder troligen sin farfars kostymer och västar – parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg just har skrivit en bok om tolv framstående brittiska viktorianer. Rees-Moggs enkla poäng är att viktorianerna inte alls var sådana stelbenta, självgoda och giriga rasister som vår tid föreställer sig, utan tvärtom uppfinningsrika, flexibla, självsäkra och hedervärda människor som vår tid borde försöka lära sig något av i stället för att smäda och förkasta. (Jag har inte läst boken men Rees-Moggs egna uttalanden om sina ambitioner med skriften förekommer ymnigt på nätet.)

Jag återkommer till den studie om invandring och brottslighet som nyligen publicerades på dessa sidor . Det märkvärdiga med rapporten, om jag får säga det själv, är inte de i och för sig dramatiska fakta som kunde presenteras utan studiens tillkomsthistoria.

Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.

Den argentiske författaren Jorge Luis Borges skrev spännande och oförklarliga berättelser. Genren har kallats ”magisk realism”. Man kan fråga sig varifrån han fick alla infall. Mitt preliminära svar är verkligheten. Den är lika underlig som någonsin Eschers filosofiska trappor och händelser i Lewis Carrolls Underland. Hör här bara.

Den före detta guvernören i den brasilianska delstaten Rio de Janeiro, Sérgio Cabral, 56, är dömd till 198 års fängelse för tagande av mutor. Han sitter i fängelset Complexo de Gericinó.

I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.

Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:

Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna.

Med feltänk menar jag inte sådana där små tankefel vi gör varje dag som till exempel att jag inte kom ihåg att Linnégatan var uppgrävd i ena ändan så att jag var tvungen att vända och köra tillbaka fast jag egentligen borde ha varit medveten om det pågående gatuarbetet. Jag menar i stället sådana där kraftiga missgrepp som att du år 1988 på allvar tror att socialismen erbjuder ett hållbart alternativ till kapitalismen och att du nästa år, efter murens fall, plötsligt inser att du haft grundligt fel och därefter med emfas hävdar motsatsen.

Den 16 maj skrev Dagens Nyheters Brasilienkorrespondent Henrik Brandão Jönsson en artikel om att president Jair Bolsonaro för ett ideologiskt krig mot landets universitet:

Brasiliens president driver ett ideologiskt krig mot landets universitet som han menar styrs av vänsterorienterade människor. Han vill att universiteten slutar att utbilda sociologer och filosofer eftersom han tycker att de inte tillför samhället något. Hans utbildningsminister menar att det är ”en enda röra” på universiteten och att det är vanligt att studenterna går nakna.

Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.

Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

Det här är en svår text. Svart pist. Akta dig.

Av egen förskyllan och inte utan engagemang och nyfikenhet har jag hamnat i ett projekt som går ut på att uppdatera de uppmärksammade studier om invandring och brottslighet som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade åren 1996 och 2005.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje fall det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är.

Svenska staten låter genom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) göra olika vetenskapliga studier om svenska islamiska organisationer har kopplingar till det Muslimska Brödraskapet.

Johan Westerholm på ledarsidorna.se skriver att det Muslimska Brödraskapet är ”ett säkerhetspolitiskt problem [vilket] är vida känt i hela det fria väst och en bedömning som delas av reforminriktade imamer samt ledande internationella experter på området” (Om du tänkt ge ett bidrag till Det Goda Samhället så skänk även Johan en peng). Brödraskapet är terroristklassat och förbjudet i Egypten, där det uppstod, och kan komma att bli det även i USA.

Fransmannen Émile Durkheim var tillsammans med tysken Max Weber sociologins grundare. De var ungefär lika gamla, Durkheim föddes 1864 och Weber 1858. Ibland räknas även Karl Marx, född 1818, till grundarna.

Det sena 1800-talet var besatt av vetenskapliga ambitioner. Den industriella revolutionen pågick för fullt och en helt ny värld rullades ut inför människornas häpna ögon. Inget gammalt gick att lita på. Durkheim ansåg att alla idéer som folk tidigare haft om samhället var fördomar.

Jag hamnade på ett grannskapsmöte. Det kom ett dussintal boende, några lokalpolitiker samt ett par myndighetspersoner. Ämnet var trafiken i centrum som stör något förskräckligt, inte minst nattetid. Det parkeras i cykelfilerna, det tomgångskörs och det tutas. Några av de boende med fönster mot torget sa att de fick sova kanske tre timmar i taget för sedan blev de väckta av oljudet och stöket.

Det pratades och pladdrades förstås hit och dit under mötet utan någon särskild styrsel. Det brukar vara så i bostadsrättsföreningar och på grannskapsmöten och i andra demokratiska församlingar.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första kallas spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

Låter det larvigt? Jag menar allvar.

Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.

Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om.